Detta inlägg skrevs för 4 år 11 månader 30 dagar sedan. Det är därför möjligt, men dock inte alls nödvändigt, att det inte längre är representativt för min position i olika frågor som eventuellt diskuteras i inlägget. Kommentera gärna om det är något som verkar konstigt.När blev kristna dumma? Nu menar jag inte elaka, utan ogenomtänkta, förnuftsföraktande och kunskapsfientliga. Någon gång under historiens gång förvandlades kristna från att i större utsträckning ha varit stora tänkare (se bara på kyrkofäderna) till att snarare dela upp det förnuftiga och det religiösa. Tron förvandlades från en på saklig grund byggd övertygelse till någon sorts förnuftsfrämmande förhoppning som delar vissa drag med rent önsketänkande.
Idag verkar inte tron behöva ha något med förnuftet att göra. Även om allt vad förnuftigt är skulle tala emot Guds existens så ska man ändå tro. Åtminstone har jag stött på kristna som resonerar så. Tron får inte blandas ihop med förnuftet. Vad är orsaken till detta? Min teori är att kristna i allmänhet vill ta the easy way out. Istället för att ta tag i de tunga frågorna så borrar man ner huvudet i sanden.
Vad menar jag? Om man säger att det är viktigt att ha goda skäl att tro, då gör man sig på ett sätt sårbar. Då blir det viktigt att tron är förnuftig och man måste hitta skäl för tron. Om man inte lyckas med detta, då kan det bli svårt att tro – om man inte åter igen bestämmer sig för att tron inte behöver vara förnuftig.
Ur ett evangelisationsperspektiv är det dock förödande att inte ta de intellektuella invändningarna mot kristen tro på allvar. Varför ska en människa tro på Gud om en sådan tro strider mot allt förnuft? Och är en sådan tro verkligen hållbar i längden? Dvs om man inte stoppar huvudet i sanden. Nej, istället för att syssla med dylika övningar så bör varje kristen människa kunna svara åtminstone på de enklaste frågorna som rör tron.
Är det inte just det som Petrus talar om?
Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger. (1 Petr 3:15)
Om kristendomen är sann, då måste det finnas svar på frågorna och lösningar på problemen. Om kristendomen är sann, då måste Bibeln vara mer än en samling sagor. Då måste Kristus verkligen ha uppstått. Och om så är fallet, då måste dessa saker gå att motivera. Det verkar dock som om många kristna tror att Jesus levde, dog och uppstod i ett avlägset parallelluniversum, men detta är inte kristendomens anspråk. Kristendomens anspråk är att Jesus levde, dog och uppstod på riktigt för grovt räknat två tusen år sedan, på exakt den här planeten. Om Jesus inte levde, dog och uppstod på riktigt, då är kristendomen ett stort skämt!
Men, tänker någon, innebär inte detta med säkerhet kristendomens död? Inte kan det väl finnas goda förnuftsskäl för att kristendomens anspråk är sanna? Svar: Det kan det visst det! Och kan det inte det, då är kristendomen inget att hänga i julgranen, så att säga. Det är ju precis det som är poängen.
Nej, det är dags för kristna att börja tänka! Ateismen har inte patent på tänkandet, även om vissa ateister verkar tro det. (Det senare måste man dock tyvärr skylla på att kristna i samband med upplysningen började lägga intellektet på hatthyllan när man gick till kyrkan.)
Så vad väntar ni på? Det finns gott om apologetisk litteratur som behandlar alla möjliga sorters frågor, på alla olika nivåer. Mycket tack vare den revolution som har pågått inom (religions)filosofin i den angloamerikanska världen de senaste 40 åren.
Go, go, go!
