Detta inlägg skrevs för 4 år 5 månader 11 dagar sedan. Det är därför möjligt, men dock inte alls nödvändigt, att det inte längre är representativt för min position i olika frågor som eventuellt diskuteras i inlägget. Kommentera gärna om det är något som verkar konstigt.Fredrik har svarat på mitt tidigare inlägg och jag kommenterar för enkelhetens skull bit för bit.
Vad jag menar med att en Humanistisk etik berör de verkligt etiska frågorna snarare än religiösa pseudofrågor är att etik handlar om hur vi ska bete oss mot varandra. En Humanistisk etik utgår från mänskliga behov och värderingar. Genom att diskutera kan vi tillsammans komma överens om goda etiska riktlinjer för hur vi ska bete oss mot varandra. Dessa frågor går alldeles utmärkt att diskutera utan att blanda in gudarna.
Att en Humanistisk etik utgår ifrån ”mänskliga behov och värderingar” låter ju trevligt. Problemet är bara att den inte är objektiv och därför inte kan ”berätta” för mig varför just denna etik är den rätta, om det inte skulle vara så att jag spontant håller med i dess innehåll.
Att diskutera etikfrågor med våra subjektiva tyckanden som enda grundval leder som bäst till att en majoritet kommer överens om vissa etiska principer, men att dessa principer skulle vara rätta i någon verklig mening är uteslutet. Det är den starkaste gruppen som får sin vilja igenom, det är allt.
Att postulera existensen av gudar löser inga etiska problem, för gudar kan aldrig vara grunden för moralen. Eutyfrons dilemma omöjliggör teism som grund för moral: Är det goda gott för att gudarna önskar det eller önskar gudarna det för att det är gott? Om gudarna tycker att det goda är gott för att det är gott så hjälpte det ju inte att anta att det finns gudar. Det goda är ju gott oavsett vad gudarna tycker. De gillar det bara för att det var gott från början. Om det däremot är gudarna som bestämmer vad som är gott kan vilka grymheter som helst vara goda.
Som det beskrivs här så håller jag med om att det uppstår ett verkligt dilemma: Om gudarna önskar det goda för att det är gott, då finns det någon norm för gott vilken gudarna är underställda. Om det goda är gott för att gudarna önskar det, då är det goda godtyckligt och kan vara precis vad som helst.
Om det goda å andra sidan är Guds natur, då uppstår inte dilemmat. Detta håller dock inte Fredrik med om, men det tar vi lite längre ner.
Om gudarna är tyranner så är det etiskt att vara en tyrann. En sådan definition av etik går emot den definition vi använder och är således uppenbart fel.
Notera: ”Den definition vi använder” är ett subjektivt påhitt och att det är ”uppenbart fel” att det är ”etiskt att vara en tyrann”, det betyder inget annat än att ”ni” inte tycker så.
Att vara etisk betyder inte att följa tyranners nycker, utan att vara en god medmänniska.
Vem bestämmer vad som är en ”god medmänniska”? Fredrik pratar om det som om det existerade en objektiv norm, vilket det enligt honom inte gör.
Att säga att grymheter är goda är en språklig självmotsägelse, för att inte säga meningslöshet. Det är tomt tal utan mening.
Ja, det är en motsägelse, men bara därför att Fredrik formulerar det på ett sådant sätt. Om Fredrik istället skulle säga något i stil med ”… då skulle det, vilket vi i den här världen kallar ‘grymheter’, i den alternativa världen (med alternativa gudakommandon, om vi pratar DCT) kallas ‘gott’…”, då uppstår ingen motsägelse. Observera att jag inte förespråkar en sådan, godtycklig grund för moralen. Min poäng är här endast att den språkliga självmotsägelse som Fredrik påpekar beror på hans formulering.
Att hävda att gud är av naturen god löser inte Eutyfrons dilemma. Problemet blir då istället om guds natur är god för att det är gott att vara så, eller om det goda är gott för att det är guds natur.
Om det goda är gott för att det är (i linje med) guds natur, då uppstår inte Eutyfrons dilemma. Guds natur är nämligen inte godtycklig och således försvinner problemet. Att tala om att vilka ”grymheter” som helst då kan vara goda är motsägelsefullt, därför att guds natur inte är, var eller blir något annat än vad den är. (Jag får en känsla av att en av Guds egenskaper glöms bort här, nämligen hans själv-existerande.)
Jag vågar påstå att denna lösning på dilemmat är accepterad av de flesta filosofer på akademisk nivå. Rätta mig gärna om jag har fel. (Jag har dock inte hittills stött på någon professor i filosofi som fortfarande hävdar att detta påstådda dilemma gäller kristen moral, men å andra sidan så har jag långt ifrån någon total överblick.)
Kant var visserligen teist men hans etik är helt rationell och förutsätter inte existensen av gudar. Hans förklaring var denna: Jag är en människa och har vissa behov. Jag vill bli behandlad på ett visst sätt av mina medmänniskor och jag inser också att de har liknande behov och vill bli behandlade på liknande sätt. Att då hävda att man ska bete sig på ett visst sätt mot mig men på ett annat mot andra är en logisk självmotsägelse, en kontradiktion.
Varför skulle det vara en logisk motsägelse att vilja bli behandlad på ett visst sätt men själv inte behandla andra på det sättet? Vad säger att min vilja för mig själv och min vilja för andra måste vara densamma?
(Jag reserverar mig för eventuella felformuleringar och liknande då jag skriver detta med intentionen att bli klar så fort som möjligt.)
