Detta inlägg skrevs för 3 år 7 månader 13 dagar sedan. Det är därför möjligt, men dock inte alls nödvändigt, att det inte längre är representativt för min position i olika frågor som eventuellt diskuteras i inlägget. Kommentera gärna om det är något som verkar konstigt.Vad är poängen med konfirmationen? Det har jag frågat mig ett flertal gånger, inte minst de senaste åren. Jag ”konfirmerade mig” på ett EFS-läger sommaren 1994 och vi fick då lära oss att det var det kristna dopet som vi skulle konfirmera (bekräfta). Detta skulle vi göra genom att lära oss en del övergripande saker om kristen tro och sedan bejaka att vi ville leva i den tron och dopet.
Redan då var jag lite skeptisk till att samtliga lägerdeltagare förväntades följa manus och svara ”Ja!” när konfirmationsprästen frågade om vi ville leva i/med den tro som vi blivit döpta till (och som vi – om vi inte sovit på lektionerna under lägret – fått lära oss mer om). Jag tyckte det verkade skumt att denna förväntan fanns på oss, trots att konfirmationsgrejen framställdes som något kul, häftigt och något som man kunde välja att delta i pga allt annat än religiösa orsaker.
Att det i manus för konfirmationsgudstjänsten stod – och nu citerar jag ordagrant – ”Konfirmanderna svarar: Ja!” uppfattade jag som mycket märkligt. Liksom, skulle vi inte besvara frågan ärligt, utifrån vad vi faktiskt avsåg göra? Tydligen inte. Vi skulle såklart svara ”Ja!” för att allt skulle flyta på smidigt. Och för att mamma, pappa, mormor, morfar, farmor, farfar och andra skulle bli nöjda. Åtminstone vad det så jag uppfattade det då. Vad jag kan komma ihåg så var det ingen som egentligen förklarade exakt vad vi sa ”Ja!” till. Inte heller kan jag komma ihåg att någon betonade vikten av ett ärligt svar – och att det var helt okej att låta bli att svara ”Ja!” (och därmed utebli från själva ”konfirmationsakten”) om man inte ville/kunde svara ja.
Jag är dock inte kritisk för att vi blev ”hjärntvättade” eller ”tvingade in i något vi inte ville” eller något liknande. Att påstå något sådant skulle vara löjligt. Vad jag är kritisk till är att konfirmationsgrejen redan då till viss del verkade vara en tradition för traditionens skull.
Det här var som sagt 1994, men inget tyder på att det blivit bättre. Tvärtom så verkar det som att själva termen konfirmation är väldigt viktig att hålla liv i – till varje pris. Åtminstone i Svenska Kyrkan, som i Piteå har kommit på en effektiv metod för att få fram en snyggare statistik: gör konfirmationen till en göteborgsresa med Liseberg som huvudattraktion. Från 18 till 69 konfirmander på ett år är ju en snygg vändning i deltagarstatistiken, men det imponerar inte på mig.
Föreställ er att någon arrangerar ett fotbollsläger. Lägret fungerar bra, det är många deltagare och så vidare. Efter ett antal år sjunker antalet deltagare. Nu börjar arrangörerna fundera på vad man ska göra åt detta. Någon kläcker idén att man ska minska på fotbollen och istället införa något populärare. Sagt och gjort, nu innehåller fotbollslägret en betydande del basket, eftersom att basket är populärare. Andelen basket är snart större än andelen fotboll. Men det är såklart fortfarande ett fotbollsläger! Även om fotbollen försvinner helt så är det minsann ett fotbollsläger! Och så har man lyckats med konststycket att göra fotbollsläger populära igen.
Metaforen ovan är inte helt perfekt, men jag anser att den gör sitt jobb. Om intresset för fotboll minskar, är det då en bra idé att försöka rädda fotbollen genom att ersätta den? Givetvis inte! Jag tror att det är ganska uppenbart. Men när det gäller konfirmationen – bekräftandet av det kristna dopet med allt vad det innebär – då går det tydligen bra att ”rädda den” genom att (åtminstone delvis) ersätta den med något annat.
Att Liseberg är det stora målet för många med resan står helt klart. För prästen Viktor Fredriksson är det helt i sin ordning:
- Jag brukar säga att målet med hela konfirmandtiden är att ungdomarna ska lära känna sig själva, andra och Gud mer. Alla tre delarna är lika viktiga och lika prioriterade. Resan är en del av konfirmandtiden, säger Viktor.
Han menar att det viktiga inte är att ungdomarna ”tror” utan känner sig hemma i kyrkan, att de vågar och vill komma tillbaka längre fram i livet, kanske för att gifta sig, eller om en kris skulle uppstå.(Källa: Piteå-Tidningen)
Vad jag inte förstår är varför det är så viktigt att hålla liv i begreppet konfirmation för en företeelse som egentligen är något annat. Vad är problemet med allt färre ”konfirmander” om man ändå inte har som intention att deltagarna ska konfirmera sina dop (utan istället att deltagarna ska ”känna sig hemma i kyrkan” eller vad det nu kan vara)? Varför envisas med att kalla någonting konfirmation när det inte är det? Kan någon förklara?
Fotnot: Jag är fullt medveten om att synen på konfirmationen varierar mellan både olika platser och olika samfund. Jag är också medveten om att det finns en möjlighet att jag, eftersom att jag inte sett konfirmationsverksamheten vid Piteå stadsförsamling med egna ögon, bygger mitt resonemang på felaktiga antaganden.
