Dagen berättar:
Vid demonstrationer på fredagen i Karachi i Pakistan brände en islamistisk grupp en docka av statsminister Fredrik Reinfeldt. Protesterna var riktade mot Sverige och mot Nerikes Allehandas publicering av teckningen av profeten Muhammed som rondellhund.
Visst, teckningen var inte speciellt snygg, tvärtom (man såg knappt vad den föreställde), och intentionen bakom teckningen var förstås att provocera, men en dylik reaktion? Suck.
Fredrik (Ateistbloggen) har kommenterat två tidigare inlägg (här och här) och för att göra diskussionen lite mer synlig så besvarar jag kommentarerna här istället.
Baggini är filosofiprofessor och det är i stort hans beskrivning i “Atheism a very short introduction” som jag utgår ifrån. Baggini beskriver även ett antal ateistiska moralsystem, varav Kants är ett. Jag antar att det finns mängder av försök i filosofiska facktidskrifter att lösa dilemmat, men det gör inte att det är löst.
Aha! Det finns alltså en filosofiprofessor som hävdar att Eutyfrodilemmat inte är löst (för kristendomens räkning). Trevligt. Jag borde helt klart ta en titt på hans resonemang någon gång. Dock så kan jag inte, trots att jag anstränger mig, se problemet i att moralen är grundad i Guds natur. Jag kan inte se likheten mellan det och något av hornen i Euryfrodilemmat.
Om vi ser det rent positivistiskt så betyder ordet etik att handla rätt mot människor. Om du använder ordet för grymheter så pratar du inte om samma sak som normalt beskrivs med ordet “etiskt”. Det är därför en språklig motsägelse att säga att folkmord är rätt bara för att Gud vill ha ett folkmord. Det är som att säga att fel är rätt. Det objektiva ligger inte här i ontologisk eller metafysisk mening, utan att ordet även om det är en konstruktion har en viss betydelse för alla som hör det.
Som jag sa: Motsägelsen beror på formuleringen och om man istället säger något i stil med “… då skulle de saker (tänk denotation här), vilket vi i den här världen kallar ‘grymheter’, i den alternativa världen (med alternativa gudakommandon, om vi pratar DCT) kallas ‘gott’…”, då uppstår ingen motsägelse.
Observera att man inte kan förutsätta att människors moraliska intuition skulle vara beskaffad på samma sätt i den alternativa världen. Således skulle vår moraliska intuition (eller någon gudomlig påverkan) sannolikt inte ha fått oss att konstruera ordet ”grymheter” på samma sätt som i den här världen.
Nåja. Jag hävdar ju hur som helst inte att Guds moraliska vilja är godtycklig och således spelar detta egentligen ingen roll för mig.
Vad gäller Kant gör jag mig skyldig till en motsägelse om jag säger att en regel ska gälla för mig och en annan regel ska gälla för andra: “Det är fel att slå en människa om det är mig man slår, men det är rätt att slå en människa om det är Andreas man slår”. Då är det både rätt och fel att slå en människa, alltså en motsägelse. Jag inser ju att Andreas har ungefär samma behov som jag och inte heller vill bli slagen. Om det är fel att slå mig är det alltså också fel att slå Andreas.
Jämför med att det är rätt (tillåtet) att köra bil på vissa vägar och fel (förbjudet) att köra bil på andra vägar. Är det motsägelsefullt? Det är ju både rätt och fel att köra bil på vägar. Att det inte är en motsägelse kan man säga beror på att vägar inte är identiska med varandra, men på samma sätt är människor inte heller identiska med varandra.
För att ingen ska missförstå mig: Jag menar i allra högsta grad att man ska behandla människor som man själv vill bli behandlad. Åtminstone när det gäller saker som respekt, rättvisa och så vidare. Jag menar inte att man ska pådyvla andra alla ens egna preferenser, vilket kan bli konsekvensen av en alltför bokstavlig tolkning av ”gyllene regeln”. Hursomhelst så är min motivering till denna inställning inte att motsatsen är logiskt motsägelsefull (i sig själv), för det tror jag ju inte att den är, utan att den objektiva moralen påbjuder – eller kanske snarare sammanfattas i – denna inställning.
Och som sagt, problemet med “objektiv” moral har du vare sig det är en teistisk eller ateistisk moral. Problemet med “Gud befaller detta” är att det gud befaller inte är objektivt och inte kan berätta för mig varför det gud befaller är det rätta. Att du hävdar att guds natur är ekvivalent med rätt gör inte att det är objektivt sant. Varför skulle jag tro på det, speciellt med tanke på att du först måste bevisa att gud existerar och att han verkligen befaller det du påstår. Även om du skulle lyckas med det så är guds åsikter bara hans åsikter. Han har så klart rätt till dem men de är inte mindre subjektiva än dina och mina åsikter.
1. ”Objektiv moral” i den bemärkelsen jag utgår ifrån innebär att moralen är giltig för alla människor, oavsett deras egna åsikter. Att moralen kan sägas vara ”subjektiv för Gud” medför inget problem här, bortsett från att det verkar vara felaktigt i sig självt. Moralen är inget som Gud hittar på, utan en del av hans själv-existerande väsen.
2. Att jag hävdar att Guds natur är ekvivalent med godhet/rätt gör det inte sant, nej. Lyckligtvis så är det ju inte så att utsagor om verkligheten på något sätt genererar verkligheten.
3. Att Guds ”åsikter” bara är hans åsikter vore korrekt om dessa inte var något mer än just åsikter, men eftersom att hans ”åsikter” flödar från hans själv-existerande och oföränderliga väsen så stämmer det inte att det bara är hans åsikter. Om du tänker på Gud som en sorts mänsklig individ som råkar vara allsmäktig, då kan jag förstå din invändning, men om Gud är den han sägs vara i kristen teologi så blir bilden en annan.
Tyvärr verkar du dock vara lite väl färgad av amerikanska apologeter som William Lane Craig. Som du påpekar i en av dina bloggar är Craig svår att ta på allvar för en svensk eftersom hans världsbild är så främmande från vår. Tag bara en sådan sak som att han seriöst hävdar att Jesus måste vara gud för att bibeln säger att graven var tom. Som om det vore sant bara för att det står i bibeln…
Som jag också påpekade tidigare, tror jag, så är det en orättvis förenkling att säga att Craig ”hävdar att Jesus måste vara gud för att bibeln säger att graven var tom” och att han hävdar att det är sant ”bara för att det står i bibeln”. Det är en halmgubbe.
Craig’s argument har flera delar. Dels så argumenterar han för uppståndelsen som en historisk händelse, vilket han gör genom att dessförinnan argumentera för evangelierna som trovärdiga källor (som enligt Craig vanligtvis avfärdas på filosofiska grunder snarare än historiska). Utifrån det argumenterar Craig för att en verklig uppståndelse är den mest sannolika hypotesen för att förklara den tomma graven samt omständigheterna runtomkring den.
Jag säger inte att Craig nödvändigtvis har rätt (det är en annan fråga). Min poäng är att din sammanfattning av hans argument är inkorrekt. Craig säger verkligen inte att det som står i Bibeln är sant bara för att det står i Bibeln.
Faith är without reason. Lite förnuft måste vi alla ta till. En kristen använder sitt förnuft när han bestämmer sig för om han ska ta bussen/bilen/tåget till jobbet eller ligga kvar i sängen. Trossatserna måste dock med nödvändighet bygga på faith. Du kan inte med ditt förnuft komma fram till att Jesus var gud. För det måste du ha faith till bibeln.
Menar du att en slutsats inte kan vara förnuftsbaserad om den baseras på en kedja av resonemang där någon premiss är ett axiom? I så fall faller du ner i din egen grop – då är din ateism precis lika ”faith”-baserad.
Vidare så är det fullt möjligt att Gud har gett mig fullgoda skäl att tro att Bibeln är sann, genom de erfarenheter jag har gjort, och att jag därför är ”within my rights” att tro att det förhåller sig så. Jag behöver inte ens ha rätt, det räcker att jag har goda skäl att tro att det förhåller sig så, för att jag ska kunna sägas tro att det förhåller sig så på förnuftsmässiga grunder.
(Jämför med att jag sätter mig på ett flygplan till Grekland. Planet lyfter och efter ett antal timmar landar vi. När planet har landat, då kan jag (innan jag kliver ur planet) på förnuftsmässiga grunder anta att jag befinner mig i Grekland, trots att piloten i själva verket kan ha ställt ner planet i något annat land.)
Dessutom finns det saker i bibeln som är uppenbart felaktiga. Jesus driver demoner från en spetälsk man och överför dem på en flock grisar. Hur trovärdigt är det med tanke på att det är bakterier som orsakar spetälska? Jag kan inte komma på en enda trovärdig förklaring som tar hänsyn till bakterier – annat än att berättelsen är en myt.
Utifrån en naturalists perspektiv finns förmodligen ingen trovärdig förklaring. Det är väl inte så konstigt?
I en föreläsning jag nyligen lyssnade på gör Peter Kreeft (filosofiprofessor vid Boston College) följande analys:
The existence of a real morality, a real distinction between good and evil, cannot be explained without something like God. That argument presupposed the premise that good and evil are objectively real. Many people say they don’t believe that premise. They say morality is man-made, subjective and relative. Like the rules of a game or politics.
But when you ask this people whether they really believe that it’s okay to rape, or to be a Hitler, or a cannibal, or even to burn down the rain forest, they don’t say then that morality is only subjective.
When they tell you not to impose your morality on them, suppose you tell them ‘That’s your morality, but imposing morality on other people, that’s my morality!’ And tell them not to impose their morality of tolerance and respect and justice on you. If you tell them that you’ll soon see whether they’re really moral relativists or not.
You’ll find out that they are only selective relativists, that pretty much the only things they’re relativistic about has something to do with sex. That sounds silly and simplistic to say, and I feel a little bit like the little boy in The Emperor’s New Clothes for saying it. But I don’t say it in order to be provocative, I say it because it seems to be true.
(Källa: ”Ethics: A History of Moral Thought”, föreläsning 4, ”Being Good & Being Pious – Plato’s Euthyphro”, från ca 27 minuter och framåt. Föreläsningssamlingen är utgiven av Recorded Books och mer information finns här.)
Jag kunde, av ytterst uppenbara skäl, inte ha sagt det bättre själv! ;-)
Fredrik har svarat på mitt tidigare inlägg och jag kommenterar för enkelhetens skull bit för bit.
Vad jag menar med att en Humanistisk etik berör de verkligt etiska frågorna snarare än religiösa pseudofrågor är att etik handlar om hur vi ska bete oss mot varandra. En Humanistisk etik utgår från mänskliga behov och värderingar. Genom att diskutera kan vi tillsammans komma överens om goda etiska riktlinjer för hur vi ska bete oss mot varandra. Dessa frågor går alldeles utmärkt att diskutera utan att blanda in gudarna.
Att en Humanistisk etik utgår ifrån ”mänskliga behov och värderingar” låter ju trevligt. Problemet är bara att den inte är objektiv och därför inte kan ”berätta” för mig varför just denna etik är den rätta, om det inte skulle vara så att jag spontant håller med i dess innehåll.
Att diskutera etikfrågor med våra subjektiva tyckanden som enda grundval leder som bäst till att en majoritet kommer överens om vissa etiska principer, men att dessa principer skulle vara rätta i någon verklig mening är uteslutet. Det är den starkaste gruppen som får sin vilja igenom, det är allt.
Att postulera existensen av gudar löser inga etiska problem, för gudar kan aldrig vara grunden för moralen. Eutyfrons dilemma omöjliggör teism som grund för moral: Är det goda gott för att gudarna önskar det eller önskar gudarna det för att det är gott? Om gudarna tycker att det goda är gott för att det är gott så hjälpte det ju inte att anta att det finns gudar. Det goda är ju gott oavsett vad gudarna tycker. De gillar det bara för att det var gott från början. Om det däremot är gudarna som bestämmer vad som är gott kan vilka grymheter som helst vara goda.
Som det beskrivs här så håller jag med om att det uppstår ett verkligt dilemma: Om gudarna önskar det goda för att det är gott, då finns det någon norm för gott vilken gudarna är underställda. Om det goda är gott för att gudarna önskar det, då är det goda godtyckligt och kan vara precis vad som helst.
Om det goda å andra sidan är Guds natur, då uppstår inte dilemmat. Detta håller dock inte Fredrik med om, men det tar vi lite längre ner.
Om gudarna är tyranner så är det etiskt att vara en tyrann. En sådan definition av etik går emot den definition vi använder och är således uppenbart fel.
Notera: ”Den definition vi använder” är ett subjektivt påhitt och att det är ”uppenbart fel” att det är ”etiskt att vara en tyrann”, det betyder inget annat än att ”ni” inte tycker så.
Att vara etisk betyder inte att följa tyranners nycker, utan att vara en god medmänniska.
Vem bestämmer vad som är en ”god medmänniska”? Fredrik pratar om det som om det existerade en objektiv norm, vilket det enligt honom inte gör.
Att säga att grymheter är goda är en språklig självmotsägelse, för att inte säga meningslöshet. Det är tomt tal utan mening.
Ja, det är en motsägelse, men bara därför att Fredrik formulerar det på ett sådant sätt. Om Fredrik istället skulle säga något i stil med ”… då skulle det, vilket vi i den här världen kallar ‘grymheter’, i den alternativa världen (med alternativa gudakommandon, om vi pratar DCT) kallas ‘gott’…”, då uppstår ingen motsägelse. Observera att jag inte förespråkar en sådan, godtycklig grund för moralen. Min poäng är här endast att den språkliga självmotsägelse som Fredrik påpekar beror på hans formulering.
Att hävda att gud är av naturen god löser inte Eutyfrons dilemma. Problemet blir då istället om guds natur är god för att det är gott att vara så, eller om det goda är gott för att det är guds natur.
Om det goda är gott för att det är (i linje med) guds natur, då uppstår inte Eutyfrons dilemma. Guds natur är nämligen inte godtycklig och således försvinner problemet. Att tala om att vilka ”grymheter” som helst då kan vara goda är motsägelsefullt, därför att guds natur inte är, var eller blir något annat än vad den är. (Jag får en känsla av att en av Guds egenskaper glöms bort här, nämligen hans själv-existerande.)
Jag vågar påstå att denna lösning på dilemmat är accepterad av de flesta filosofer på akademisk nivå. Rätta mig gärna om jag har fel. (Jag har dock inte hittills stött på någon professor i filosofi som fortfarande hävdar att detta påstådda dilemma gäller kristen moral, men å andra sidan så har jag långt ifrån någon total överblick.)
Kant var visserligen teist men hans etik är helt rationell och förutsätter inte existensen av gudar. Hans förklaring var denna: Jag är en människa och har vissa behov. Jag vill bli behandlad på ett visst sätt av mina medmänniskor och jag inser också att de har liknande behov och vill bli behandlade på liknande sätt. Att då hävda att man ska bete sig på ett visst sätt mot mig men på ett annat mot andra är en logisk självmotsägelse, en kontradiktion.
Varför skulle det vara en logisk motsägelse att vilja bli behandlad på ett visst sätt men själv inte behandla andra på det sättet? Vad säger att min vilja för mig själv och min vilja för andra måste vara densamma?
(Jag reserverar mig för eventuella felformuleringar och liknande då jag skriver detta med intentionen att bli klar så fort som möjligt.)
Carl-Erik Sahlberg skriver om Sergelplattan på SvD Brännpunkt. Definitivt läsvärt. All heder åt Sahlberg och resten av Klara kyrka!
Den som känner mig vet att jag gärna ifrågasätter och analyserar, men får man ifrågasätta resonemang i en dylik artikel? Visst får man det. Att man har gripande historier att berätta medför inte med automatik att man har rätt i sina resonemang och slutsatser. Den som tycker att jag är okänslig som ”klagar” på något som är så emotionellt berörande får tycka det, men försök gärna förstå vad jag skriver först, okej?
Det är främst ett par stycken jag ställer mig tvekande inför. Jag citerar:
Frågar man en missbrukare på Sergels torg vilken drog som är farligast, så svarar cirka 95 procent av dessa experter: alkohol. Ingen av dem har förmodligen tagit sin första spruta helt nykter.
Resonemanget är alltså att alkohol är den farligaste drogen därför att förmodligen ingen av dem som börjat missbruka ännu farligare droger har gjort detta i nyktert tillstånd. Om alkohol verkligen är farligast, då kan inte detta motiveras med att ett alkoholbruk potentiellt leder till droger som är farligare än alkohol, för i så fall är ju alkohol inte den farligaste drogen.
Vidare så är det stor skillnad på ”alla som börjar ta heroin är alkoholpåverkade” (om vi för resonemangets skull antar att det är så) och ”alla som är alkoholpåverkade börjar ta heroin”. Det är ungefär som att säga: ”McDonald’s är en restaurang, alltså är alla restauranger McDonald’s.” Eller: ”Alla som råkar ut för trafikolyckor befinner sig i trafiken, alltså råkar alla som befinner sig i trafiken ut för trafikolyckor.” Det ena följer nämligen inte av det andra.
Vad man bör fråga är hur stor påverkan alkoholen i sig själv egentligen har i en människas väg mot tyngre droger. Orsakar alkoholkonsumtion att en människa börjar knarka? Om det är så, varför börjar då inte alla som konsumerar alkohol knarka? Min gissning är att det i bilden finns med dels ett mått av andra påverkande faktorer, men också egna val och beslut. Den som är mer påläst i ämnet får gärna upplysa mig.
Alkohol är förmodligen Sveriges farligaste drog. 70 procent av allt våld som polisen får ta hand om relateras till vin, öl eller sprit. Var tredje olycka i trafiken och varannan på sjön orsakas av alkohol.
25 procent av akutsjukvårdens platser upptas av människor som intagit alkohol.
Nära 50 procent av patienterna vid de psykiatriska institutionerna har triggats av berusningen till svåra övergrepp.
Tja, antingen är det alkoholen som är farlig eller så är det svenskarnas bruk av alkoholen som är farligt. Jag tror t.ex. att en mer detaljerad statistik gällande alkohol och våldsbrott skulle visa (1) att gärningsmännen har druckit alldeles för mycket alkohol, (2) att dessa människors inställning till alkohol är vansklig och (3) att dessa människors allmänna moraluppfattning är bristande. Detta är vad jag tror – jag vet ju inte att det är så, men om det är så, är det då alkoholen eller människan som står för det egentliga och mest grundläggande problemet?
Människors ondska kanske skulle vara mindre synlig om alkohol inte existerade. Detta är kanske en orsak att förbjuda alkohol? Det är möjligt. Jag tror dock likväl inte att det är rätt väg att gå att fokusera mer på alkohol än på människors faktiska beteenden.
Inför skattelättnader för helnykterister, eftersom de inte bidrar till samhällsproblem, som varje år kostar samhället miljarder kronor.
Detta förutsätter att alla alkoholkonsumenter bidrar till dessa samhällsproblem. Finns det skäl att tro att det är på det viset? Jag är tveksam. En rättvisare åtgärd vore kanske att införa böter för överkonsumtion?
Nu till något relaterat. Robert Mattsson, präst på Samtalsakuten i Gävle, har svarat på Sahlbergs artikel. Jag citerar ett par stycken:
Familjeupplösningen, som Carl-Erik Sahlberg pekar ut som den stora boven i dramat, är ett komplext fenomen som han lägger på individens axlar och skuldbelägger henne med.
Min erfarenhet av människor i kris är att det inte är av lättsinne vi bryter upp ur våra förhållanden. De flesta vill inget hellre än att hitta lösningar där deras barn inte ska ta för mycket skada.
Familjen är inte död, den har fått andra former och människor gör allt för att hitta harmoniska lösningar på sitt liv tillsammans med sina partners och barn.
Där kan kyrkan vara till hjälp och stöd att bygga upp det som är gott istället för att döma människor som lättsinniga för att de inte lever enligt en norm som delar av kyrkan uppfattar som det enda rätta.
Vems fel är det, om inte individens, när individen skiljer sig från frugan (och barnen) för att förverkliga någon sorts romantisk dröm med en yngre kvinna? Kom igen.
Att ”hitta lösningar där deras barn inte ska ta för mycket skada” låter väl fint? Tja, om barnen bara tar lite skada då individen i fråga försöker förverkliga sina romantiska drömmar… är det okej då?
Snacket om att familjen har fått ”andra former” är ett snyggt försök att framställa situationen som mindre allvarlig än vad den är, men det fungerar inte. Givetvis ska inte kyrkan utestänga någon, men det betyder inte att kyrkan inte kan stå för och försvara vissa normer.
När San Clemente-kyrkan rasade samman under onsdagens kraftiga jordbävning, miste 150 människor livet. Men kyrkans statyer klarade sig utan en skråma.
[...]
Att statyerna ”överlevde” jordbävningen ses av den katolska befolkningen som ett mirakel som ska skänka hopp åt de drabbade.
- Herren finns med oss, tillsammans med helgonen, det är ett mirakel att de inte förstördes, sa 69-åriga Amelia Ugaz de Aria.
Jag tror att det finns goda skäl att reagera på detta. Och den religionskritiker som påpekar det märkliga i att Gud låter 150 människor dö, men skonar ett par statyer, han eller hon har goda skäl att göra det. För om Gud ingriper övernaturligt, men väljer att rädda ett par statyer istället för människor, vad säger det då om Gud? Det är en fullt motiverad fråga.
Förvisso är det fullt möjligt att Gud kan ha fullgoda skäl att handla på det sättet, men i det här fallet verkar det inte sannolikt. Varför skulle ett par statyer vara så värdefulla för Gud att han gör ett övernaturligt ingripande för att rädda dem? Nej, det verkar onekligen som att dessa människors mirakeltolkning av händelsen är en ren efterkonstruktion.
J.P. Moreland har skrivit en bra, kort, lättläst och definitivt läsvärd artikel om hur Jesus resonerade. Här följer ett par stycken saxade ur artikeln (läs dock gärna hela artikeln, den är inte så lång).
The basic laws of logic are neither arbitrary inventions of God nor principles that exist completely outside God’s being. Obviously, the laws of logic are not like the laws of nature. God may violate the latter (say, suspend gravity), but He cannot violate the former. Those laws are rooted in God’s own nature and govern His own mind. Indeed, some scholars think that the passage “In the beginning was the Word (logos)” (Jn 1:1) is accurately translated “In the beginning was Logic (a divine, rational mind)”. For example, even God cannot exist and not exist at the same time; He cannot both love and hate Jesus Christ; there cannot be one God, no God and many Gods. And even God cannot validly believe that red is a color and red is not a color or that 2+2=73. Divine omniscience is defined as the idea that for all truths, God knows and believes each one, and for all falsehoods, God knows each is false and does not believe it.
[...]
Consider Matthew 22:23-33 where the Sadducees raise a reductio ad absurdum argument against Jesus. In such an argument you grant your opponent’s premise, show that it leads to an absurd conclusion, and argue, therefore, that the granted premise should be denied. The argument is also an example of a dilemma syllogism (see below): Formally, the Sadducees argue thusly: If P (there is life after death), then either Q (adultery is permissible in the afterlife) or R (polygamy is permissible in the afterlife). Not-Q (adultery is not permissible, period) and not-R (polygamy is not permissible, period). Therefore, not-P (there is no life after death).
Grasping the heart of this syllogism, Jesus skillfully notes that the either/or dilemma his opponents have placed on him (either adultery or polygamy is permissible in the afterlife) both make an assumption: There is marriage in the afterlife. They argue: If there is marriage in the afterlife, then either there is adultery or polygamy. Jesus denies that there is marriage in the afterlife (Matthew 22:39), and in one simple step, he undermines the dilemma (either adultery or polygamy) they have raised against life after death.
In Mark 11:27-33, Jesus himself uses a dilemma syllogism. Put formally, such a syllogism goes like this: (1) (If P then Q) and (if R the S), and (2) either P or R, then (3) either Q or S. In context, the religious leaders are challenging Jesus’ authority, and he asks, “Was the baptism of John from heaven or from men?” His argument is this: (1) (If John’s baptism is from heaven, then the critics ought to believe John’s teaching about Jesus) and (If John’s baptism is from men, then the critics are in danger from the people). (2) Either John’s baptism is from heaven or from men. Then, (3) the critics should either believe John’s teaching or place themselves in danger from the people. Realizing that Jesus had successfully placed them on the horns of a nasty dilemma, they responded by saying “We don’t know from where John’s baptism came.”
To my mind, Jesus was the greatest thinker who ever lived. And while he did not come to develop a theory about logic or to teach logic as a field of study, it is clear that he was adept at employing logical forms and laws in his thinking and reasoning. We who are his followers should go and do likewise.
Jag råkade läsa ett inlägg på Ateistbloggen och såg ett par intressanta påståendet i det sista stycket:
Ingen Humanist vill vifta bort de etiska frågorna, som Leijonhufvud antyder. Tvärt om vill vi leda debatten till att handla om de rent etiska spörsmålen istället för kvasidiskussioner om vad en eventuell gud vill att vi ska göra. Humanisterna är en organisation under stark tillväxt. Snart kanske man kommer att dominera den etiska debatten. Trots allt är gemene svensk mer intresserad av vilken påverkan en viss fråga har över deras liv än vad en utdaterad lära har att säga om saken. Humanismen är en livsåskådning för framtiden. Kristendomens, judendomens och islams världsbild hör bronsåldern till.
Vilka är ”de rent etiska spörsmålen” om vi räknar bort Guds existens? Finns det någon orsak överhuvudtaget att diskutera etik om man förutsätter att en transcendental norm inte existerar? Utan en sådan norm har jag ju inte mer rätt än någon annan. (Varifrån skulle den rätten komma?) Och diskussionen kan därför i så fall inte handla om vad som är rätt, utan på sin höjd om att försöka få andra att tillfredsställa mina önskningar om hur människor ska bete sig (istället för deras egna).
Detta, att få andra att göra som jag vill att dom ska göra, kan förstås i praktiken fungera som en drivkraft för att diskutera frågorna, men då blir situationen tämligen motsägelsefull; jag kräver att andra ska följa en etik jag dikterar istället för en etik de själva dikterar. Jag gör mig själv till något högre än de andra, som inte behöver följa samma regler. Jag gör mig själv till den transcendentala normen/normgivaren.
Att jag eller någon annan människa inte är Gud behöver dock knappast sägas. Och därav följer att inga transcendentala värden kan skapas av mig eller någon annan människa. Allt som återstår är våra tyckanden och önskningar, som i en naturalistisk världsbild bara är impulser i våra hjärnor. Några verkliga värden kan vi inte skapa. Ett mord är inget mer än en omkonfigurering av atomer, oavsett vad vi tycker om det (dvs, oavsett vilka impulser som trafikerar våra hjärnor).
Oavsett hur obekvämt det är för ateisten så är det så att de flesta av oss människor har en direkterfarenhet av att vara vid medvetande – vi upplever våra medvetanden vara något mer än impulser i våra hjärnor. Vi upplever också att ett mord är mer än en omkonfigurering av atomer – vi gör en direkterfarenhet av att vissa ting har transcendentala värden. Dessa erfarenheter kan inte förklaras tillfredsställande av ateismen och en naturalistisk världsbild, men däremot av teismen och en kristen världsbild.
Piteå-Tidningen skriver idag om ny ultraljudsteknik som enligt uppgift bl.a. ska göra det möjligt att upptäcka defekter på barnet tidigare. Detta är dock inte revolutionerande för att man på så vis kan hjälpa barnet på ett bättre sätt (något dylikt nämns inte), så varför är det då bättre att man nu kan upptäcka fosterskador tidigare under graviditeten? (Tekniken har fler användningsområden och är definitivt bra i sig själv.)
När överläkare Åke Berggren får frågan om inte den nya tekniken kan leda till fler aborter så svarar han så här:
- Det vet jag inte. Vår uppgift är att ge de blivande föräldrarna så bra information som möjligt så att de kan fatta rätt beslut.
Vad är ”rätt beslut” i det här sammanhanget? Vad innebär det att föräldrarna sägs behöva ”så bra information som möjligt” för att kunna fatta rätt beslut? Innebär det att föräldrarna, om de inte känner till fostrets eventuella defekt, begår ett moraliskt fel (inte fattar rätt beslut) ifall de väljer att släcka livet på fostret? Men att de handlar moraliskt riktigt (fattar rätt beslut) om de känner till fostrets defekt och därefter väljer att släcka fostrets liv?
Jag anar att vad Berggren menar med ”rätt beslut” endast är ett beslut som föräldrarna inte ångrar senare. Huruvida det är moraliskt riktigt att släcka en oskyldig mänsklig varelses liv därför att denne inte duger är tydligen subjektivt. Vad än föräldrarna väljer så är det ”rätt beslut” – bara dessa inte ångrar sig senare.
Varför inte tillämpa denna princip på andra saker? Låt oss börja med att snatta livsmedel på ICA. Huruvida detta är rätt/fel borde också vara subjektivt. Om du bestämmer dig för att snatta en oxfilé så är det ”rätt beslut”, förutsatt att du inte ångrar dig senare (fast det kan förstås vara rätt även då – om du bestämmer dig för det). När du har testat det så kan du gå på lite större projekt. Varför inte skära sönder däcken på chefens bil ifall denne har varit jobbig och gett dig tråkiga arbetsuppgifter? Och så vidare. Möjligheterna är oändliga. Ett hett tips till den som är arbetslös är att börja langa droger. Bestäm dig bara för att det är rätt så är det rätt. Att dessa saker är olagliga är bara en teknikalitet, för lagstiftaren bestämmer ju inte vad som är rätt för dig, eller hur?
Hmm, vänta nu! Det finns ju redan folk som tillämpar denna fantastiska ”vad-som-är-rätt-och-fel-bestämmer-jag”-princip! Problemet är bara att de flesta av oss ojar oss högt när någon knackar in rutan på våran nya bil, precis som om den som gjorde det begick ett moraliskt fel! Men om vad som är moraliskt är subjektivt, då har vi ingen grund för att säga att stereotjuven handlade moraliskt felaktigt.
Vi måste alltså bestämma oss; antingen är rätt och fel subjektiva ting – och då ska vi för fasen inte klaga när någon handlar på ett visst sätt mot oss – eller så finns det en objektiv moral. Och om vi bestämmer oss för det senare, då kan vi inte längre säga att ”rätt beslut” kan vara vad som helst i frågan om huruvida en outvecklad mänsklig varelse ska dödas på grund av att denne inte duger i föräldrarnas (eller någon annans) ögon.
Ytterligare ett ”problem” som uppstår om vi antar att det existerar en objektiv moral är att det förutsätter existensen av en källa till moralen. Källan till den objektiva moralen kan inte vara en människa (objektiv moral är ju per definition oberoende av människors åsikter). Därför förklaras objektiv moral bäst av och i en teistisk världsbild, där Gud är moralens källa. Detta är dock, har jag fått för mig, en obehaglig tanke för många.
Det här behöver kanske inte sägas, men Helloween’s Keeper of The Seven Keys Part II (1988) är förmodligen fortfarande världens bästa metalplatta! Sitter och lyssnar på den nu – eller rättare sagt ”Expanded Edition” från 2006 – och det är så sjuuukt bra. Det kan i och för sig bero på en viss nostalgikänsla… men, hmm, nej! Det är precis så här bra!
Det är nog dags att ge part III (Keeper of the Seven Keys: The Legacy) från 2005 en chans.
Filosof som gärna trampar omkring i teologisk snårskog utan att skämmas för sina apologetiska motiv. Kan på den teologiska kartan placeras någonstans i det lutherska området, möjligen en bit österut, och definitivt långt från antiintellektuell karismatik.
Skriver huvudsakligen om saker som på ett eller annat sätt relaterar till kristen tro och/eller filosofi.
