Arkiv för februari, 2008

Larry Norman has left the building

Jag är definitivt inte först med att skriva något om detta, men jag skriver ändå. Larry Norman dog i söndags, 60 år gammal. På hans hemsida finns ett meddelande, daterat dagen innan han dog, där han säger följande:

I feel like a prize in a box of cracker jacks with God’s hand reaching down to pick me up. I have been under medical care for months. My wounds are getting bigger. I have trouble breathing. I am ready to fly home.

(Läs resten på LarryNorman.com)

Ni som har lyssnat på hans musik vet vilket geni som precis lämnade den här världen. Larry Norman har blivit kallad både det ena och det andra av diverse pastorer och annat korkat kyrkfolk som ansåg att rock var djävulens musik. Han var en pionjär. Han gjorde det ingen annan kristen hade gjort: Rock. Och vissa drabbades av panik.

Only Visiting This Planet från 1972 gav Norman svar på tal: Why should the devil have all the good music? (Nedan framförd live med endast akustisk gitarr en massa år senare.)

MP3-filer:
Komplett diskografi på TPB

Artiklar:
Larry Norman Biography
Wikipedia-artikel om Larry Norman
Larry Norman avliden
Larry Normans sista hälsning till sina fans

531 olästa blogginlägg

Jag börjar tro att jag läser för många bloggar. Just nu har jag 531 olästa inlägg i min lista. Ska det vara så? :)

Naturvetenskapen inte dogmatisk?

I Illustrerad Vetenskap nummer 2/2007 finns en artikelserie med titeln ”Kunskap mot tro” som huvudsakligen är ett försök att förklara varför ”Intelligent Design” inte är en godtagbar förklaring till människans ursprung.

I inledningen skriver man följande:

I flera århundraden kämpade kristendomen och vetenskapen om den sanna världsbilden, tills tro och vetenskap slutligen blev två helt skilda begrepp. Så måste det vara, om vi skall lära oss mer om världen omkring oss. (s 68)

Som vanligt förutsätts vi gå med på (1) att kristendomen är ekvivalent med Katolska kyrkan under medeltiden och (2) att vetenskap har patent på sanningen och att vad som är sant och inte kan avgöras med frågan ”Är det vetenskapligt?”. Problemet med det första är att det är en felaktig och orättvis generalisering. Problemet med det andra är att det är självmotsägande.

Om vetenskapen är den enda vägen till sann kunskap, hur kan då påståendet ”vetenskapen är den enda vägen till sann kunskap” vara sant när det påståendet självt inte är vetenskapligt? Och om vetenskapen nu inte är den enda vägen till sann kunskap, varför målas då frågan ”Är det vetenskapligt?” upp som det avgörande för huruvida något är sant eller inte?

Visserligen nämns detta, att frågan ”Är det vetenskap?” egentligen inte räcker för att avgöra om ett påstående är sant, i en av artiklarna (s 81). Men det viftas bort med att den vetenskapliga metoden i vår tid har ”uppnått stor allmän auktoritet”, som om nu det skulle ha någon betydelse för vad som är sant.

Förresten, vad är egentligen en ”vetenskaplig världsbild”? Är det ens möjligt att ha en sådan? Knappast. Den världsbild en människa har är inte begränsad till vad som ryms i begreppet vetenskapligt. Och om den var det, då skulle den inte kunna motivera vetenskapen, eftersom att vetenskap kräver en rad antaganden som inte är vetenskapliga.

Det mest anmärkningsvärda i de här artiklarna är i mitt tycke de beskrivningar man ger av ”riktig” naturvetenskap och på vilka grunder man avfärdar ID. På sida 84 kan man läsa följande:

Man kan inte i förväg utesluta att vi blir klokare i framtiden. Gjorde man det och inbillade sig att man sitter med den slutgiltiga sanningen, skulle man inte längre tänka som en vetenskapsman. Man hade lämnat den grundläggande forskningsmetoden, som bygger på möjligheten att falsifiera teorier och hypoteser. Man hade blivit dogmatiker.

[...]

Allt är hela tiden öppet för debatt, men den vetenskapliga metoden gör det möjligt att värdera hypoteser och teorier objektivt, det vill säga rensat från till exempel sociala, kulturella och religiösa förhållanden.

Lägg märke till att ”riktig” vetenskap inte tänker sig att den sitter med den slutgiltiga sanningen och att inga sociala, kulturella och religiösa förhållanden tillåts påverka värderingen av hypoteser och teorier. ”Riktig” vetenskap är inte dogmatisk. Men vad säger man när man avfärdar ID?

Det är på det hela taget ett avgörande problem för intelligent designs vetenskaplighet att teorin hänvisar till ett övernaturligt fenomen. Naturvetenskapen beskriver principiellt världen som ett resultat av naturlagar. Därför kan en teori som hänvisar till en orsak som inte är underställd naturlagarna principiellt aldrig vara naturvetenskaplig. Biologiska fenomen måste alltid ha en ”naturlig” förklaring och följa principen om ”kausal slutenhet”, alltså att allting i världen hänger ihop i kedjor av naturliga orsaker och verkningar.

[...]

Intelligent design bryter mot den många århundraden gamla regeln inom naturvetenskapen om att inte hänvisa till övernaturliga orsaker. (s 81-82)

En naturvetenskaplig förklaring av vårt ursprung får alltså per definition inte peka på en designer, utan den måste vara naturalistisk. Men hur var det nu med att inte tro att man sitter med hela sanningen och att inte låta sociala, kulturella och religiösa förhållanden påverka värderingen av hypoteser och teorier?

Den ”riktiga” naturvetenskapen har, så att säga, bestämt sig för att människans ursprung måste rymmas i naturalismen. Men att på förhand utesluta förklaringar som inbegriper en designer, vad är det, om inte dogmatiskt?

Vidare så imponeras jag inte av den ”riktiga” naturvetenskapens förklaring till människans ursprung när den på förhand utesluter en designer. Även om livet är designat så skulle den ju säga motsatsen. Varför ska jag då lita på att den förklaring som den kommer med är sann (och inte bara av typen ”i brist på annat”)? Det hela liknar en rättegång där rättsväsendet på förhand utesluter att förrövaren kan vara vit. Tillförlitligt? Välj själv.

Förvisso är det fullt möjligt att förrövaren faktiskt inte är vit och att livet inte är designat, men att på förhand anta att så är fallet, det talar inte direkt till fördel för förklaringens tillförlitlighet.

Är det möjligt att förlåta sig själv?

Är det verkligen möjligt att förlåta sig själv? Alltså, är det verkligen förlåtelse man sysslar med om man slutar ”straffa” sig själv för något man man ångrar att man gjorde? För tydlighetens skull är nog ett exempel på sin plats.

Låt oss säga att jag har begått en moraliskt felaktig handling h mot person s. På grund av h står jag i skuld till s. Om s väljer att förlåta mig så innebär det bildligt talat att s stryker ett sträck över den skuld jag har gentemot s.

Det är värt att notera att ingen annan än s kan förlåta den skuld jag har gentemot s, men att en felaktig handling mot s inte nödvändigtvis innebär att jag står i skuld endast till s. Handlingen kan t.ex. innebära att jag också står i skuld till samhället (det är därför vi straffar en brottsling även om brottsoffret förlåter denne).

Om jag nu har begått moraliskt felaktig handling h och sedan ångrar mig, då mår jag sannolikt dåligt över det jag gjorde. Detta är såklart en sund reaktion, men om jag för varje felaktig handling jag begår mår dåligt resten av livet, då blir konsekvensen sannolikt att jag till slut ackumulerar så mycket ”illamående” att livet blir outhärdligt eller åtminstone svårhanterligt.

Det ”aktiva ångrandet”, om man kallar det för det, måste alltså någon gång avta. Man måste ”släppa” det där man gjorde och sluta älta det. Detta kallas ofta för att ”förlåta sig själv”, men är detta verkligen den korrekta benämningen? För att man ska kunna förlåta sig själv så måste man stå i skuld till sig själv.

Är detta möjligt? Kan man stå i skuld till sig själv? Och i så fall, innebär en felaktig handling mot någon annan att man hamnar i ett skuldförhållande till sig själv?

Vad gäller den första frågeställningen så har jag svårt att se hur man skulle kunna stå i skuld till sig själv. Vem är det, i meningen ”jag står i skuld till mig själv”, som står i skuld till vem? Det är jag som står i skuld till jag. Den som står i skuld är identisk med den till vilken ‘Den som står i skuld’ står i skuld till. Men eftersom att ett skuldförhållande är en sorts obalans mellan två parter så kan dessa två omöjligt vara identiska.

Jag kan ha missat något, men min slutsats måste bli att man inte kan stå i skuld till sig själv. Att stå i moralisk skuld till sig själv ter sig precis lika orimligt som att stå i ekonomisk skuld till sig själv. ”Jag är skyldig mig själv 2000 kr”, hur låter det?

Vad gäller den andra frågeställningen så verkar det märkligt att en felaktig handling mot s skulle innebära att jag stod i skuld också till mig själv, även om vi förutsätter att det på något mystiskt sätt är möjligt att stå i skuld till sig själv. Det är ju faktiskt s som är offret, inte jag. Att jag mår dåligt över h innebär bara att jag i någon mån får vad jag förtjänar, vilket inte är fel och därför inte heller kan medföra någons skuld.

Att en brottsling får vad denne förtjänar också vad gäller yttre omständigheter, t.ex. i form av fängelse, är det någonting som är moraliskt felaktigt och därför medför någons skuld? Givetvis inte! Straffet följer av brottslingens befintliga skuld och innebär inte på något sätt ytterligare skuld för någon, varken för brottslingen eller för någon annan.

Slutsats: Man varken kan eller behöver förlåta sig själv, och att man däremot behöver ”släppa” vissa saker som man har gjort, det är en helt annan sak (som inte handlar om att förlåta sig själv). Det är mycket möjligt att jag missar något väsentligt i mitt resonemang ovan, så upplys mig gärna!

Jag befann mig förresten i en diskussion igår kväll där det här med att ”förlåta sig själv” kom upp. Jag ifrågasatte och problematiserade det hela i stil med ovanstående, varpå en viss person smått irriterat utbrister: ”Men sluta nu haka upp dig på ord! Du vet ju vad vi menar!”

Ja, precis. Jag vet precis vad ni menar. Problemet är att ni inte verkar ha en aning om vad jag menar. Jag måste uppenbarligen öva på att uttrycka mig verbalt – eller så är det någon som behöver öva sig på att lyssna och att tänka utanför lådan… Jag vet inte… :-)

Från latin1 till utf8

Nu har jag äntligen tagit tag i teckenkodningseländet. Jag har länge varit jobbigt medveten om att WordPress kommer bäst överens med UTF-8 – och för 30 minuter sedan gjorde jag det: Jag konverterade Worpressdatabasen från latin1 till utf8.

Jag var beredd på att det skulle strula, men det gick faktiskt hyfsat smärtfritt. Här följer en kort beskrivning av tillvägagångssättet:

1. Gör en kopia av databasen, saker kan ju gå fel. Själv föredrar jag att kopiera alla tabeller och data till en annan MySQL-databas snarare än att dumpa till en fil. Åtminstone i det här fallet.

2. Dumpa den databas som ska konverteras (från latin1 till utf8) till en fil med hjälp av phpMyAdmin: Välj databasen, klicka sedan på fliken Exportera, kryssa i Lägg till DROP TABLE och Spara som fil. Klicka på Kör och spara filen någonstans.

3. Öppna den nyss sparade filen i en texteditor som kan konvertera mellan olika teckenkodningar. Konvertera filinnehållet till UTF-8 och spara. Jag använde Notepad2 (File > Encoding > UTF-8).

4. Använd sök-och-ersätt-funktionen i samma texteditor och ersätt alla latin1 med utf8. Spara.

5. Klicka på Importera i phpMyAdmin och välj filen du modifierade i steg 3 och 4. Glöm inte att välja rätt ”teckenuppsättning”: utf8 om steg 3 gick bra, annars kan du testa med latin1. Kör!

6. Ändra WordPresskonfigurationen (Inställningar > Läsa > Teckenkodning för sidor och syndikeringsfiler) från ISO-8859-1 till UTF-8. Samta ändra i wp-config.php (DB_CHARSET ska defineras som utf8).

Nu ska det förhoppningsvis vara klart. Om du har templatefiler som innehåller åäö (eller andra ickestandardtecken) så behöver du konvertera dessa till UTF-8 (se steg 3).

 
Filosofi/Religion