Arkiv för januari, 2009

Mission och att stoppa in Gud i en låda

För ett par dagar sedan kom jag att tänka på en sak. Inget nytt visserligen, men jag tror inte jag har skrivit om det tidigare. Det handlar om mission. Jonas berörde samma ämne igår, men det jag tänker skriva nu ska inte betraktas som ett svar eller en kommentar till hans inlägg. Jag vill vidare poängtera att jag gör en del generaliseringar utifrån min egen erfarenhet – och att dessa ska förstås med betoning på det sistnämnda och kursiverade.

Till saken nu. När vi i kristenheten tänker på mission, då tänker vi – tror jag – främst på mission i utlandet. Gärna bland ett folk som saknar etablerade kyrkor. Och när vi tänker på de missionärer som ska åka till detta folk för att missionera, då framstår det inte alls som något varken konstigt eller onödigt att dessa missionärer behöver förbereda sig innan de åker, så att de är så beredda som möjligt på att möta målgruppen och dess kultur.

Inte heller tycker vi det är konstigt eller onödigt att dessa missionärer kan behöva leva bland målgruppen under viss tid innan de börjar predika det kristna budskapet. Orsaken till detta kan vara att missionärerna behöver lära känna den främmande kulturen, språket och människorna, för att – beroende på situation – överhuvudtaget kunna kommunicera budskapet, alternativt för att kunna kommunicera budskapet så effektivt som möjligt. Ett inte helt osannolikt scenario är att målgruppens språk inte ens har ord för entiteter som Gud, vilket rimligtvis innebär mycket högt ställda krav på de tänkta missionärernas förmåga att förstå och lära känna kulturen.

Det ovan beskrivna kan vi kalla strategiska nödvändigheter. Det fungerar inte att bara ställa sig på en låda och proklamera ”Jesus har dött för – och vill förlåta – era synder, tro på honom!” Åtminstone inte om målet är att målgruppen ska förstå budskapet. Och detta tycker vi inte är konstigt.

Ingen verkar protestera mot att en genomtänkt strategi är nödvändig för effektiv mission i ett sådant sammanhang. Men om vi istället riktar blicken mot vår egen kultur och vårt eget land, då tycker vi helt plötsligt att den som påtalar behovet av en genomtänkt strategi stoppar in Gud i en låda och räknar bort Anden.

Varför är det så? Uppenbarligen tänker vi inte att Anden är overksam i utlandsmissionen, trots genomtänkta strategier. Detta leder till följande fråga: Tror vi verkligen att vår kultur (som inte är speciellt enhetlig, utan tvärtom komplex och mångfasetterad) är så väldigt olik ”utlandskulturen” (såsom vi föreställer oss den) när det gäller behovet av genomtänkta och kommunikationsmöjliggörande strategier, så att det sistnämnda inte behövs?

Tyvärr så tror jag att det är just det vi tror. Sverige är ju ett kristet land, eller hur? Jättekristet! Ursäkta ironin, men det verkar vara det vi tror.

Jag tror det är dags att öppna ögonen och inse att genomtänkta strategier är nödvändiga även för mission i vårt eget land; att det faktiskt är fullt möjligt – och till och med sannolikt – att det finns saker vi behöver göra (och säga) innan vi slentrianmässigt slänger ur oss ett par ord om Jesus.

Ett par stapplande steg i rätt riktning kan kanske vara att uppdatera vår förståelse av vårt samhälles kultur och fundera på hur vi kan visa att Jesus är relevant även för människor utanför våra sammanhang. Vad gäller det senare så är det knappast ett hållbart alternativ att försöka göra den kristna tron attraktiv genom att skala av sådant som kan vara ”obekvämt” i det kristna budskapet. Istället bör vår målsättning vara att visa att den kristna tron är sann. För om den är sann, då är den också relevant.

Hur läser man egentligen på ett bra sätt?

Jag är sämst på att läsa. Jag befinner mig mer eller mindre ständigt i fullt krig mot den – i mina ögon – enorma mängd litteratur som hör universitetsstudier till. Fast det är nog fel uttryckt. Det är väl egentligen inte litteraturen som är fienden, utan snarare inläsningen av den.

Egentligen är det nog inte ens sådär extremt mycket jag behöver läsa varje dag (jo, jag försöker undvika att spara läsandet till tre dagar före tenta). Problemet är att det för det mesta går i snigelfart. Ibland (alldeles för sällan) går det bra, men för det mesta hinner jag knappt börja innan någon av följande två situationer uppstår:

  1. Jag läser 2-3 sidor i acceptabel takt, men upptäcker sedan att fastän jag har ”läst” (dvs. mina ögon har betraktad varje rad, från vänster till höger) så har jag egentligen inte läst (på riktigt), eftersom jag har varit upptagen med att tänka på helt andra saker. Detta resulterar i att jag helt enkelt får hoppa tillbaka och börja om där jag började tänka på annat. Ett otroligt tidsslöseri.
  2. Jag blir trött, halvsomnar och vaknar till när jag tappar boken. Att jag somnar ofrivilligt händer märkligt nog bara när jag läser och aldrig när jag spelar TV-spel, monterar en IKEA-möbel, äter, kör bil eller funderar på ett filosofiskt problem. Vad beror det på? Är jag så passiv när jag läser att hjärnan förväxlar att läsa med att ligga under täcket med rullgardinen nerdragen? Det borde inte vara så. Och i det sistnämnda scenariot lyckas jag inte ens alltid somna när jag vill. Men när jag inte vill, förutsatt att jag läser, då går det tydligen bra.

Om det här med att läsa bara handlade om vana, då borde jag ha hunnit vänja mig nu, tycker jag. Så vad handlar det om då, egentligen? Jag vet inte. Det ska dock sägas att det sällan uppstår några problem i de fall texten jag läser är väldigt intressant. Det är när texten är ointressant och tråkig som det blir problematiskt. Men vad gör man åt det? Kan man göra texten intressant fastän den inte är det? Kan man på något sätt lura sig själv att tro att texten är intressant (fastän den inte är det)?

Om någon känner igen sig och har ett sjukt bra knep för att undvika ovan beskrivna scenarios, då får han/hon gärna dela med sig.

”Men vi har ju den helige ande!”

Ibland när jag kollar TV-nyheterna eller råkar snegla lite på något morgonprogram och det är någon expert som intervjuas i någon fråga, då händer det att den utvalda experten slänger ur sig saker som jag anser är helt felaktiga. Det är förstås i sig självt inte konstigt alls. Jag menar, min världsbild (den kristna) är ju inte direkt i majoritet, speciellt inte bland experterna – och inte i Sverige i alla fall. Men det är precis det jag tycker är ungefär hur dumt som helst.

Min ödmjuka analys av det hela är att vi kristna får skylla oss själva.

Det är förstås önskvärt för vem än som vill påverka samhället att ”nyckelpositioner” innehas av sådana som omfattar de uppfattningar man själv bär på. Det är inget märkligt med det. Här måste man dock konstatera att vi kristna inte har lyckats så bra.

Jag tror att förklaringen (åtminstone delvis) ligger i den antiintellektualism som tyvärr finns bland kristna – visserligen i varierande utsträckning, men ändå. Vi behöver inte utbilda oss eller söka klarhet i tanken. Vi har ju den helige ande! Vi behöver inte några akademiska erkännanden, för vi har ju den helige ande! Vi behöver inte några långsiktiga planer för att förbättra våra möjligheter att påverka samhället, för… jo, just det, vi har ju den helige ande! Vi kan tydligen upplåta de effektivaste plattformarna till våra meningsmotståndare, för vi har ju faktiskt – åter igen – den helige ande!

Det är egentligen ganska märkligt. Vi pratar gärna om att Gud behöver oss i olika funktioner eftersom han har valt att använda människor för att förverkliga (vissa av) sina syften. Men att Gud skulle behöva kunniga och pålästa människor, den tanken verkar ha passerat obemärkt. Detsamma gäller att Gud skulle kunna ha användning av duktiga tänkare. Så långt verkar vi inte ha tänkt. Eller? Visa gärna att jag har fel.

I höstas lyssnade jag på Stefan Gustavsson, som enligt min mening presenterade ett fenomenalt case för apologetikens nödvändighet. Efteråt var det Q&A och som ett brev på posten dök den invändning upp som alltid dyker upp när någon talar för apologetik och att vi kristna behöver (lära oss att) förklara och försvara tron. Ni kanske kan gissa vad den invändningen handlade om.

- Men vi har ju den helige ande!

Som om det skulle föreligga en motsättning mellan det och att eftersträva klarhet i tanken och att försvara tron intellektuellt.

 
Filosofi/Religion