Arkiv för juni, 2007

Logografen, eller jag kanske borde börja säga Tobias, har svarat igen. På självaste midsommarafton dessutom. Nåja, jag sitter ju själv här framför skärmen (förvisso med grillade revbensspjäll i magen och tidsmässigt placerad mitt mellan två tillställningar, men ändå), så jag ska inte klaga. Dessutom är jag tämligen obrydd om vilket datum det är.

Tobias skriver ett par saker som jag tänkte kommentera. Läs dock, som vanligt, gärna hela hans inlägg.

Frågan man bör ställa sig är varför objektiva värden, med eller utan Gud, gör moralen mer intressant. Vad förändrar det om det är objektivt sant att man inte bör döda människor mer än att jag kan peka på en mördare och säga: ”Det där fysiska skeendet du orsakade, det är i någon metafysisk okänd bemärkelse markerat med ett minus hos tinget i sig.” Helt uppenbart skulle detta inte få mördaren att sluta …

[...]

Men det att jag upptäcker att det sitter en omnipotent domare i himlen (för att uttrycka mig lite satiriskt) får mig ju inte plötsligt att hålla med denna domare. För det krävs något annat, nämligen att det han tycker stämmer överens med mina, läs och häpna, egna moraliska preferenser.

Det är inte huruvida mördaren slutar eller inte som är det intressanta i sammanhanget. Om det finns en objektiv moral så kan han (och jag) fortfarande ignorera den och/eller förneka den. Detta på samma sätt som att vi kan förneka andra objektiva saker och fatta beslut som om dessa saker inte existerade eller som om deras beskaffenhet var annorlunda.

Det är dock sannolikt att jag korrigerar mina uppfattningar om världen allteftersom jag gör nya erfarenheter av den objektiva verkligheten. Lika naturligt är det för mig att korrigera mina moralrelaterade uppfattningar efter den (här förutsatta) objektiva moralen allteftersom jag upptäcker den. Notera dock att jag skiljer mellan hur jag i en situation vill agera och hur jag bör agera – dessa två överensstämmer inte alltid med varandra.

Det finns ingenting objektivt korrekt i huruvida Sverige vinner fotbolls-VM eller inte. Men jag ser inte dig vandra omkring på läktaren och fråga varför vi vill att Sverige ska vinna framför andra lag när det inte finns ett objektivt svar på frågan. Och vad är det för fel att bestraffa någon på basis av vår egen vilja om andras väl?

Jag har aldrig påstått att jag inte kan föredra något utan att ha ett ”objektivt svar på frågan”. Jag menar dock, vilket bör vara uppenbart, att moral inte är ett ting där objektiva ”svar” saknas.

Vad gäller frågan om vad det är för fel med att bestraffa någon på basis av vår egen vilja så finns det ju, givet att värdesubjektivismen är sann, inget definitivt svar på frågan. Allt som existerar är en mängd olika tyckanden. Och då är det, antar jag, förmodligen onödigt att, som jag, fråga på vilka grunder vi straffar en brottsling. Vi gör det vi gör – and that’s that.

Logografen har svarat på mitt inlägg om värdesubjektivism. Läs gärna hans svar innan du läser vidare.

Det var den självutnämnda apologeten Andreas på bloggen My Enemy som till min intellektuella hungers stora sorg bestämde sig för att bemöta mina argument. Och på ett ganska raffinerat och uppbyggligt vis därtill. Jag kan redan efter detta ringa antal rader förtälja att argumenten som anförts emot mina är inkorrekta och sålunda behöver ingen av mina sympatisörer känna oro.

Jag är alltså självutnämnd apologet? Tja, jag antar att det beror på vad man menar när man säger ‘apologet’. Själv skulle jag nog säga att en apologet är någon som sysslar med att försvara tron (i det här fallet kristen tro) och således är alla som sysslar med trons försvar per definition apologeter. Utifrån detta har jag svårt att se vad frasen ”självutnämnda apologeten” har för funktion i det citerade stycket ovan. Jag är inte mer självutnämnd apologet än vad jag är självutnämnd pitebo.

Vad gäller argumenten så återstår det att se huruvida mina argument har raserats eller inte.

Andreas försöker inledningsvis förklara att jag redogjort argumentet för ateister på ett för teisten missvisande sätt. Jag nämnde att teister tenderar att undra varför ateister ska handla efter en moralisk praxis om de inte är av trosföreställningen att det finns en objektiv sådan grundad i Gud. Enligt Andreas bör det istället stå att teister ifrågasätter ateistens skäl att bry sig om den korrekta moraliska praxisen, det vill säga den objektiva och Gudsgrundade moralen. Han antar alltså redan från början, utan att ha argumenterat för saken, att det existerar en korrekt, till skillnad från inkorrekt, moral i naturen – eller vad Andreas hade kallat skapelsen – som sådan och inte som blott en intersubjektiv konvention.

Det här borde inte behöva nämnas, men jag antar inget annat än att invändningen från teister angående ateisters moral inte består i påståendet att ateister saknar värderingar, utan snarare i att ateister har – med teistens mått mätt – felaktiga värderingar. Huruvida teistens invändning är korrekt i sig eller inte, det är irrelevant. Här handlar det om hur den ser ut.

Detta bygger tyvärr på ett missförstånd som är vanligt, och det är beklagligt Andreas nämner det då jag i texten Andreas argumenterar emot tydligt understryker varför det är ett missförstånd.

Om man läser stycket jag skrev, som citatet ovan syftar på, i sitt sammanhang så är jag övertygad om att man ser att jag inte missförstår något i stycket jag refererar till i mitt tidigare inlägg.

Logografen skriver att ateister minsann är lika moraliska som troende därför att en ateist tycker likadant om mord, stöld och lögn som en troende. Att tolka detta som att ateister påstås vara moraliska därför att de delar vissa moraliska uppfattningar med en troende är inte alls långsökt. Men om det är åsikten om dessa saker som gör ateisten och värdesubjektivisten moralisk, samtidigt som värdesubjektivismen innebär att vad som är moraliskt endast ligger i betraktarens öga, då uppstår en motsägelse. Om värdesubjektivismen är sann, då finns det ingen objektiv måttstock att jämföra med och således kan inte värdesubjektivisten sägas vara moralisk på basis av att denne ger uttryck för vissa moralrelaterade åsikter.

Detta är bakgrunden till min fråga: Om man anammar värdesubjektivism och håller för sant att vad som är moraliskt endast definieras av individen, vad menas då med att “anklagelsen att ateister inte är moraliska är falsk”? Vad är det då ateister inte inte är (notera dubbelnegationen)?

En värdesubjektivists subjektiva uppfattning om Moder Teresa kan därmed vara att hon är mer moralisk än en mördare eller att mördare i allmänhet är omoraliska och onda. Det Andreas uppenbarligen ger sken av att mena är sålunda falskt: subjektivister med avseende på moral är inte av den moraliska uppfattningen att det inte råder någon moralisk skillnad på Moder Teresa och en mördare annat än deras fysikaliska karaktär.

Jag påstår inte att värdesubjektivisten saknar uppfattning i frågan om Moder Teresa och sexmördaren. Värdesubjektivisten kan givetvis anse att den senare agerar på ett moraliskt inkorrekt sätt.

Min poäng är att sexmördaren kan kalla sig moralisk om han agerar utifrån sin egen moraluppfattning. Något annat, som avgör huruvida han är moralisk eller inte, finns inte. Någon kan givetvis anse att hans moraluppfattning är inkorrekt, men det är (givet att värdesubjektivismen är sann) likställt med att föredra vaniljglass framför choklad.

Som jag skrev, alla som handlar efter egen rättsuppfattning är ju moraliska givet att värdesubjektivismen är sann. Om Logografen inte håller med om detta, då vill jag veta på vilka grunder han kallar sig moralisk?

Rättsuppfattning innebär definitionsmässigt att man är av uppfattningen att vissa beteenden och handlingar inte är acceptabla. Att anse att det rent objektivt inte existerar några korrekta eller inkorrekta tillstånd i naturen innebär inte att man saknar sådana uppfattningar.

Ja, men frågan var inte huruvida man kan ha uppfattningar om vilka beteenden som är oacceptabla eller inte. Frågan var på vilka grunder man straffar en brottsling, givet att det inte finns något objektivt moraliskt fel i dennes handlingar. Varför ska han straffas, men inte jag?

Jag behöver oftast något att reagera på för att jag ska bli motiverad att skriva. Idag är inget undantag. Logografen skriver:

Den historiskt sett vanligare anledningen till att beskylla ateister och ateism för ondska har varit att ateister genom att frånsäga sig Gud också frånsäger sig moralen då den av religiösa anses grundad i Gud. Ateism leder sålunda till omoraliskt beteende och dekadens, för varför skulle någon för vem moralen inte har någon objektiv grund bry sig om att handla enligt en moralisk praxis?

Frågan är dock formulerad på ett, för teisten, icke-representativt sätt. Det vill säga, teisten ifrågasätter knappast huruvida en någorlunda genomtänkt ateist har orsak att bry sig om en moralisk praxis. Ifrågasättandet gäller istället huruvida ateisten har orsak att bry sig om att handla enligt den korrekta moraliska praxisen, vilken i en kristen världsbild är objektiv och, som sagt, grundad i Gud.

Här kan det nog vara på sin plats att förtydliga att den objektiva morallagen, i en kristen världsbild, inte är något som någon har hittat på. Utan den är en lag som upptäcks – inte uppfinns. Ungefär som logikens lagar (vilka också är grundade i Gud).

Innan jag besvarar dessa frågor tänker jag dock redan nu avslöja att anklagelsen att ateister inte är moraliska är falsk. Rent empiriskt vet vi att ateister tvärtom ofta är moraliska i sitt handlande och i sitt tänkande. Jag, som ateist, tycker inte annorlunda om mord, stöld och lögn än en troende och detta är en utsaga som majoriteten av alla ateister skulle skriva under på.

Huruvida ateister är moraliska eller inte beror på två saker: (1) Hur dessa människor lever sina liv och (2) vad man menar med ”moralisk”. Om man anammar värdesubjektivism och håller för sant att vad som är moraliskt endast definieras av individen, vad menas då med att ”anklagelsen att ateister inte är moraliska är falsk”? Vad är det då ateister inte inte är (notera dubbelnegationen)?

Är ovanstående ett försök att bevisa att ateister minsann är lika moraliska som troende, med den troendes moraluppfattning som måttstock? I så fall faller detta på att den troendes moraluppfattning inte är begränsad till mord, stöld och lögn. Den troendes moraluppfattning innehåller ju även normer som berör t.ex. sex. Och här vågar jag påstå att majoriteten ateister inte alls instämmer i att sex endast är rätt inom ramen av ett äktenskap. Och om detta påstående är sant, då har ovanstående resonemang inte bevisat något mer än att ateister instämmer vi vissa delar av den troendes moraluppfattning – och de är således, med den troendes moraluppfattning som måttstock, inte moraliska.

När en ateist säger att det till exempel är fel att döda spädbarn eller något dylikt, vad grundar han eller hon då denna utsaga i? [...] Mitt svar är dock simpelt om än inte för simpelt: att det är fel att döda spädbarn grundar jag på mina egna aversioner emot det. [...] I mig själv, sålunda, grundar jag min moral, inte i Gud. Denna uppfattning kallas värdenihilism eller värdesubjektivism. Som synes, och det har jag märkt är av stor vikt att poängtera, betyder inte detta att jag är moraliskt likgiltig – jag kommer som sagt på basis av mina etiska preferenser att föredra vissa tillstånd framför andra. Jag har alltså med andra ord en tydlig uppfattning om rätt och fel.

För värdesubjektivisten innebär utsagan ”jag är moralisk” endast följande: jag handlar på det sätt jag anser vara rätt. Utifrån denna definition av moralisk kan en sexmördare vara precis lika moralisk som Moder Teresa, förutsatt att han anser det vara rätt att våldta och mörda. Det krävs ingen större ansträngning för att förstå att ordet ”moralisk” i detta perspektiv inte har någon egentlig mening. Alla som handlar efter egen rättsuppfattning är ju moraliska!

Jag har svårt att se hur man utifrån en värdesubjektivistisk syn kan motivera existensen av rättsväsendet. På vilka grunder straffar vi en brottsling? Denne är ju trots allt bara en individ med en alternativ rättsuppfattning, som faktiskt inte har gjort något fel. För att agera i enlighet med vad man anser vara rätt, det är väl inte fel? Men denne kanske ska straffas för att han har en avvikande åsikt om vad som är rätt?

Teisten däremot anser att hans eller hennes moral är grundad i Gud. Något är rätt eftersom det är Guds vilja eller bud och något är fel eftersom det strider emot Guds vilja eller bud. Frågan är varför detta också ska bli mina bud och min vilja. Jag antar att detta kan ske med rädsla för straff (helvetet) och hopp om belöning (himlen). I så fall blir dock människors uppfattningar inte moraliska. Människor som handlar enbart på grund utav reptilhjärnans skräck för repressalier och hopp om salighet har ingen uppfattning om rätt och fel, det finns ingen tro om att de olika tillstånden man ska sträva efter bättre och heller ingen tro om att tillstånden man ska undvika är sämre, den här formen av troende är en amoralisk varelse som bara råkar vara övertygad om att vissa strävanden och vissa undvikanden kommer att leda till skoning, må det handla om strävandet efter kärlek eller hat – så länge det är Guds ord är det lag.

Här kan det vara bra att skilja mellan följande frågeställningar: (a) Varför ska en människa handla rätt istället för fel? och (b) Vad motiverar en människa att handla rätt istället för fel?

När det gäller den första frågeställningen (a) så berör ”ska” i frågeställningen följande: vad som är rätt, vad man bör. Frågan kan skrivas om såhär: Varför är det rätt för en människa att handla rätt istället för fel? Nu blir det uppenbart att det är rätt att handla rätt per definition. Då det i den kristna världsbilden existerar en objektiv morallag så utgör denna såklart måttstocken för vad som är ett rätt handlande. Varför det rätta handlandet är rätt behöver inte (kan inte?) förklaras mer än varför en logisk slutsats är logisk. Eftersom att morallagen är objektiv och grundad i en självexisterande entitet så är det också ett misstag att efterfråga orsaker till dess existens. (Dvs, att efterfråga vad som fick den att börja existera eller liknande, vilket dock inte ska förväxlas med att efterfråga orsaker att tro att den existerar.)

När det gäller den andra frågeställningen (b) så kan såklart straff och belöning vara motiverande till och från vissa handlingar. Detta innebär, som påpekat, inte att min rättsuppfattning med nödvändighet måste vara sådan att jag anser att alla handlingar jag undviker, med straff som motivering, är moraliskt felaktiga. Detta förutsätter dock att jag har en värdesubjektivistisk hållning, vilket jag inte har.

Jag har som synes en värdeobjektivistisk hållning, vilket innebär att jag tror att det finns objektiva moraliska värden. Då jag har en kristen världsbild tror jag också att jag känner till grunden för denna objektiva moral samt i viss utsträckning den objektiva moralens innehåll. Jag tror av samma orsak också att straff inte förekommer godtyckligt, utan att de handlingar som bestraffas endast är sådana som är objektivt felaktiga.

Således finns det ingen konflikt mellan handlingar som bestraffas (se evangelikal teologi för mer detaljerade förklaringar av detta) och handlingar som jag anser är (objektivt) felaktiga. Att jag, eller någon annan kristen (får vi hoppas!), t.ex. skulle undvika att handla på ett visst sätt för att undvika straff och samtidigt inte anse att den undvikna handlingen är moraliskt felaktig – det händer inte! Jag kan förstås tänka ”Jag önskar att det inte var moraliskt felaktigt att …, för då …”, men det betyder inte att jag upphör att anse att det (vad det nu är) är moraliskt felaktigt. Jag skiljer alltså mellan hur jag önskar att moraliska värden var beskaffade och hur jag tror att moraliska världen är beskaffade.

Förtydligande: Straff är inte en stor motiverande faktor för ett rätt handlande i en kristen världsbild. Åtminstone inte för mig.

Finns det något den troende inte skulle göra, och detta är viktigt, oavsett Guds ord? Skulle en bokstavstroende låta koka sina egna barn levande om vederbörande mötte Gud, blev övertygad om att det verkligen var Gud, och fick en sådan befallning?

Här svarar förmodligen alla instinktivt ”Nej!”, men varför är det så? Varför reagerar vi på det sättet? Den kristna världsbildens svar är: Därför att människan är skapad av Gud, till Guds avbild. Därifrån kommer våra moraliska instinkter, om man kan kalla dem för det. Att denna inneboende moraluppfattning inte felfritt återspeglar den objektiva morallagen, det beror på människans fall (åter igen, se evangelikal teologi för detaljer). Det det är dock viktigt att notera att den instinktiva moraluppfattningen finns där och har sin källa i Gud och den objektiva morallagen.

Det är således så att vår instinktiva moraluppfattning, trots att den inte är idiotsäker, har sin källa hos Gud. Och på grund av detta, samt andra av Guds egenskaper, är det otänkbart att det beskrivna scenariot skulle utspela sig i verkligheten.