Jag läste precis en artikel om lycka, författad av J.P. Moreland. Han skriver bland annat följande, om varför antalet depressioner har ökat:
When people live for pleasurable satisfaction, they become empty selves and, because God did not make us to live for “happiness”, their lives fall apart. Professor Martin Seligman has spent his career studying happiness. In the late nineteen eighty’s, Seligman noted that with the baby boom generation, Americans experienced a ten-fold increase in depression compared to earlier generations. [...] To our knowledge, Seligman is not a Christian, but his insights read like they came from Holy Scripture! He claimed that the cause of this epidemic was the fact that baby boomers stopped imitating their ancestors and seeking daily to live for a cause—God, family, one’s country—bigger than they and, instead, spent from morning to night trying to live for themselves and their own pleasurable satisfaction. It is clear that such a strategy brings depression, not pleasure or much else.
Alltså, jakten efter en känsla av lycka och självtillfredsställelse leder till motsatsen. Den som har (känslan av) lycka och tillfredsställelse som sitt ”livsmål” kommer med största sannolikhet inte att känna sig speciellt lycklig eller tillfredsställd, utan snarare tom och besviken.
Min egen erfarenhet bekräftar detta. Gör jag det till mitt mål att ha extremt roligt och känna mig helt tillfredsställd, då slutar det ofta med motsatsen, att jag istället blir besviken och nedstämd. Upplevd lycka och självtillfredsställelse kommer alltså inte av att man fokuserar på sig själv och försöker uppnå detta.
Värt att notera är att vi i vårt samhälle har en hel yrkesgrupp som jobbar med att få oss att se produkt X som lösningen på vår ”lyckojakt”. Bara vi köper den där prylen så kommer vi att bli lyckliga! Vad ska man säga? Varför är det så svårt att genomskåda myten om att man kan konsumera sig till tillfredsställelse?
Läs gärna hela artikeln.
