Vad är poängen med konfirmationen?

closeDetta inlägg skrevs för 3 år 7 månader 13 dagar sedan. Det är därför möjligt, men dock inte alls nödvändigt, att det inte längre är representativt för min position i olika frågor som eventuellt diskuteras i inlägget. Kommentera gärna om det är något som verkar konstigt.

Vad är poängen med konfirmationen? Det har jag frågat mig ett flertal gånger, inte minst de senaste åren. Jag ”konfirmerade mig” på ett EFS-läger sommaren 1994 och vi fick då lära oss att det var det kristna dopet som vi skulle konfirmera (bekräfta). Detta skulle vi göra genom att lära oss en del övergripande saker om kristen tro och sedan bejaka att vi ville leva i den tron och dopet.

Redan då var jag lite skeptisk till att samtliga lägerdeltagare förväntades följa manus och svara ”Ja!” när konfirmationsprästen frågade om vi ville leva i/med den tro som vi blivit döpta till (och som vi – om vi inte sovit på lektionerna under lägret – fått lära oss mer om). Jag tyckte det verkade skumt att denna förväntan fanns på oss, trots att konfirmationsgrejen framställdes som något kul, häftigt och något som man kunde välja att delta i pga allt annat än religiösa orsaker.

Att det i manus för konfirmationsgudstjänsten stod – och nu citerar jag ordagrant – ”Konfirmanderna svarar: Ja!” uppfattade jag som mycket märkligt. Liksom, skulle vi inte besvara frågan ärligt, utifrån vad vi faktiskt avsåg göra? Tydligen inte. Vi skulle såklart svara ”Ja!” för att allt skulle flyta på smidigt. Och för att mamma, pappa, mormor, morfar, farmor, farfar och andra skulle bli nöjda. Åtminstone vad det så jag uppfattade det då. Vad jag kan komma ihåg så var det ingen som egentligen förklarade exakt vad vi sa ”Ja!” till. Inte heller kan jag komma ihåg att någon betonade vikten av ett ärligt svar – och att det var helt okej att låta bli att svara ”Ja!” (och därmed utebli från själva ”konfirmationsakten”) om man inte ville/kunde svara ja.

Jag är dock inte kritisk för att vi blev ”hjärntvättade” eller ”tvingade in i något vi inte ville” eller något liknande. Att påstå något sådant skulle vara löjligt. Vad jag är kritisk till är att konfirmationsgrejen redan då till viss del verkade vara en tradition för traditionens skull.

Det här var som sagt 1994, men inget tyder på att det blivit bättre. Tvärtom så verkar det som att själva termen konfirmation är väldigt viktig att hålla liv i – till varje pris. Åtminstone i Svenska Kyrkan, som i Piteå har kommit på en effektiv metod för att få fram en snyggare statistik: gör konfirmationen till en göteborgsresa med Liseberg som huvudattraktion. Från 18 till 69 konfirmander på ett år är ju en snygg vändning i deltagarstatistiken, men det imponerar inte på mig.

Föreställ er att någon arrangerar ett fotbollsläger. Lägret fungerar bra, det är många deltagare och så vidare. Efter ett antal år sjunker antalet deltagare. Nu börjar arrangörerna fundera på vad man ska göra åt detta. Någon kläcker idén att man ska minska på fotbollen och istället införa något populärare. Sagt och gjort, nu innehåller fotbollslägret en betydande del basket, eftersom att basket är populärare. Andelen basket är snart större än andelen fotboll. Men det är såklart fortfarande ett fotbollsläger! Även om fotbollen försvinner helt så är det minsann ett fotbollsläger! Och så har man lyckats med konststycket att göra fotbollsläger populära igen.

Metaforen ovan är inte helt perfekt, men jag anser att den gör sitt jobb. Om intresset för fotboll minskar, är det då en bra idé att försöka rädda fotbollen genom att ersätta den? Givetvis inte! Jag tror att det är ganska uppenbart. Men när det gäller konfirmationen – bekräftandet av det kristna dopet med allt vad det innebär – då går det tydligen bra att ”rädda den” genom att (åtminstone delvis) ersätta den med något annat.

Att Liseberg är det stora målet för många med resan står helt klart. För prästen Viktor Fredriksson är det helt i sin ordning:
- Jag brukar säga att målet med hela konfirmandtiden är att ungdomarna ska lära känna sig själva, andra och Gud mer. Alla tre delarna är lika viktiga och lika prioriterade. Resan är en del av konfirmandtiden, säger Viktor.
Han menar att det viktiga inte är att ungdomarna ”tror” utan känner sig hemma i kyrkan, att de vågar och vill komma tillbaka längre fram i livet, kanske för att gifta sig, eller om en kris skulle uppstå.

(Källa: Piteå-Tidningen)

Vad jag inte förstår är varför det är så viktigt att hålla liv i begreppet konfirmation för en företeelse som egentligen är något annat. Vad är problemet med allt färre ”konfirmander” om man ändå inte har som intention att deltagarna ska konfirmera sina dop (utan istället att deltagarna ska ”känna sig hemma i kyrkan” eller vad det nu kan vara)? Varför envisas med att kalla någonting konfirmation när det inte är det? Kan någon förklara?

Fotnot: Jag är fullt medveten om att synen på konfirmationen varierar mellan både olika platser och olika samfund. Jag är också medveten om att det finns en möjlighet att jag, eftersom att jag inte sett konfirmationsverksamheten vid Piteå stadsförsamling med egna ögon, bygger mitt resonemang på felaktiga antaganden.

  • Joey

    Detta tycker jag stämmer in väldigt bra på just hur Piteå stadsförsamling ser på konfrimation. Jag har själv suttit i skolbänken när Peter Werner gått ut till olika skolor och lagt fram konfrimationen ”som ett sätt att ta sig själv till Liseberg”. Tyngden i hans presentation av vad konfrimationen innebär gör mig oerhört skeptisk till hans egen och hela församlingens syn på vad och varför man konfrimerar sig.
    Bra skrivet

  • http://www.sandstromjonsson.se Simon Jonsson

    Du pekar på en viktig sak, som vi som ledare måste börja att samtala om. Fortsätt att driv frågan.

    Simon Jonsson, pastor i Kustkyrkan

  • http://pastorcastor.se David Castor

    Konfirmationen är en fantastisk möjlighet att nå ungdomar med det glada budskapet. Tyvärr misslyckas vi alltför ofta och det är lätt att villa bort sig i en massa annat. Jag sitter själv några dagar ifrån konfirmation med (förhoppningsvis) sovande konfirmander ett stenkast iväg. De har fått tämligen starkt betonat för sig att konfirmationen är ett personligt val och ställningstagande och att det är fullt möjligt att vara med i hela konfirmationsgudstjänsten men stå över själva konfirmationsakten (givetvis utformad på ett sätt så att detta är möjligt utan att bli sittande ensam bland en massa tomma stolar mitt i gudstjänsten). Att den majoritet som faktiskt väljer att konfirmera sig kan läsa sitt ”ja” innantill i agendan är sedan inte underligare än att brudpar gör detsamma vid en vigsel.

    Med detta sagt vill jag markera det positiva som ändå finns i det helhetstänkande som framkommer i citatet ur Piteå-tidningen ovan; jag skulle mycket väl kunna tänka mig att åka till Liseberg med konfirmander (Tosselilla sommarland har jag varit på). Däremot skulle jag hellre uttrycka det som att vi under konfirmationstiden vill visa hur Gud kan få finnas med i hela livet: lek, allvar, idrott, sömn, måltider, Lisebergsbesök etc.

  • Ola

    Hallå!
    Och jag som tycker idén är super. Lite grann som Ingela Agarth beskriver i en intervju.
    ”Ungdomsböcker med lyckligt slut – och så Bibeln – var de enda böcker hon orkade läsa när det var som värst. Det var en sådan bibelläsningskväll som Jesus plötsligt flyttade in hos henne”

    När jag läste PT blev jag glad för Lisebergsresenärerna eftersom, även vid minimala ”bibelläsningskvällar” är det ett umgänge med Jesus själv.

    Det är förstås att utveckla en gammal tradition eller göra något bra av den.

  • nmn (myenemy.se)

    David:

    Jo, visst kan ”konfirmationen” vara en möjlighet att nå ungdomar (som vi definitivt bör ta vara på). Jag tycker dock att det blir lite bakvänt att kalla det konfirmation om syftet är något annat än att konfirmera.

    (Jag är ganska ”semantik-konservativ” och anser att distinkta och väl definierade ord är något värdefullt som gör det lättare att kommunicera tydligt – och att vi därför inte bör vidga ords definitioner alltför mycket. Gör vi det uppstår bara ett behov av att hitta nya ord som beskriver det – och bara det – som det gamla ordet tidigare beskrev.)

    Jag ser inget ”helhetstänkande” i PT-citatet. Snarare ser jag ett sätt att försöka motivera en popularisera-konfirmationen-metod. Piteå Stadsförsamling ger ungdomarna något de vill ha; något de vill ha tillräckligt mycket för att vara motiverade att uthärda resten av lägret. Är det en bra metod? Jag är tveksam.

  • nmn (myenemy.se)

    Ola:

    Hej!

    Jag tolkar tolkar det du skriver som att all exponering för Bibelns innehåll med automatik innebär ”umgänge med Jesus själv”. Jag tror inte att det är så, jag tror inte att det existerar en sådan automatik. En ”minimal bibelläsningskväll” kan definitivt innebära en konfrontation (eller ett möte) med Jesus själv, men det måste inte innebära det.

    Bara för att man av en eller annan anledning lyckas få 60-70 ungdomar samlade på en plats där man pratar om Gud så betyder inte det att det att budskapet (förutsatt att det finns ett riktigt dito) ”fastnar”. Huruvida budskapet ”fastnar” beror i slutändan på den som lyssnar.

    Jag är tveksam till att det är en bra strategi att ”betala” någon för att komma och lyssna på det kristna budskapet. Jag har kanske fel angående det – och i så fall hoppas jag att någon kan visa mig det.

  • http://www.svenbertilgrahn.se SvBG

    Det är ingen tvekan om att konfirmationen är i kris, eller åtminstone vid ett vägskäl. Det behövs en grundlig fundering över vad syftet är – och om det är kvalitet eller kvantitet som är det viktigaste. Visst är det gott att ungdomarna kommer inom Ordets hörhåll, men frågan är om man (så kan jag skriva: även om jag själv är präst i nämnda församling, så är jag inte delaktig i den sen ett par år tillbaka – ”när den negativa trenden vände…” (jag är själv lite frågande inför Göteborgskonceptet)) tar vara på den möjlighet som finns. Det kan jag egentligen inte uttala mig om. Vägskälet är kanske redan passerat, men då är det bäst att stanna upp och läsa kartan. Det är inte för sent att vända om!

 
Filosofi/Religion