Arkiv för oktober, 2007

En känga till kyrkan och ett ‘case’ för apologetik

Stefan Gustavsson träffar mitt i prick angående Dawkins och den nya ateismen, men precis lika träffsäker är kängan till kyrkan:

Här finns det anledning till självkritik för oss som är kristna, som i hög grad abdikerat från det intellektuella samtalet och låtit naturalismen ta plats som den självklara utgångspunkten i vår kultur. Abdikationen har skett på flera sätt. Ett sätt har varit att anpassa tron till naturalismen. Den liberala teologin, som förnekar så mycket av det övernaturliga, är exempel på det. Ett annat sätt har varit att ignorera frågorna. Väckelserörelserna, både inom och utom den lutherska kyrkan, har fortsatt att i hög grad predika som om paradigmskiftet i vår kultur från gudstro till naturalism aldrig ägt rum.

Den välkände teologen Pannenberg säger i ett sammanhang:

Sekulariseringens största triumf ligger i den vitt spridda demoraliseringen bland präster och teologer, vilka förväntas proklamera och uttyda evangeliets sanning men som bedrar sig själva och menar att de uppnår det syftet genom att anpassa kristen tro och kristet liv till sekulariseringens krav.

Vad situationen kräver, enligt min övertygelse, är precis det motsatta till sådana okritiska anpassningar.

Notera speciellt: Väckelserörelserna, både inom och utom den lutherska kyrkan, har fortsatt att i hög grad predika som om paradigmskiftet i vår kultur från gudstro till naturalism aldrig ägt rum.

Tragiskt, men sant! Och den som påtalar detta riskerar att bli anklagad för att vara minde andlig, inte lita på Guds ande, osv. Vissa tänker sig nämligen att Gud på något sätt ska ingripa och programmera om människors världsbild med övernaturliga medel, och då räcker det väl med att knäppa händerna i två minuter, säga ”Jesus dog för dina synder” åt någon, och sedan ska denne någon bli övernaturligt omprogrammerad och ”frälst”. Visst är det fantastiskt?

Problemet är bara att det inte fungerar så. Och även om det fungerade så, skulle det vara önskvärt? Det finns säkert någon som svarar ja på den frågan av bekvämlighetsskäl. För om det var så, då skulle vi ju t.ex. slippa sätta oss in i den rådande ”ismen” och fundera på hur vi på bästa sätt visar evangeliets sanning i den kontexten. Men jag är själv tveksam till att det skulle vara önskvärt, jag föredrar nämligen att den fria viljan får vara inblandad i vägen från icke-troende till troende (och jag menar också att Bibeln stöder den tanken).

…och det här är intressant! Det verkar som om väckelsekristna (kristna i väckelserörelserna, ursäkta mig om jag generaliserar för mycket) i regel betonar just den fria viljan, men samtidigt förväntar man sig att Gud ska programmera om medvetandet hos den människa som ska bli kristen. Detta är förstås motsägelsefullt. Om Gud var intresserad av att programmera om människors medvetanden, då skulle han ovillkorligen göra det med varje människa han önskar rädda. Det senare är en möjlig syn på saken, och den reformerta kyrkan ser det ungefär så. Konsekvensen blir förstås att Gud inte önskar rädda alla människor, vilket varken jag eller väckelsekristna håller med om (nu generaliserar jag igen). Vi tror ju att Gud vill rädda alla, men att den frihet Gud har skapat människan med gör att hon tillåts välja bort Gud, även när Gud aktivt söker henne.

Men om vi nu tror att människan har sådan frihet, då kan vi inte förvänta oss att Gud ska programmera om människors medvetanden så att dom blir kristna. Notera att betoningen ligger på programmera. Att Gud är inblandad i människors frälsning är solklart – men han programmerar inte. Läser man Bibeln så är detta tydligt. Det finns gott om exempel i den bibliska historien där Gud använder väldigt kreativa metoder för att nå fram och dra människor till sig.

När t.ex. kung David har snott en annan mans fru, gjort henne gravid, och dessutom indirekt dödat mannen (2 Sam 11), då skickar Gud profeten Natan till David (2 Sam 12). Profeten berättar en allegorisk historia för David. Historien handlar om en man som var väldigt rik men ändå snodde allt en fattig man ägde i matväg, ett enda litet lamm, när den rike mannen fick matfrämmande. Natan berättar denna historia, varpå följande ordväxling följer:

D: – Så sant HERREN lever: Den man som har gjort detta förtjänar döden! Lammet skall han ersätta fyradubbelt, för att han gjorde detta och var så obarmhärtig.
N: – Du är den mannen! [...]
D: – Jag har syndat mot HERREN. [...]
(2 Sam 12:5-7, 13)

Här är det uppenbart att Gud inte programmerar, utan interagerar! Och skillnaden är total! Gud älskar och respekterar människan och har inget intresse av att ”robotisera” henne. Tvärtom! Gud önskar uppenbarligen interaktion med oss människor. Det är den enda rimliga förklaringen till både Bibelns skildringar och vår egen erfarenhet. Varför skulle vi då tro att Gud agerar annorlunda idag, när det gäller människors frälsning?

När Paulus promenerade omkring i Athen (Apg 17) tittade han på de olika avgudabilder som fanns i staden. Och när han sedan står på Areopagen och filosoferna frågar honom vad det är för ny lära han förkunnar, då svarar han:

Athenare, jag ser av allting att ni är mycket religiösa. När jag har gått omkring och sett era gudabilder, har jag nämligen också funnit ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Vad ni alltså tillber utan att känna, det predikar jag för er. [...]
(Apg 17:22-32)

Paulus förutsätter inte att Gud ska programmera någon, utan lägger energi på att förstå den kultur han vill presentera budskapet för, och sedan presenterar han budskapet på ett mycket kreativt sätt i den aktuella kontexten. I ett av breven till församlingen i Korint pratar Paulus om att han har blivit ”som en jude” för judarna och ”som den som är utan lag” för dem som är utan lag, dvs icke-judar (1 Kor 9:20-22).

Observera dock att det förstås inte handlar om att förändra budskapet så att det på något sätt ska passa åhörarnas befintliga uppfattningar. Utan vad det handlar om är att kommunicera budskapet på ett sätt som gör det begripligt för den som lyssnar, samt ge åhörarna skäl att tro att budskapet är sant.

Detta efterlyser jag i svensk kristenhet; ett tydligt evangelium ackompanjerat av goda argument för evangeliets sanningsanspråk. Det betyder inte att man sätter Gud på åskådarplats bara för att man inte beter sig som om man förväntar sig att Gud ska programmera. Inte alls! Tvärtom. Eftersom att Gud är intresserad av att interagera så behöver vi också vara det – och vi kan i allra högsta grad förvänta oss att Gud är med när vi interagerar med människor.

Egentligen är det ganska logiskt. Om kyrkans uppgift hade varit att uttala en magisk ramsa, varpå Gud sedan trollar med människors medvetanden, då hade kyrkans uppgift antingen saknat egenvärde (= onödig) eller varit av dikterande karaktär (= kontrollerat Gud). Inget av dessa alternativ är acceptabla. Om kyrkans uppgift däremot är att interagera å Guds vägnar, då finns det ett ömsesidigt beroende. Detta menar jag är den bibliska synen. Kyrkan är förlängningen av den interaktion Gud drog igång när han blev människa.

Jesus utgick alltid från människors situation och mötte dem där. Och det gäller inte bara de svaga och sjuka! De som försökte sätta dit honom med kluriga intellektuella frågor och resonemang svarade han med en sällan skådad intellektuell skärpa. Vi kanske borde följa honom?

”To my mind, Jesus was the greatest thinker who ever lived. And while he did not come to develop a theory about logic or to teach logic as a field of study, it is clear that he was adept at employing logical forms and laws in his thinking and reasoning. We who are his followers should go and do likewise.”
- J.P. Moreland (källa)

For the record: Jag menar inte att Gud bara använder ”naturliga medel” för att nå människor, utan jag tror i allra högsta grad att Gud också påverkar på ett andligt plan och kan sägas söka människan långt innan hon söker Gud. Människan är från födseln ”andligt död” och har därför inte någon möjlighet att ens tänka på Gud (annat än som en livlös idé) utan att Gud först ingriper, men Guds ingripande är inte synonymt med en ”tvingande frälsning”. Dvs, Gud programmerar inte någon att bli kristen. Gud interagerar!

Mer om affischerna i tunnelbanan

RFSL Stockholm för fram ett ganska märkligt argument angående ”Bevara äktenskapet”-affischerna:

I Stockholms tunnelbana pågår just nu en kampanj med devisen ”Bevara äktenskapet.nu”. Bakom denna annonskampanj står Evangeliealliansen med syfte att bevara kärnfamiljen och det traditionella äktenskapet som det ser ut idag. Parollen är ”mamma, pappa, barn”. Annonsfirman tycker att det är helt OK att ha åsiktsreklam av detta slag. Det tycker inte RFSL Stockholm!

Hur skulle det uppfattas till exempel med åsiktsreklam om judar, om muslimer etc? Anmärkningsvärt är dessutom att SL kan tillåta denna typ av kampanj! Är inte tunnelbanan till för alla???

Notera frasen ”det traditionella äktenskapet som det ser ut idag”. Vad är det traditionella äktenskapet? Svar: Det är äktenskapet såsom det har sett ut i historien: man och kvinna, och i de flesta fall också barn. Även om vi beslutar oss för att definiera om äktenskap till att betyda något annat än vad det idag betyder, så fortsätter likväl det traditionella äktenskapet att vara precis vad det är (under lång tid framöver). Och orsaken är ganska enkel: vi kan inte förändra historien.

Åsiktsreklam om judar eller muslimer? Det beror helt på vad man menar med det. En fungerande jämförelse skulle vara om någon t.ex. satte upp affischer med ett budskap om att begreppet judar även fortsättningsvis ska avse etniska eller religiösa judar. Sådan reklam skulle jag inte ha något emot, trots att jag själv är icke-jude och inte har något av de epitet som krävs för att jag ska kallas jude. Förresten, visst är det otroligt diskriminerande och kränkande att jag inte kan kallas jude, bara för att jag är icke-jude?

Huruvida tunnelbanan är till för alla eller inte, det är knappast relevant. Eller är det så att RFSL skulle reagera annorlunda om tunnelbanan bara var till för en viss grupp av befolkningen? Jag tror inte det. Att prata om att tunnelbanan är till för alla är i sammanhanget bara en del av retoriken: köp våra åsikter, annars säger du att tunnelbanan inte är till för alla!

RFSL förutsätter alltså att det finns en motsättning mellan att tunnelbanan är till för alla och affischer med texten ”bevara äktenskapet – mamma pappa barn”. Men var finns den motsättningen? Affischen säger inte ”Du är inte lika mycket värd!” eller ”Du får inte vara här om du inte lever i ett äktenskap!”. Vad affischen handlar om är begreppet äktenskap och hur det definieras, inget annat.

Lukas Romson skriver följande på sin blogg:

Att utmåla kärnfamiljen med mamma-pappa-barn som det enda rätta och motverka en lagstiftning med lika rättigheter även för samkönade familjer, det kan tydligen inte ses som ”sårande för en viss folkgrupp”. Inte enligt SL i alla fall, trots att en hel del protester visar att folk känner sig kränkta.

På vilket sätt utmålar affischerna kärnfamiljen som ”det enda rätta”? Det enda affischerna ”utmålar” är ju att äktenskapet även fortsättningsvis bör definieras som en relation mellan man och kvinna.

Om jag inte är felinformerad så innebär ett registrerat partnerskap i Sverige samma rättigheter och skyldigheter som ett äktenskap. Vad det handlar om är således inte rättigheter, utan semantik. Någon får gärna förklara för mig varför ett ord o, som innebär x, ska omdefinieras så att det även innebär y. Vad är poängen? Vi är ju, hoppas jag, överens om att x och y inte är identiska.

Lukas skriver vidare:

[...] det är rätt extremt i dagens Sverige att vilja tvinga sin egen samlevnadsmoral på hela samhället, och dessutom göra det med religiösa argument. Ingen begär att Stefan Gustavson ska ingå samkönat äktenskap, då borde han hålla fingrarna borta från hur andra familjer lever.

Det är löjligt att påstå att Stefan Gustavsson (eller SEA) skulle vilja tvinga sin samlevnadsmoral på hela samhället. Bara för att SEA framför en åsikt betyder inte det att dom vill tvinga någon till något. RFSL vill väl inte tvinga sin samlevnadsmoral på mig, bara för att dom framför sina åsikter… eller? Bör jag kanske också gnälla över att någon vill tvinga sin samlevnadsmoral på mig?

Hymla inte om den dubbla utgången!

I senaste numret av EFS Norrbottens tidning Vårt Missionsblad skriver Krister Berg, EFS-präst, följande:

[...] Än finns det många sådana idéer. En känd amerikansk bokserie, ”Left Behind”, har nu filmats i samma thrillerstuk som ”Som en tjuv om natten”. Den visas nu för kyrkliga ungdomsgrupper landet runt. Undra vad EFS:are skulle tycka om vi visade de filmerna på sommarens konfirmandläger? Eller lär ut att de ickekristna på lägret kommer till helvetet? Vill vi verkligen ha det så? Är det en bra pedagogik? Är det meningen att vi ska läsa NTs texter så att vi skrämmer människor till omvändelse? Var det så Jesus hade tänkt? Var det för att lära människorna att helvetet har brinnande eldar där icke omvända människor skall brinna och plågas om man inte ”väljer” att inte tro? Det vore bra att får höra hur föräldrar till barn i konfirmationsåldern vill ha det. Men även ni som troget deltar i gudstjänster. Vem behöver höra om helvetet?

Det finns nämligen starka röster som säger att vi måste predika mer om den dubbla utgången i våra kyrkor och bönhus. Jag förstår inte riktigt varför. Tänker man sig att hotet om helvetet är nödvändigt för att drivas till Jesus och bli kristen? Skall den dubbla utgången fungera som en motivator?

Här finns det många intressanta frågor, och jag har en känsla av att jag och Krister inte är riktigt överens om svaren. Kanske beror det på att vi inte har samma uppfattning om vad den dubbla utgången handlar om? Här följer i alla fall mina kommentarer och tankar kring de frågor han ställer.

Jag har sett både Som en tjuv om natten och de två första Left Behind-filmerna (härefter kallade LB). Den förstnämnda filmen är en filmteknisk katastrof. Och vad jag kommer ihåg så försöker den vara väldigt skrämmande för den som ”inte har sitt på det torra”, så att säga. LB är dock betydligt mer underhållande och har inte alls samma ”nu ska vi skrämma in dig i ledet”-känsla.

Visst, LB har förvisso ett apokalyptiskt tema och kan kanske skrämma någon, men för att det ska ”lyckas” måste man ju först tro att filmens handling har något med verkligheten att göra. Vad ska man annars bli skrämd av? Det är ju ingen skräckfilm direkt. Jag har inte fördjupat mig så mycket i temat som LB behandlar, men så mycket kan jag säga att jag inte köper många av de teologiska anspråken som LB gör. Så om vad Krister vänder sig emot är att visa LB som sanningen om apokalypsen, då är jag med!

Bortsett från det ser jag inget problem med att visa LB för konfirmander. LB kan ju sägas representera en (1) möjlig tolkning av bl.a. uppenbarelseboken och kan säkert locka till vidare studier i och samtal om ämnet. Och då, i det samtalet, kan man ju faktiskt lyfta fram de mer ”säkra korten” vad gäller apokalypsen.

Lära ut att de ickekristna på lägret kommer till helvetet? Verkligen inte! Vi har inte tillräcklig kunskap för att kunna göra en sådan bedömning när det gäller specifika individer – och jag tänker att ”de ickekristna på lägret” är specifika individer. Att lära ut att den dubbla utgången är verklighet då? Ja, det är helt annan sak. Både Bibeln, inklusive Jesus själv, och traditionen är tydlig på den punkten: alla kommer inte till himlen. As simple as that.

Att skrämma människor till omvändelse? Den som inte tror på Guds existens kan knappast skrämmas till att tro på Guds existens av något ytterligare ting, som denne inte heller tro på. Det är alltså omöjligt att skrämma någon till tro på Gud. Jag kan förvisso tänka mig att allvaret i det kristna budskapet (om det är sant så handlar det ju om liv och död) kan motivera någon att fundera och reflektera exempelvis över frågan om Guds existens, vilket i sin tur rimligtvis kan leda till tro på Gud. Och jag kan också tänka mig att den som redan bejakar Guds existens kan motiveras till omvändelse av allvaret i det kristna budskapet.

Om man vill benämna dessa två scenarios som exempel på att skrämma människor till omvändelse, då får man väl göra det… fast jag uppfattar snarare den benämningen som ett retoriskt knep för att skapa någon sorts motvilja mot läran om den dubbla utgången.

Det kristna budskapet är i allra högsta grad allvarligt. Det kommer man inte ifrån. Åtminstone inte utan att i postmodern anda välja bort de delar man uppfattar som jobbiga eller opassande. Och allvaret kan förstås vara skrämmande. Att inte få vara nära Gud, det är en tanke som skrämmer mig! Men anledningen till att det skrämmer mig är ju att jag vill vara nära Gud – och eftersom jag vill vara nära Gud så har jag också tagit emot Guds utsträckta hand.

Förenklat kan man alltså säga att det faktum att det (att inte få vara nära Gud) skrämmer mig, det gör att jag tar emot Guds frälsning och därmed slipper vara ”skrämd”. Man kan utveckla det här resonemanget mycket mer, men jag hoppas att min poäng går fram.

Varför har det betydelse ”hur föräldrar till barn i konfirmationsåldern vill ha det”? Har begreppet konfirmation fått en ny betydelse? Jag har uppfattat poängen med konfirmationsundervisningen som att konfirmanden ska få den kristna tron presenterad för sig. Någon gång i historien var det säkert också så att konfirmanden skulle ta ställning till tron på riktigt. (Och inte, som nu, bara ”hänga på” för att mormor ska bli nöjd.) Men om konfirmanden ska kunna ta ställning till kristen tro, då borde det vara av största vikt att man också presenterar den kristna tron, utan censur. Och kan man då undvika något så centralt som den dubbla utgången? Jag tror inte det.

Vem behöver höra om helvetet? Förmodligen alla. Anledningen är att många verkar ha en förvirrad bild av både vad helvetet är och hur man (inte) tar sig dit. Grafiska beskrivningar av hur helvetet ser ut, vilka i bästa fall kan härledas till Bibelns symbolspråk (och i värsta fall till någon galen amerikan som säger sig ha varit där), är ju inte helt ovanliga. Så lite mer snack om helvetet vore kanske inte helt fel?

Fungerar den dubbla utgången som motivator? Om det inte finns en dubbel utgång, vad är det i så fall man ska motiveras till…? Att välja mellan det enda alternativet som finns och… hm… det enda alternativet som finns?

Vad gäller huruvida ”hotet om helvetet är nödvändigt för att drivas till Jesus och bli kristen” så är det nog så. Men missförstå mig inte! Jag menar inte att ett hot om eviga brännskador eller något i stil med Dantes inferno, för något stöd för sådana föreställningar finns, vad jag kan se, inte i Bibeln. Jag menar snarare ett hot om separation från Gud, vars förverkligande indirekt följer av att man inte vill ha med Gud att göra (och får som man vill!). Hotet om helvetet upplevs alltså rimligtvis endast som ett hot av den som vill ha med Gud att göra. Och den som vill ha med Gud att göra, den får! Allt på grund av Guds nåd. Så varför hymla om den dubbla utgången?

Dallas Willard får avsluta med ett par meningar från The Divine Conspiracy:

God will let anyone into heaven who can stand it. He doesn’t send anyone to Hell. Perhaps the fires of heaven are hotter than the fires of hell.

Bevara äktenskapet, yttrandefrihet och tolerans

Jag brukar inte bry mig om så kallade upprop. Och jag har hittills inte brytt mig om Bevara äktenskapet-uppropet. Jag antar att det beror på min något pessimistiska inställning till dylika saker. Ett namn på en lista gör väl ingen skillnad, eller?

Men nu har jag faktiskt skrivit på. Efter att ha läst en massa irrationella, ogenomtänkta och rent av riktigt dumma kommentarer angående affischkampanjen på tunnelbanan kunde jag inte låta bli.

Jerry Adbo, RFSL, säger t.ex. att det är ”osmakligt” och att det är ”förskräckligt att den här typen av kampanj tillåts i det offentliga rummet.” Och ett antal bloggare har också, med några glädjande utantag, förfasat sig med samma entuiasm. Ni vet, Sverige är ju ett demokratiskt och fritt land, och därför ska minsann bara vissa åsikter tillåtas!

Affischerna innehåller texten ”Bevara äktenskapet” samt ”Mamma Pappa Barn”, vilket naturligtvis är oerhört stötande! När jag själv upptäckte att mina förändrar var just mamma och pappa, då höll jag på att bryta ihop. Det kan väl ändå inte finnas en naturlig biologisk koppling mellan mamma, pappa och barn? Vi borde i så fall lagstifta bort den med detsamma!

Vi borde åtminstone inte ge något särskilt stöd åt en sådan familjeform. Och det faktum att barn mår bäst av att växa upp i en familj med en mamma och en pappa, det kan vi säkert mörka med hjälp av lite lobbande. Den politiska korrekhetens magi är ju lyckligtvis stark i Sverige!

Förhoppningsvis är ironin i styckena ovan lättidentifierad. Och förhoppningsvis förstår man min poäng: Det är makabert att någon, genom att utnyttja yttrandefriheten, uttrycker sin upprördhet över att andra får utnyttja samma yttrandefrihet. Yttrandefriheten är uppenbarligen bra… när den gynnar RFSL:s syften! Annars är den tydligen inte mycket att ha, för det är ju trots allt ”förskräckligt att den här typen av kampanj tillåts i det offentliga rummet.”

Man kan lätt frestas till att spekulera i hur rationellt en sådan människas tänkande egentligen är. Men oavsett hur det står till med den saken så är det helt klart att alla ska ha samma yttrandefrihet – inte bara de som tycker rätt.

Det är vidare fantastiskt märkligt att de som skriker mest om tolerans verkar vara de som är minst toleranta. Samma princip verkar gälla även där: tolerans är bra när det gynnar mina egna syften, inte annars.

 
Filosofi/Religion