Jag ramlade över ett blogginlägg idag som handlar om den fri viljan. Eller, tja, snarare om den ofria viljan eftersom att författaren menar att den fria viljan är en illusion. Även om jag inte håller med, vilket jag snart kommer till, så är det väldigt kul att se att det finns folk som drar konsekventa slutsatser utifrån den världsbild dom bejakar.
Vad skulle då ”fri vilja” innebära i praktiken? På grundläggande, fysikalisk nivå? Jo, det skulle innebära att vår vilja eller vårt medvetande kan ändra på de fysikaliska lagarna. Hur menar jag då? Jo, vi upplever i vårt medvetande att vi har en mängd olika val vi kan göra. Tänker vi efter så känns det som vi kan göra precis vad vi vill. Men hjärnan är en fysikalisk tillståndsmaskin. Den kan inte göra något som inte är summan av de ingående delarna.
Det här är intressant. Jag håller förvisso med om att vi, om vårt medvetande endast sitter i hjärnan, inte kan ha någon verklig fri vilja. Men det intressanta är hur man når den slutsatsen. Hur vet vi att hjärnan är en fysikalisk tillståndsmaskin? Svar: Den är fysisk och följer således fysiska naturlagar. Hur vet vi att fysiska ting följer de fysiska naturlagarna? Svar: Erfarenhet. Hur får vi erfarenhet? Svar: Genom att iaktta olika fenomen. Hur iakttar vi? Svar: Genom det vi upplever oss se, höra, känna och så vidare.
Slutsatsen att hjärnan är en ”fysikalisk tillståndsmaskin” bygger i grund och botten på något som vi upplever. Om upplevelsen av den fria viljan är falsk endast på grund av en annan upplevelse, hur kan vi då vara säkra på att den verkligen är falsk? Hur kan vi vara säkra på att det är just den upplevelsen som är felaktig och inte den andra?
Jag menar att den bästa förklaringsmodellen för det vi erfar givetvis måste vara en modell som är kompatibel med en så pass direkt erfarenhet som erfarenheten av att vi är fria att välja.
Så, vår fria vilja är en illusion, en intrikat fram-evolverad mekanism som får oss att känna oss som herrar(eller damer) över vår vardagliga situation.
Vad finns det för orsak att tro att den antagna illusionen av den fria viljan är en produkt av evolutionen? Har vi någon orsak att tro att en illusion ger överlevnadsfördel? Och i så fall, då kan även det andra vi erfar, som ligger till grund för det vi tror att vi vet om verkligheten, vara en illusion.
Detta får mig att tänka på en annan fråga: Hur kan vi vara säkra på att det naturliga urvalet främjar förmågan att göra sanna erfarenheter av verkligheten? Det enda intressanta för överlevnad, det är just överlevnad – inte förmåga att dra sanna (korrekta) slutsatser om verkligheten eller i allmänhet resonera på ett sätt som ger sanna slutsatser. Jag kan inte se någon nödvändig koppling mellan överlevnad och sann erfarenhet av verkligheten. Nåja, det var bara en parentes.
Dualism leder till vansinne, vågar jag postulera här. Förutom att det leder till vansinne, så är det, I Daniel Dennetts ord, att ge upp. Det är att ge tappt, eftersom vi rycker på axlarna och säger ”Öh, gud.” eller, kanske lite mer nyanserat ”Vi kan inte mäta eller väga den immateriella tingest som är vår själ, så vi bara säger att den finns, för det får oss att känna oss varma och gudiga inombords”.
Dualism är en förklaringsmodell som kan hantera det vi direkt erfar utan att vara tvungen att bortförklara fri vilja som en illusion. Att tro att människan är både materiell och immateriell, det är inte detsamma som att säga ”Öh, gud” så fort något oförklarligt dyker upp.
Att vi kan mäta eller väga någonting överhuvudtaget är en slutsats baserad på något vi erfar, men om vi inte kan lita på vad vi erfar, då är vad vi tror oss kunna mäta eller väga knappast relevant. Vidare så är tesen ”Om vi inte kan mäta eller väga det, då finns det inte”, som jag anar i resonemanget ovan, självmotsägande. Kan vi mäta eller väga den tesen? Svar: Nej. Och således faller tesen på eget grepp.
Dualismen leder till vansinne, eftersom den enkla frågan ”Hur interagerar något immateriellt med något materiellt?” enbart kan besvaras med fler ”Öh, gud”-svar. Nej, dualismen måste bort. Den är oacceptabel, på rent uppenbara resonemangsmässiga grunder.
Den ”enkla frågan” innehåller en dold premiss, att förklaringen måste vara naturlig (materiell), men med den premissen blir frågeställningen motsägelsefull. Någon naturlig förklaring kan inte ges som svar på den frågan, eftersom att den förutsätter att det som ska förklaras är övernaturligt (immateriellt). Det är således den ”enkla frågan” som är ”oacceptabel, på rent uppenbara resonemangsmässiga grunder”, inte dualismen.
