Är det verkligen möjligt att förlåta sig själv? Alltså, är det verkligen förlåtelse man sysslar med om man slutar ”straffa” sig själv för något man man ångrar att man gjorde? För tydlighetens skull är nog ett exempel på sin plats.
Låt oss säga att jag har begått en moraliskt felaktig handling h mot person s. På grund av h står jag i skuld till s. Om s väljer att förlåta mig så innebär det bildligt talat att s stryker ett sträck över den skuld jag har gentemot s.
Det är värt att notera att ingen annan än s kan förlåta den skuld jag har gentemot s, men att en felaktig handling mot s inte nödvändigtvis innebär att jag står i skuld endast till s. Handlingen kan t.ex. innebära att jag också står i skuld till samhället (det är därför vi straffar en brottsling även om brottsoffret förlåter denne).
Om jag nu har begått moraliskt felaktig handling h och sedan ångrar mig, då mår jag sannolikt dåligt över det jag gjorde. Detta är såklart en sund reaktion, men om jag för varje felaktig handling jag begår mår dåligt resten av livet, då blir konsekvensen sannolikt att jag till slut ackumulerar så mycket ”illamående” att livet blir outhärdligt eller åtminstone svårhanterligt.
Det ”aktiva ångrandet”, om man kallar det för det, måste alltså någon gång avta. Man måste ”släppa” det där man gjorde och sluta älta det. Detta kallas ofta för att ”förlåta sig själv”, men är detta verkligen den korrekta benämningen? För att man ska kunna förlåta sig själv så måste man stå i skuld till sig själv.
Är detta möjligt? Kan man stå i skuld till sig själv? Och i så fall, innebär en felaktig handling mot någon annan att man hamnar i ett skuldförhållande till sig själv?
Vad gäller den första frågeställningen så har jag svårt att se hur man skulle kunna stå i skuld till sig själv. Vem är det, i meningen ”jag står i skuld till mig själv”, som står i skuld till vem? Det är jag som står i skuld till jag. Den som står i skuld är identisk med den till vilken ‘Den som står i skuld’ står i skuld till. Men eftersom att ett skuldförhållande är en sorts obalans mellan två parter så kan dessa två omöjligt vara identiska.
Jag kan ha missat något, men min slutsats måste bli att man inte kan stå i skuld till sig själv. Att stå i moralisk skuld till sig själv ter sig precis lika orimligt som att stå i ekonomisk skuld till sig själv. ”Jag är skyldig mig själv 2000 kr”, hur låter det?
Vad gäller den andra frågeställningen så verkar det märkligt att en felaktig handling mot s skulle innebära att jag stod i skuld också till mig själv, även om vi förutsätter att det på något mystiskt sätt är möjligt att stå i skuld till sig själv. Det är ju faktiskt s som är offret, inte jag. Att jag mår dåligt över h innebär bara att jag i någon mån får vad jag förtjänar, vilket inte är fel och därför inte heller kan medföra någons skuld.
Att en brottsling får vad denne förtjänar också vad gäller yttre omständigheter, t.ex. i form av fängelse, är det någonting som är moraliskt felaktigt och därför medför någons skuld? Givetvis inte! Straffet följer av brottslingens befintliga skuld och innebär inte på något sätt ytterligare skuld för någon, varken för brottslingen eller för någon annan.
Slutsats: Man varken kan eller behöver förlåta sig själv, och att man däremot behöver ”släppa” vissa saker som man har gjort, det är en helt annan sak (som inte handlar om att förlåta sig själv). Det är mycket möjligt att jag missar något väsentligt i mitt resonemang ovan, så upplys mig gärna!
Jag befann mig förresten i en diskussion igår kväll där det här med att ”förlåta sig själv” kom upp. Jag ifrågasatte och problematiserade det hela i stil med ovanstående, varpå en viss person smått irriterat utbrister: ”Men sluta nu haka upp dig på ord! Du vet ju vad vi menar!”
Ja, precis. Jag vet precis vad ni menar. Problemet är att ni inte verkar ha en aning om vad jag menar. Jag måste uppenbarligen öva på att uttrycka mig verbalt – eller så är det någon som behöver öva sig på att lyssna och att tänka utanför lådan… Jag vet inte… :-)
