Arkiv för oktober, 2008

Semantik och ontologi i äktenskapsfrågan

Många påstår att det innebär diskriminering mot homosexuella att termen ‘äktenskap’ endast rymmer par av olika kön. Därför måste lagstiftningen förändras, menar man. Jag menar att det är en logiskt kullerbytta på flera plan.

För det första så är det inte diskriminerande (i negativ bemärkelse) att betrakta två olika saker som just två olika saker. En samlevnadskonstellation bestående av en man och en kvinna är inte ekvivalent med en samlevnadskonstellation bestående av en man och en man eller en kvinna och en kvinna. Att de olika samlevnadskonstellationerna inte är ekvivalenta, det är inget konstigt. Tvärtom är det ju precis därför som man föredrar det ena framför det andra.

För det andra så gäller samma lagstiftning alla människor. Det är t.ex. juridiskt möjligt för en heterosexuell man att ingå partnerskap med en annan man. Att denne förmodligen inte vill ingå partnerskap med en annan man, det är en annan sak. På samma sätt är det också juridiskt möjligt för en homosexuell man att ingå äktenskap med en kvinna. Lagen struntar fullständigt i vad man har för sexuella preferenser. Därför kan vi inte säga att lagen diskriminerar någon på grund av dennes sexuella läggning/preferens.

För det tredje så ger partnerskapslagen, som existerat sedan 1995, samma juridiska skydd åt par i samkönade relationer (som ingått partnerskap) som äktenskapslagen ger åt par i olikkönade relationer (som ingått äktenskap). Oavsett vem du vill dela livet med så ger lagen samma juridiska skydd.

Så vad handlar det om då? Varför är det så viktigt att införa en könsneutral äktenskapslag? Något juridiskt kan det knappast handla om, eftersom att det juridiska skyddet redan finns. Nej, i slutändan tycks det endast handla om själva ordet – ‘äktenskap’.

Det handlar alltså om semantik.

Ett ord, vars betydelse är väl förankrad och allmänt vedertagen både nationellt och internationellt, det ska nu omdefinieras. Och orsaken verkar inte vara något annat än att man helt enkelt vill använda ordet ‘äktenskap’ om fler samlevnadskonstellationer än den olikkönade. Jag förstår inte poängen. Det är ungefär som att säga: ”Definitionen av ordet ‘rik’ borde ändras, så att även de med inga eller få materiella tillgångar kan få vara ‘rika’!”

En semantisk förändring medför inte en ontologisk förändring; att förändra definitionen av ett ord förändrar inte verkligheten. Det borde vara ganska självklart. En fattig får inte mer materiella tillgångar för att definitionen av ordet ‘rik’ vidgas. På samma sätt fortsätter samkönade relationer att vara exakt samma typ av relationer, även om definitionen av ordet ‘äktenskap’ vidgas. Så vad är poängen?

Länkar: Dagen (II, III), SvD, SR, DN

(Kommentarer är som vanligt välkomna. Känsloutbrott, osakligheter och allmänna otrevligheter kommer dock inte att publiceras.)

Nina Lekander får inte så många poäng

Jag såg Carin 21:30 från 15/10. Göran Skytte och Nina Lekander var på plats i studion och frågeställningen var: Finns Gud? Högst intressant. Den som känner mig och har sett programmet kan säkert räkna ut vad jag tänker skriva.

Lekander visar på ett fenomenalt sätt hur låg kunskapsnivån i det här landet är när det gäller kristen tro och teologi. Vad sägs om följande: ”Om han är, som filsoferna säger, the unmoved mover, han som satte igång allting, han som skapade världen… vem skapade då honom? Det är en av många inkonsekvenser och konstigheter.” Jag trodde det var ganska grundläggande för kristen teologi att Gud är evig och därför oskapad. Lekander har tydligen, precis som Sturmark, missat Guds självexistens.

(Förresten så innebär ju beskrivningen av Gud som the unmoved mover att Gud beskrivs som just unmoved, vilket innebär att hennes fråga i princip är: If God is the unmoved mover… who moved Him? Logiken lyser med sin frånvaro.)

Och det här då: ”Det är klart att man ska få läsa Bibeln … även om det är tveksamt att Jesus ens fanns som historisk person.” Lekander lovordar vetenskap och sekunden efter slänger hon ur sig det här påståendet, rakt emot rådande konsensus. Jag uppfattar inte det som ett förtroendeingivande drag.

Hon säger också att hon är lite avundsjuk: ”Jag tycker att det vore trösterikt och trevligt att liksom tänka sig att någon såg och tyckte om och älskade mig … Fast å andra sidan, det är ju en mjäkig tro, för man måste väl tro på djävulen också kanske, man ska ju bestraffas och såhär…” Att kristen tro inkluderar att man ska bestraffas av djävulen, varifrån får man det?

Nej, jag börjar bli less på att kristendomskritiker slår på halmgubbar.

Stefan Gustavsson vs Christer Sturmark

Stefan Gustavsson vs Christer Sturmark, 25:e april 2007. MP3-filer finns fanns här.

Jag har tydligen lyckats missa det faktum att en inspelning av debatten finns på nätet (precis som det ska vara), så jag har inte lyssnat på den tidigare. Det är fullt möjligt att fler kanske också har lyckats missa den här debatten, därav denna post.

Jag noterade något förvånat (snart förvånar det mig inte längre) att Sturmark till synes inte ens försökte motivera existensen av människovärde, moral och fri vilja, givet hans världsbild. Detta trots direkta frågeställningar om just detta.

Det enda han gör är att hävda att ”teologin relativiserar människovärdet”, som om det påståendet skulle hjälpa till att bevisa hans egen utgångspunkt. Sedan säger han att han är agnostiker i frågan om ”moralens väsen och den fria viljans väsen” och vilken ”karaktär” dessa har. Han ställer också frågan, ”Upptäcker vi ett matematiskt teorem eller uppfinner vi ett matematiskt teorem?”, och menar att samma fråga kan ställas om moralen. Och till den frågan förhåller han sig agnostiskt.

Detta var förstås i april 2007, och i debatten mot Johanson (oktober 2008) så säger han att han tror att det finns ”universella moraliska principer” (dock utan att motivera detta påstående tillfredsställande). Betyder det att Sturmark har slutat vara agnostisk i frågan om moralens väsen?

I vilket fall som helst är det intressant att Sturmarks humanism till synes vilar på ganska svaga grunder; det verkar inte rimligt att vara humanist utan god motivering av existensen av människovärde, moral och fri vilja. Åtminstone inte om man påstår sig ha en förnuftsbaserad livsåskådning. Precis som Stefan Gustavsson säger i sin kommentar så verkar det som att Sturmark tror på saker utan bevis, något som Sturmark annars är ganska duktig på att anklaga gudstroende för.

Christer Sturmark vs Kjell-Axel Johanson, sannolikheter och moral

I torsdags arrangerade Elimkyrkan, Stockholm en debatt mellan Christer Sturmark, Humanisterna och Kjell-Axel Johanson, Elimkyrkan (intervju i Dagen). Debatten finns här (MP3) och här (video). Frågeställningen var: Ateism eller kristen tro: Vad är rationellt?

Jag vet inte om jag vill säga att frågeställningen egentligen besvarades tillfredsställande av någon av debattörerna. Debatten kom att handla om ganska mycket annat, som inte var direkt relaterat till frågeställningen (vilket dock inte innebär att debatten var ointressant). Jag tycker tyvärr inte att Johanson lyckades artikulera sitt ‘case’ – jag förstod vad han försökte säga, men jag tycker inte att det kom fram tillräckligt tydligt och med tillräcklig precision.

Jag gissar att man till viss del kan skylla på ”debattovana”. I en debattsituation kan man ju inte ta timeout och tänka efter, utan man måste formulera det man vill säga i princip i realtid. Dock med undantag för huvudanförandet, och där hade Johanson kunnat förbereda sig bättre, tror jag. Formen för debatten (med 10 minuters huvudanförande, vilket är kort tid) har sannolikt inte varit en hemlighet – och då måste man såklart förbereda sig noggrant så man kan kommunicera det man vill ha sagt på kort tid.

Johanson ska i vilket fall som helst ha en eloge för initiativet. Och jag tycker nog faktiskt att han skötte sig bättre än vad Ulf Ekman gjorde när han debatterade Sturmark (Ekman missade, kanske medvetet, flera hyfsade smashlägen).

Nu till vad jag egentligen tänkte kommentera; ett par av Sturmarks uttalanden under debatten.

1. Som svar på att det är ytterst osannolikt att universum av en slump bara råkade bli finjusterat för existensen av liv framför Sturmark följande invändning:

”Det finns ett matematiskt tankefel med det resonemanget, och det är att man konstruerar sannolikhetsresonemanget i efterhand. … Vi lever bara i detta universum, som är så som det är, och det är hundra procent sannolikt att det ser ut som det gör.”

Nu tror jag bestämt att det är Sturmark som begår ett tankefel. Visst kan jag gå med på att det i en mening är ”hundra procent sannolikt” att universum ser ut som det ser ut, att universum har de egenskaper det har. Det är lika ”sannolikt” som att en rund geometrisk figur är rund. Det är ”hundra procent sannolikt” (sant) per definition. Men finjusteringsargumentet säger i strikt mening inte att det är osannolikt att universum har de egenskaper som det har, utan att det är osannolikt att universum slumpmässigt fick de egenskaper som det har.

Om vi har 100 papperslappar med geometriska figurer på, varav endast en är rund, och vi slumpmässigt väljer en av de 100 papperslapparna, hur stor är sannolikheten då att vi väljer lappen med den runda figuren? Svaret är 1/100. Och om vi skulle konstruera sannolikhetsresonemanget i efterhand, efter att vi slumpmässigt har valt en av lapparna och tittat på den, då skulle sannolikheten för att figuren av en slump skulle vara rund fortfarande vara 1/100 (även om vi redan har sett att den valda figuren är rund).

Det är absolut inget märkligt med det. Sannolikheten handlar om ett slumpmässigt utfall, inte om sannolikheten för att ett redan observerat utfall är så som vi observerar det. Med andra ord, det är inte sannolikheten för vår observation av utfallet som är intressant, utan sannolikheten för utfallet. Sturmark verkar konstigt nog inte förstå skillnaden.

2. Sturmark menar att evolutionen har gett oss universell och oföränderlig moral:

”Jag tror ju att det finns universella moraliska principer, men jag tror inte att de kommer från Gud. Jag tror att de kommer ur evolutionen. Jag tror att vi människor har utrustats med förmågan till moraliskt tänkande som en del av den evolutionära processen. … Jag tror att det finns vissa grundläggande moraliska principer som inte kan förändras … [och] som vi har utrustats med av evolutionen, därför jag tror att de till syvende och sist har haft ett överlevnadsvärde.”

Han menar alltså att det finns moraliska principer som inte förändras och som gäller för alla människor oberoende av vad människor eller grupper av människor anser om gott/ont och rätt/fel. Dessa moraliska principer är alltså inte subjektiva; ingen individ eller grupp kan komma undan genom säga ”Nej, jag/vi tror inte på det där” eller ”Nej, jag/vi har hittat på en ny moralisk princip som ersätter de gamla”. Dessa principer är alltså precis vad man brukar mena med begreppet objektiv moral.

Hur kan sådana principer komma ur evolutionen? Man kan förstås tänka sig att vissa beteenden ger överlevnadsfördel, t.ex. att samarbeta i grupp. Sådana beteenden kan vi ju observera i djurriket; djur hjälps åt, jagar tillsammans, osv. Det finns till och med djur som har ett självuppoffrande beteende. Och det beror förstås på att sådant beteende ger överlevnadsfördel (åtminstone för gruppen).

Frågan är, hur tar vi oss från det faktum att ett visst beteende ger överlevnadsfördel till att ett visst beteende är moraliskt ont eller gott? Evolutionen kan på sin höjd förklara varför vi tenderar att bete oss på vissa sätt, men den kan inte säga någonting om hur vi bör bete oss. Den kan inte säga någonting om vilka beteenden som är onda respektive goda.

Möjligtvis kan evolutionen också förklara det faktum att vi upplever att vi bör bete oss på vissa sätt och att vi upplever att vissa handlingar är onda respektive goda eller att överlevnad i sig är gott – sådana upplevelser innebär överlevnadsfördel – men det säger ingenting om huruvida vi verkligen bör bete oss på vissa sätt, och inte heller säger det något om huruvida vissa handlingar verkligen är onda respektive goda.

Kort sagt, evolutionen kan inte utgöra en grund för objektiva moraliska principer, även om den möjligen kan förklara varför vi upplever en illusion om att vissa handlingar är onda respektive goda (om det inte finns någon grund för moralen så måste den vara en illusion). För att objektiva moraliska principer ska kunna existera så måste det finnas en objektiv norm för vad som är gott och rätt. Föreställningar i våra hjärnor kan av ytterst uppenbara skäl inte utgöra en sådan objektiv norm – föreställningarna kan ju nämligen variera från hjärna till hjärna, och då är normen inte objektiv.

3. Sturmark invände mot den kristna moralen med att fråga: Om Gud är normen för det goda, hur kan du då bedöma att Gud är god? Gud är ju bara Gud i så fall.

Man kan säga mycket om det här, men jag tror inte man behöver säga så mycket för att visa att frågeställningen bygger på ett missförstånd. Det är inte så, vilket Sturmarks fråga ger sken av, att den kristna moralen påstår att normen för det goda är Gud på så sätt att vi när vi använder ordet gott lika gärna skulle kunna använda ordet Gud.

Gott är inte ekvivalent med Gud. Och det påstår inte heller den kristna moralen. Däremot påstår den att normen för det goda finns i Guds natur. Och nu pratar vi förstås ontologiskt. Tänker man utifrån det att gott då minsann är ekvivalent med Guds natur och att vi därför kan använda begreppet Guds natur synonymt med begreppet gott, då har man förväxlat ontologi (verklighetens beskaffenhet) med semantik (språklig betydelse).

Den språkliga betydelsen av gott är exempelvis kärlek och rättvisa – och normen för vad som är gott är ontologiskt förankrad i Guds natur. Det innebär att allt inte är gott; att vad som inbegrips i begreppet gott är begränsat. Det innebär också att normen för gott är objektiv, eftersom den är förankrade i det högsta tänkbara och inte påverkas av människors föreställningar. Och det innebär också att vad som är gott inte förändras; att det goda inte är godtyckligt.

Till skillnad från evolutionen utgör Gud alltså en fungerande grund för objektiv moral.

En naturalistisk syn på Gamla Testamentet är tydligen objektiv

Som nybliven teologistudent läser jag just nu en kurs i vilken det ingår gammaltestamentlig isagogik, vilken i kurslitteraturen representeras av En bok om Gamla Testamentet av Bertil Albrektson och Helmer Ringgren. Det är visserligen intressant på sitt sätt, men jag kan inte låta bli att tycka att den nyss nämnda boken för fram ett ganska meningslöst resonemang.

Den fråga som boken försöker besvara är följande: Givet att Gud inte existerar, eller åtminstone inte handlar övernaturligt i historien, vilken är den bästa förklaringen till de gammeltestamentliga texternas beskaffenhet?

Jag måste säga att jag tycker boken lyckas ganska bra med att besvara den frågan. Det är synd bara att boken inte är mer ärlig i sin egen beskrivning av vad den vill göra. Istället för att öppet uttrycka att den söker en naturalistisk förklaring till de gammeltestamentliga texterna så gör den anspråk på att vara objektiv. Vilket skämt!

Ska jag vara ärlig så motsvarar det här på något sätt mina förväntningar. Jag hade dock hoppats på något mer givande. Fast det är klart, det är väl inte helt galet att få lite större förståelse av de naturalistiska förklaringsmodellerna för texternas uppkomst, även om det inte känns sådär extremt givande just nu.

”Tre skäl att tro på Gud”

Jag sitter just nu och förbereder morgondagens föredrag. Det har jag visserligen gjort hela veckan, men jag tänkte att jag skulle nämna det här på bloggen.

Imorgon (3/10) kl 19.00 pratar jag på EFS-kyrkan, Piteå. Rubriken är Tre skäl att tro på Gud och det kommer att handla om förnuftsmässiga skäl att tro att Gud existerar. Om det låter intressant så är det fritt fram att komma dit.

I vilket fall som helst så har jag upptäckt hur jobbigt det är att begränsa sig. Jag har tre huvudsakliga punkter och skulle förmodligen kunna prata i en timme om varje punkt, men jag har inte mer än ca 40 minuter på mig totalt. Det gäller alltså att välja sina ord med omsorg.

 
Filosofi/Religion