Arkiv för november, 2007

”Baptized a teddy bear”, visst låter det bra?

Jag såg en rubrik i Aftonbladet idag: ”Döpte nalle – riskerar spöstraff” Min första tanke var att någon faktiskt hade praktiserat en dopritual på en nalle. Sedan läste jag vidare:

En brittisk lärare riskerar att dömas till spöstraff.
Brottet: Hon lät sina elever döpa en nalle till Muhammed.
Kvinnan som är verksam i Sudan, är misstänkt för att ha skymfat islam.

Gillian Gibbons, 54, lät sina sjuåriga elever bestämma vad klassens nallebjörn skulle heta.
Barnen röstade bland annat mellan namnen Abdullah, Hassan och Muhammed, uppger skolans rektor Robert Boulos enligt BBC.
20 av de 23 barnen tyckte att namnet Muhammed passade bäst till nallen.

Finn fem fel!

Att dop inte är en namngivningscermoni bör tillhöra normal allmänbildning, även om många använder uttryck som ”döptes till Namn” och liknande. Möjligtvis kan det i vår kulturella kontext vara berättigat att tro att ordet har två betydelser (därmed har jag inte sagt att det är korrekt), men kan rubriksättningen på denna artikel bara vara ett olyckligt misstag grundat i en sådan förståelse av ordet? Jag är inte så säker på det.

Jag kanske är lite för misstänksam, men jag kan inte låta bli att tänka att rubriksättaren medvetet valde formuleringen ”Döpte nalle – riskerar spöstraff” för att ge artikeln/händelsen lite mer sliskig kontroverskänsla. Jag menar, vad låter mer sliskigt löpsedelsaktigt, nyss nämnda formulering eller ”Namngav nalle – riskerar spöstraff”? Inte det senare i alla fall.

Hursomhelst så kanske kyrkan borde börja använda ett annat ord istället för ”dop” för att undvika missförstånd, om nu folk ändå tänker envisas med att tro att dop handlar om namngivning. (Latin anyone?) Fast å andra sidan ser jag hellre att den ursprungliga betydelsen återerövras.

Testa förresten att översätta ”Döpte nalle” till engelska, visst låter det bra?

5 poäng till Dagen som beskriver händelsen med korrekt terminologi.

Har Sturmark missat Guds självexistens?

Jag vet inte om ni följer debatten mellan Stefan Gustavsson och Christer Sturmark i CredoAkademins forum. Jag gör i alla fall det. Med stort intresse dessutom. I sitt senaste inlägg skriver Sturmark något som förvånade mig:

Du [Gustavsson] frågar retoriskt: ”Hur kan något av sig själv bli till? Kräver inte övergången från icke-existens till existens en orsak?”, och hänvisar till Kalam-argumentet. Detta håller inte. Om något kallat ”Gud” orsakade världen (till exempel genom Big Bang), så uppstår omedelbart följdfrågan: Vad orsakade Gud? Och vad orsakade det som orsakade Gud? Grundproblemet flyttas bara bakåt i orsakskedjan, och resonemanget saknar därmed förklaringsvärde.

Sturmark har tydligen inte teologisk/religionsfilosofisk koll i den utsträckning jag trodde. Åtminstone verkar det inte så med tanke på ovanstående. Läran om Guds självexistens är ju, tänker jag mig, ganska grundläggande. Men att Sturmark frågar ”Vad orsakade Gud?” och hävdar att den frågan slår hål på Kalam visar att han menar något annat när han använder ordet ”Gud” än vad som förutsätts i Kalam-argumentet. En självexisterande entitet har per definition ingen början, och därför är det meningslöst att fråga vad som orsakade att en sådan entitet började existera. Dessutom leder kravet på en förklaring av förklaringen till oändliga regresser även när det gäller andra saker än Gud.

Skolmassaker, nazism, humanism, moral och lite annat

Fredrik på Ateistbloggen har kommenterat socialdemokraten Adrian Kabas blogginlägg om skolskjutningen i Finland. I Fredriks kommentar finns ett par påståenden jag vill kommentera.

Den socialdemokratiske Malmöpolitikern Adrian Kaba frågar om dådet var “Socialdarwinistisk terrorism?” och försöker på något sätt göra Humanisterna ansvariga för spridningen av denna anti-Humanistiska människosyn.

[...]

Kaba försöker också göra ateismen ansvarig på något vänster, och hävdar att ateismen är ansvarig för nazismen och kommunismen. Han för här samma osakliga argumentation som man annars mest ser från fundamentalistiskt kristet håll. Sanningen är ju den att nazismen var en kristen lära som förespråkade en “positiv kristendom” i sitt partiprogram och att Adolf Hitler skydde såväl ateismen som materialismen som pesten.

Det här är intressant. När vissa element i den Humanistiska ideologin dyker upp i ett negativt sammanhang, i det här fallet i Pekka-Erics (mördarens) världsbild och människosyn, då ligger fokus på skillnaderna. Pekka-Erics människosyn var förstås anti-Humanistisk på grund av dessa skillnader.

Men när vissa element i kristendomen dyker upp i ett negativt sammanhang, då ligger fokus på likheterna. För sanningen är ju att nazismen var en kristen lära, eller hur? Behöver jag påpeka hur inkonsekvent detta är? Fredrik gör sig skyldig till precis samma osakliga argumentation som han anklagar Kaba för.

Hitler för precis samma argumentation som dessa kristna, och hävdar att ett gudlöst samhälle leder till förfall – religionen behövs, inte som ett opium för folket, utan mer som ett kitt som håller ihop samhället till en enhet. När Hitler ska beskriva judarna som mest avskyvärda är det just materialism, gudlöshet och brist på andlig förmåga som han beskyller dem för. Så vem är det egentligen som har mest likheter med Hitlers syn på religion?

Jag är inte övertygad om att jämförelsen är korrekt, men låt oss säga att den är det, att Hitler förde fram snarlika argument vad gäller religion. Vad spelar det för roll? Ett argument är inte vare sig bra eller dåligt bara för att det kan associeras till Hitler. Jag är så trött på denna typ av Guilt By Association-retorik. Fredriks resonemang ger intryck av att han hellre plockar retoriska poäng än för fram ett sakligt resonemang.

Man får inte heller glömma att nazisternas förbrytelser begicks av det tyska folket, som på den tiden bestod av över 80% av katoliker och protestanter, alltså kristna: Martin Luthers lära genomsyrades av antisemitism och lydnad inför överhögheten. [...] Majoriteten av de som stödde Hitler var inte ateister utan kristna, så vad har ateismen med saken att göra?

Det är korrekt att man inte kan skylla nazismen på ateism, men det innebär också en grov simplifiering att skylla den på kristna – som om klassisk kristendom bar ansvaret. Det här motiverar frågan om vad som krävs för att en person ska kunna kallas kristen. Jag hör fortfarande påståenden som ”jag är döpt, alltså är jag kristen” och ”Sverige är ju ett kristet land”. Och om man använder ordet ”kristen” på ett sådant vagt kulturellt sätt, då ryms förstås i princip vad som helst i begreppet. Om man å andra sidan definierar ”kristen” som en person som tror på och följer den lära som Jesus från Nasaret förkunnade, då blir det annorlunda.

Om man godtar den senare definitionen, då blir det svårt att säga att majoriteten av de som stödde honom var konsekventa kristna. Det Jesus förkunnade är nämligen helt oförenligt med nazismen. Ett bevis på detta är den ombearbetning av kristendomen som gjordes för att få den att passa den nazistiska ideologin: Positives Christentum. Hade Jesu lära varit kompatibel med nazismen hade denna aldrig behövts.

Vad gäller Martin Luther så var hans senare skrifter klart antisemitiska, inte minst Om judarna och deras lögner. Det finns dock en viktig skillnad på nazisternas antisemitism och Luthers. Luthers förespråkande av kraftig särbehandling och förnedring av judarna hade religiösa skäl – de ville inte tro på Jesus. Detta gör förstås inte Luthers antisemitism till något gott, men det är viktigt att notera skillnaden jämfört med nazisterna, som ville utrota (etniska) judar på basis av rastillhörighet oberoende av deras religiösa tro.

För att undvika missförstånd: Jag försvarar inte Luthers antisemitism och jag försöker inte förmildra det faktum att Luther mot slutet av sitt liv barkade iväg ordentligt. Inte heller förnekar jag att det Luther åstadkom – eller åtminstone drog igång – tidigare under sitt liv (reformationen) gav honom en stor auktoritet, som tragiskt nog medförde att hans senare idioti om judarna sannolikt fick betydligt större genomslag i historien än vad samma idioti annars hade fått.

Det är helt sant att mördaren i det här fallet var ateist, men det är ungefär lika relevant som att han inte hade mustasch. Ateismen är ingen lära som föreskriver några regler om vare sig livet eller etik och moral. [...] I avsaknad av gudstro får man helt enkelt hitta en bättre, mänsklig, grund för moralen. Något som den här mördaren misslyckades med.

Att ateismen inte ger någon grund för vilka handlingar som är onda respektive goda, i någon meningsfull bemärkelse, det är ju precis det som är problemet med ateismen – om man nu anser att vissa handlingar verkligen är onda. (Den som inte anser att vissa handlingar verkligen är onda, oavsett vad den som utför dem tycker, kan sluta läsa här.)

Hur kan man, med ateismen som utgångspunkt, komma fram till något sådant som att vissa handlingar verkligen är onda? Varför ska någon, som t.ex. Pekka-Eric, utifrån en ateistisk världsbild, inte gå till skolan och skjuta om det är det han vill göra? Om Pekka-Eric tycker att han handlar rätt och någon annan tycker motsatsen, hur ska vi då veta vem som tycker rätt (givet en ateistisk världsbild)?

Fredrik skriver att man utan gudstro får hitta en ”bättre, mänsklig, grund för moralen” och att Pekka-Eric misslyckades med detta. Hur ska man, givet en ateistisk världsbild, kunna säga vad som är en ”bättre” moral och att Pekka-Eric misslyckades med att hitta en sådan? Man kan förstås säga att en bättre moral främjar mänskligt liv, men vad är det som säger att främjandet av mänskligt liv är moraliskt bättre än motsatsen? Att någon tycker det?

Det är dock lyckligtvis så att de allra flesta ateister agerar utifrån sin moraliska intuition att vissa handlingar faktiskt är onda – även om deras världsbild inte ger rationell grund för sådana, verkliga moraliska värden.

Vad har högerextrema kristna terrorister, SEA och Livets Ord gemensamt?

Svar: I Guds namn, en ny, halvbra Beckfilm. (Grannen är i alla fall bra, som vanligt!)

Jag hade tänkt skriva några rader om det här precis efter jag hade sett filmen, men det blev inte av. Nu har i alla fall Dagen publicerat en artikel om saken, och det är ju som bekant bekvämare att citera än att skriva själv:

Nu skildras frikyrkan på film. Men det är ingen smickrande bild som ges. I en ny Beckfilm kopplas Livets ord och Svenska Evangeliska Alliansen till terror mot homosexuella.

[...]

Denna gång är det inte några vanliga brottslingar han [Beck] har att tampas med utan högerextrema kristna terrorister. Det visar sig nämligen att pastorn i inledningen, Erik Gindorf, leder organisationen Lots brödraskap som bland annat ser som sin uppgift att döda homosexuella.

I filmen förklarar en polisexpert läget för Martin Beck. Experten säger att det håller på att växa fram en ultrakonservativ kristen höger med förebild från USA.

Nu har en rad olika samfund slutit sig samman, över olika trosgränser, allmänt accepterade samfund, och så finns en mer våldsrinriktad svans som inspireras av deras domedagspredikningar.

När Beck undrar vilka samfund det rör sig om svarar experten att det dels är de mer etablerade, som Livets ord och Svenska evangeliska alliansen, och sedan en hel radda mer eller mindre sekteristiska rörelser som ser sig som Guds terrorister. Målet för dessa, är enligt experten:

- De är mot aborter, de hatar HBT-människor, de hatar invandrare, de är för kristna friskolor. Det är en rätt grumlig sörja.

Jag gapskrattade när jag såg filmen. Det är uppenbart att författarna inte har gjort sin research ordentligt. Det finns dock ett tragiskt element i detta, nämligen att det med största sannolikhet finns många dåligt pålästa människor som ser filmen och köper vad som sägs rakt av. Och det är i allra högsta grad olyckligt.

Stefan Gustavsson håller med… eller så är det jag som håller med honom – välj själva:

Även Svenska Evangeliska Alliansen kommer att diskutera hur man ska agera. Generalsekreteraren Stefan Gustavsson ser filmen som en del i en allmän smutskastning av kristna.
- Det är farligt att man behandlar en stor grupp i samhället på det här sättet. Det är en del i utstämplingen av kristna, säger han.
Han tycker påståendena i filmen är helt befängda.
- Det är få sammanhang där det finns ett så stort engagemang för invandrare som hos våra medlemmar, säger han.
Finns det något ni hade kunnat göra annorlunda i er kommunikation för att ni inte ska kopplas till homofobi?
- Det är självklart att man alltid ska vara självkritisk, men om vi tittar på det vi sagt och gjort finns där inte minsta uttryck för homofobi, eller något av det man beskyller oss för, säger han.
Han är orolig för att många som bara har grunda kunskaper om frikyrkan kommer att se ”I Guds namn” som fakta.

Haggaj har också kommenterat saken:

Vad skall man säga om nya Beckfilmen? Dagen berättar att skurkarna är hämtade från Livets Ord och Svenska Evangeliska Alliansen. Naturligtvis är det homofobi som är drivkraften hos skurkarna, som enligt uppgift påminner om Åke Green.

Det enda jag kommer på är att ställa mig i kön bakom Kristofer och Mackan som uppmanar de kristna att ”släppa skyltarna”. ”Måste vi kristna alltid bedriva kampanjer? Och med skyltar?” frågar sig Mackan. Med det avsåg han Svenska Evangeliska Alliansens kampanj Mamma, Pappa, Barn.

Om jag tolkar ovanstående rätt så får kristna som offentliggör sina åsikter om t.ex. äktenskapslagstiftningen i princip skylla sig själva. För att komma tillrätta med problemet med missuppfattade kristna så ska vi uppmana dessa att ”släppa skyltarna”. Det är inte det att dessa kristna har fel i sak, men för att folk i allmänhet inte – på grund av okunskap – ska associera kristna till högerextremister eller tänka negativa tankar om kristen tro, så ska vi uppmana dessa att hålla tyst. Eller åtminstone dämpa sig.

Det här är, förutsatt att jag har förstått det rätt, ett märkligt resonemang. Själv är jag av motsatt uppfattning: Den missuppfattade kristna tron är just missuppfattad. Problemet är alltså inte att den är uppfattad, utan att den är missuppfattad. Lösningen är rimligtvis inte att dämpa och tona ner, utan att tala tydligare, så att missuppfattningarna blir färre. Vad sedan folk tycker om kristen tro, så som den faktiskt ser ut, det är av underordnad betydelse i det här sammanhanget. Det viktigaste är att det som gillas – eller ogillas – är ”the real deal”.

Klockrent om den ”nya pedagogiken”

Inger Enkvist, professor vid Lunds universitet, gör många lysande iakttaganden i en artikel i SvD angående den svenska skolan och den ”nya pedagogiken”. Jag kan inte låta bli att citera:

Det viktigaste skolåret är det första. Läraren lär inte bara ut bokstäver och siffror utan också hur man beter sig som elev. En elev kommer i tid, sitter på sin plats, är tyst när andra talar, stör inte de andra, det vill säga visar hänsyn. Detta innebär ett enormt steg i barnets utveckling.

[...]

Sedan slutet av sextiotalet förekommer en starkt antiauktoritär strömning i skolan, som hävdar att föräldrar och lärare utövar förtryck när de leder ungas utveckling.

De vuxna antas istället vara de ungas kamrater och ska bara finnas tills hands i bakgrunden. Den nya pedagogiken vill sätta ”eleven i centrum”. Tidigare var tanken att elevens skoltid var en förberedelse för vuxenlivet.

Nu heter det att elever bara kan lära sig om de tycker att det är ­roligt i skolan. En lärare anses därför inte behöva så mycket ämneskunskaper, men däremot trevliga metoder. Utvärderingen läggs hos eleven själv, eftersom denne är expert på vad han eller hon tycker om.

[...]

”Eleven i centrum” ger ofta till resultat att de som socialiserar de unga varken är föräldrarna eller lärarna utan andra unga. I många grupper råder ett grupptryck, som gör det omöjligt att studera. Inte sällan är de nya ledarnas regemente betydligt hårdare än de vuxnas.

Det borde inte förvåna någon att mobbning är ett allvarligt problem.

Demokrati bygger på att medborgarna gemensamt sätter sig in i problem och försöker komma fram till den bästa lösningen. Det förutsätter kunskaper, mognad och god vilja.

Hur ska unga vilja utveckla de här dygderna om skolan mest liknar en djungel där de starkas vilja råder?

[...]

På det här sättet håller gängen ­undan all närvaro av samhälle och stat. Ett tidigt tecken på att ett område går åt fel håll är att elever inte rättar sig efter lärare. Om ­inget görs befästs en antisocial ­attityd.

Förhållandet mellan skola och demokrati har en speciell betydelse för de elever som lever isolerade från samhället, exempelvis vissa invandrargrupper. Om dessa ser att landets vuxna inte ingriper när någon bryter mot lagen kan de tolka detta som att ingen bryr sig om lagen.

Att under skoltiden leva i ett minisamhälle där regler efterföljs är den allra bästa förberedelsen för att som vuxen leva i ett rättssamhälle.

Men dessa värden har skjutits åt ­sidan av den nya pedagogiken. Det är inte längre ansträngning utan elevens omedelbara tillfredsställelse som räknas.

I skolan ser unga varje dag hur regler åsidosätts. Med andra ord lär skolan att samhället är svagt, att unga kan sätta regler ur spel och att skyldigheter egentligen inte finns.

Att återupprätta respekten för ­inlärning, för lärare och för skolan som institution löser inte alla ­problem, men många.

Istället för att surfa runt och kolla efter uppdaterade sidor

Ganska så ofta hittar jag en sida (på nätet) som jag vill hålla koll på. Det kan vara t.ex. M-Audios sida med drivrutiner för mitt ljudkort (man vill ju alltid ha senaste versionen), eller en blogg där jag vill hålla koll på nya kommentarer (oftast för att jag vill veta när någon svarar på mina kommentarer).

Att surfa runt manuellt och kolla efter förändrat innehåll är ju ganska tröttsamt. Därför är det fantastiskt bra att Firefox, med hjälp av ett litet tillägg, kan göra detta helt själv och säga till när det finns nytt/förändrat innehåll. Tillägget heter Update Scanner. Installera nu!

 
Filosofi/Religion