Detta inlägg skrevs för 4 år 3 månader 14 dagar sedan. Det är därför möjligt, men dock inte alls nödvändigt, att det inte längre är representativt för min position i olika frågor som eventuellt diskuteras i inlägget. Kommentera gärna om det är något som verkar konstigt.I senaste numret av EFS Norrbottens tidning Vårt Missionsblad skriver Krister Berg, EFS-präst, följande:
[...] Än finns det många sådana idéer. En känd amerikansk bokserie, ”Left Behind”, har nu filmats i samma thrillerstuk som ”Som en tjuv om natten”. Den visas nu för kyrkliga ungdomsgrupper landet runt. Undra vad EFS:are skulle tycka om vi visade de filmerna på sommarens konfirmandläger? Eller lär ut att de ickekristna på lägret kommer till helvetet? Vill vi verkligen ha det så? Är det en bra pedagogik? Är det meningen att vi ska läsa NTs texter så att vi skrämmer människor till omvändelse? Var det så Jesus hade tänkt? Var det för att lära människorna att helvetet har brinnande eldar där icke omvända människor skall brinna och plågas om man inte ”väljer” att inte tro? Det vore bra att får höra hur föräldrar till barn i konfirmationsåldern vill ha det. Men även ni som troget deltar i gudstjänster. Vem behöver höra om helvetet?
Det finns nämligen starka röster som säger att vi måste predika mer om den dubbla utgången i våra kyrkor och bönhus. Jag förstår inte riktigt varför. Tänker man sig att hotet om helvetet är nödvändigt för att drivas till Jesus och bli kristen? Skall den dubbla utgången fungera som en motivator?
Här finns det många intressanta frågor, och jag har en känsla av att jag och Krister inte är riktigt överens om svaren. Kanske beror det på att vi inte har samma uppfattning om vad den dubbla utgången handlar om? Här följer i alla fall mina kommentarer och tankar kring de frågor han ställer.
Jag har sett både Som en tjuv om natten och de två första Left Behind-filmerna (härefter kallade LB). Den förstnämnda filmen är en filmteknisk katastrof. Och vad jag kommer ihåg så försöker den vara väldigt skrämmande för den som ”inte har sitt på det torra”, så att säga. LB är dock betydligt mer underhållande och har inte alls samma ”nu ska vi skrämma in dig i ledet”-känsla.
Visst, LB har förvisso ett apokalyptiskt tema och kan kanske skrämma någon, men för att det ska ”lyckas” måste man ju först tro att filmens handling har något med verkligheten att göra. Vad ska man annars bli skrämd av? Det är ju ingen skräckfilm direkt. Jag har inte fördjupat mig så mycket i temat som LB behandlar, men så mycket kan jag säga att jag inte köper många av de teologiska anspråken som LB gör. Så om vad Krister vänder sig emot är att visa LB som sanningen om apokalypsen, då är jag med!
Bortsett från det ser jag inget problem med att visa LB för konfirmander. LB kan ju sägas representera en (1) möjlig tolkning av bl.a. uppenbarelseboken och kan säkert locka till vidare studier i och samtal om ämnet. Och då, i det samtalet, kan man ju faktiskt lyfta fram de mer ”säkra korten” vad gäller apokalypsen.
Lära ut att de ickekristna på lägret kommer till helvetet? Verkligen inte! Vi har inte tillräcklig kunskap för att kunna göra en sådan bedömning när det gäller specifika individer – och jag tänker att ”de ickekristna på lägret” är specifika individer. Att lära ut att den dubbla utgången är verklighet då? Ja, det är helt annan sak. Både Bibeln, inklusive Jesus själv, och traditionen är tydlig på den punkten: alla kommer inte till himlen. As simple as that.
Att skrämma människor till omvändelse? Den som inte tror på Guds existens kan knappast skrämmas till att tro på Guds existens av något ytterligare ting, som denne inte heller tro på. Det är alltså omöjligt att skrämma någon till tro på Gud. Jag kan förvisso tänka mig att allvaret i det kristna budskapet (om det är sant så handlar det ju om liv och död) kan motivera någon att fundera och reflektera exempelvis över frågan om Guds existens, vilket i sin tur rimligtvis kan leda till tro på Gud. Och jag kan också tänka mig att den som redan bejakar Guds existens kan motiveras till omvändelse av allvaret i det kristna budskapet.
Om man vill benämna dessa två scenarios som exempel på att skrämma människor till omvändelse, då får man väl göra det… fast jag uppfattar snarare den benämningen som ett retoriskt knep för att skapa någon sorts motvilja mot läran om den dubbla utgången.
Det kristna budskapet är i allra högsta grad allvarligt. Det kommer man inte ifrån. Åtminstone inte utan att i postmodern anda välja bort de delar man uppfattar som jobbiga eller opassande. Och allvaret kan förstås vara skrämmande. Att inte få vara nära Gud, det är en tanke som skrämmer mig! Men anledningen till att det skrämmer mig är ju att jag vill vara nära Gud – och eftersom jag vill vara nära Gud så har jag också tagit emot Guds utsträckta hand.
Förenklat kan man alltså säga att det faktum att det (att inte få vara nära Gud) skrämmer mig, det gör att jag tar emot Guds frälsning och därmed slipper vara ”skrämd”. Man kan utveckla det här resonemanget mycket mer, men jag hoppas att min poäng går fram.
Varför har det betydelse ”hur föräldrar till barn i konfirmationsåldern vill ha det”? Har begreppet konfirmation fått en ny betydelse? Jag har uppfattat poängen med konfirmationsundervisningen som att konfirmanden ska få den kristna tron presenterad för sig. Någon gång i historien var det säkert också så att konfirmanden skulle ta ställning till tron på riktigt. (Och inte, som nu, bara ”hänga på” för att mormor ska bli nöjd.) Men om konfirmanden ska kunna ta ställning till kristen tro, då borde det vara av största vikt att man också presenterar den kristna tron, utan censur. Och kan man då undvika något så centralt som den dubbla utgången? Jag tror inte det.
Vem behöver höra om helvetet? Förmodligen alla. Anledningen är att många verkar ha en förvirrad bild av både vad helvetet är och hur man (inte) tar sig dit. Grafiska beskrivningar av hur helvetet ser ut, vilka i bästa fall kan härledas till Bibelns symbolspråk (och i värsta fall till någon galen amerikan som säger sig ha varit där), är ju inte helt ovanliga. Så lite mer snack om helvetet vore kanske inte helt fel?
Fungerar den dubbla utgången som motivator? Om det inte finns en dubbel utgång, vad är det i så fall man ska motiveras till…? Att välja mellan det enda alternativet som finns och… hm… det enda alternativet som finns?
Vad gäller huruvida ”hotet om helvetet är nödvändigt för att drivas till Jesus och bli kristen” så är det nog så. Men missförstå mig inte! Jag menar inte att ett hot om eviga brännskador eller något i stil med Dantes inferno, för något stöd för sådana föreställningar finns, vad jag kan se, inte i Bibeln. Jag menar snarare ett hot om separation från Gud, vars förverkligande indirekt följer av att man inte vill ha med Gud att göra (och får som man vill!). Hotet om helvetet upplevs alltså rimligtvis endast som ett hot av den som vill ha med Gud att göra. Och den som vill ha med Gud att göra, den får! Allt på grund av Guds nåd. Så varför hymla om den dubbla utgången?
Dallas Willard får avsluta med ett par meningar från The Divine Conspiracy:
God will let anyone into heaven who can stand it. He doesn’t send anyone to Hell. Perhaps the fires of heaven are hotter than the fires of hell.
