Arkiv för februari, 2007

Frihet

Jonas skriver om frihet på sin blog och jag tänkte för andra gången kommentera lite av det han skriver.

Handlar det om att få göra precis VAD man vill, VAR man vill, HUR man vill och NÄR man vill? Kanske… men jag tror att det finns ett problem med detta. Det finns ramar som vi behöver hålla oss inom! När vi inte bryr oss om de ramarna och tror att vi är fria, det är just då som vi kan bli bundna. För att ta ett konkret exempel: Bryter du mot Sveriges lagar så kan du hamna i fängelse. Konsekvensen av att du gick utanför reglerna blev bundenhet. Är frihet verkligen då att göra vad man vill utan att tänka på konsekvenserna? Jag är helt övertygad om att frihet inte uppnås genom att leva precis som man vill, kanske får man uppleva en kortvarig frihet.

Jag är också övertygad om att frihet inte uppnås genom att man okontrollerat följer alla infall och impulser som dyker upp. Jag tror dock inte att frihet egentligen har så mycket med lagar och regler att göra. Och jag tycker inte fängelseliknelsen fungerar; det finns ju mängder med felaktiga handlingar som inte leder till fängelse och det är också möjligt att begå grova brott utan att åka fast (t.ex. skjuta en statsminister på Sveavägen den 28:e februari 1986).

Vad är då frihet? Begreppet är ju ofta relaterat till något, t.ex. frihet från slaveri, frihet från fångenskap, osv. Att det existerar frihet på den mest fundamentala nivån är dock en nödvändig förutsättning för att kunna tala om andra typer av frihet. Vad är då denna grundläggande frihet? Fri vilja; att själv vara orsaken till sina egna val och beslut.

Mer grundläggande än så blir det inte. Och alla andra friheter beror på denna frihet. Varför? Därför att utan denna frihet reduceras människan till en biologisk robot som enligt vissa lagar agerar på den yttre stimulans hon utsätts för. Och det är knappast meningsfullt att prata om en maskins frihet; en dator är varken mer eller mindre fri alldeles oavsett vad man utsätter den för.

Jag är helt övertygad om att varje människa har en direkt upplevelse av denna frihet. Jag vet att jag har det. Jag kan bestämma mig för att i denna sekund lyfta min högerarm, men jag kan också låta bli. Det är helt upp till mig.

Den konsekvente naturalisten kan dock inte tro att sådan frihet existerar, eftersom hans världsåskådning med nödvändighet innebär att människan bara är "kött och blod"; och att hon således bara är en avancerad biologisk maskin. Den kristna teismen ger dock goda grunder för existensen av sådan frihet; människan är mer än materia och hennes frihet kommer av att hon är skapad till Guds avbild.

För att återknyta till Jonas tankegångar: Nej, frihet handlar inte om att göra "vad som helst", utan snarare om att kunna göra, men att då också kunna välja att göra eller inte göra, helt utan yttre tvång och determination. Den som väljer att inte snatta på ICA är inte mindre fri än den som snattar. Däremot så är friheten en förutsättning för att man ska kunna välja det ena eller det andra.

Ingen grund för kristen moral?

Jag hittade en blog igår, Ateistbloggen, där ett av inläggen har rubriken Ingen grund för kristen moral. Läs gärna hela inlägget (det är inte så långt). Författaren skriver bland annat följande:

Divine Command Theory (DCT) säger att rätt och fel bestäms av vad YHWH dikterar. [...]

Det största filosofiska problemet med DCT är, förutom att vilka grymheter som helst kan rättfärdigas som goda, att om det inte redan finns en objektiv moralisk lag som säger att det YHWH befaller blir normativt så händer inget när han befaller. DCT förutsätter alltså att det, oberoende av YHWH, finns en objektiv morallag, nämligen den morallag som säger att det YHWH befaller blir normativt sant. DCT är alltså grundlös och har ingen förklaring till existensen av en objektiv moral.

Måste det finnas en objektiv morallag som säger att det Gud befaller blir normativt sant? Jag tror inte det. Gud är omniscient och omnipotent, universum är hans skapelse, likaså allt liv. När Gud deklarerar att något är fel, då måste man komma ihåg att det är den högste och den ende själv-existerande entiteten som deklarerar det. Gud är den yttersta verkligheten bortom och utan vilken inget existerar.

Det är Guds natur, Guds väsen, som gör att Guds befallningar är normativt sanna och objektivt bindande. Något externt behövs inte av Gud. För om så var fallet, då vore Gud inte Gud.

Vidare skulle man kunna säga att Guds omnisciens (vilken i sig innebär att Guds kunskap är objektivt sann) och omnipotens gör honom till den ende entitet som till fullo kan hålla fria agenter ansvariga för deras handlingar, och att det i sig innebär att hans deklarationer är de enda som är objektivt bindande (de kan inte undflys, oavsett vad).

Så varför är det Gud deklarerar normativt sant? Därför att Guds väsen och natur innebär att det är så. Det har sin grund i Guds väsen, inte i något externt.

Eutyfrons dilemma härrör från Platons dialog Eutyfron där Sokrates ställer frågan om dygden gillas av gudarna för att den är dygdig eller om gudarna bestämmer vad som är dygdigt. Eutyfrons dilemma har två så kallade “horn”. Det ena hornet är, översatt till modern teologi, att det som är gott är det för att Guds natur är sådan. Det andra hornet säger att Guds natur är god eftersom det är gott att vara sådan.

Om det goda kommer från Guds natur så kan vad som helst vara gott per definition. Om Gud är en elak tyrann som gillar våld och förstörelse så är det gott med våld och förstörelse. Eftersom det går emot vår moraliska intuition brukar de flesta satsa på det andra hornet. Guds natur är som den är eftersom det är gott. Då har vi i princip samma problem som i DCT, nämligen att det goda existerar utan guds natur och inte är beroende av honom.

"Översättningen" till modern teologi är helt felaktig. Dilemmat är inte något verkligt dilemma eftersom Guds deklarationer har sin grund i Guds natur. Guds natur är nämligen inte godtycklig, utan den är vad den är – and that's that. Guds natur kan inte helt plötsligt förvandlas till varken det ena eller det andra.

Visserligen är det sant att om Gud är en elak tyrann som gillar våld och förstörelse, då är våld och förstörelse gott. Och det är också sant att vår moraliska intuition protesterar mot detta. Nu är det emellertid så att Gud inte är en elak tyrann, och han kommer inte heller att förvandlas till det. Och vår moraliska intuition, vilken dock varierar mellan olika människor, bör därför – om vi är skapade av Gud på det sätt som beskrivs i Bibeln – vara att våld och förstörelse från en elak tyrann är något ont. (Att inte alla människors moraliska intuition pekar i den riktningen beror på människans fallna natur.)

Bara tro, bara tro! Eller?

När blev kristna dumma? Nu menar jag inte elaka, utan ogenomtänkta, förnuftsföraktande och kunskapsfientliga. Någon gång under historiens gång förvandlades kristna från att i större utsträckning ha varit stora tänkare (se bara på kyrkofäderna) till att snarare dela upp det förnuftiga och det religiösa. Tron förvandlades från en på saklig grund byggd övertygelse till någon sorts förnuftsfrämmande förhoppning som delar vissa drag med rent önsketänkande.

Idag verkar inte tron behöva ha något med förnuftet att göra. Även om allt vad förnuftigt är skulle tala emot Guds existens så ska man ändå tro. Åtminstone har jag stött på kristna som resonerar så. Tron får inte blandas ihop med förnuftet. Vad är orsaken till detta? Min teori är att kristna i allmänhet vill ta the easy way out. Istället för att ta tag i de tunga frågorna så borrar man ner huvudet i sanden.

Vad menar jag? Om man säger att det är viktigt att ha goda skäl att tro, då gör man sig på ett sätt sårbar. Då blir det viktigt att tron är förnuftig och man måste hitta skäl för tron. Om man inte lyckas med detta, då kan det bli svårt att tro – om man inte åter igen bestämmer sig för att tron inte behöver vara förnuftig.

Ur ett evangelisationsperspektiv är det dock förödande att inte ta de intellektuella invändningarna mot kristen tro på allvar. Varför ska en människa tro på Gud om en sådan tro strider mot allt förnuft? Och är en sådan tro verkligen hållbar i längden? Dvs om man inte stoppar huvudet i sanden. Nej, istället för att syssla med dylika övningar så bör varje kristen människa kunna svara åtminstone på de enklaste frågorna som rör tron.

Är det inte just det som Petrus talar om?

Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger. (1 Petr 3:15)

Om kristendomen är sann, då måste det finnas svar på frågorna och lösningar på problemen. Om kristendomen är sann, då måste Bibeln vara mer än en samling sagor. Då måste Kristus verkligen ha uppstått. Och om så är fallet, då måste dessa saker gå att motivera. Det verkar dock som om många kristna tror att Jesus levde, dog och uppstod i ett avlägset parallelluniversum, men detta är inte kristendomens anspråk. Kristendomens anspråk är att Jesus levde, dog och uppstod på riktigt för grovt räknat två tusen år sedan, på exakt den här planeten. Om Jesus inte levde, dog och uppstod på riktigt, då är kristendomen ett stort skämt!

Men, tänker någon, innebär inte detta med säkerhet kristendomens död? Inte kan det väl finnas goda förnuftsskäl för att kristendomens anspråk är sanna? Svar: Det kan det visst det! Och kan det inte det, då är kristendomen inget att hänga i julgranen, så att säga. Det är ju precis det som är poängen.

Nej, det är dags för kristna att börja tänka! Ateismen har inte patent på tänkandet, även om vissa ateister verkar tro det. (Det senare måste man dock tyvärr skylla på att kristna i samband med upplysningen började lägga intellektet på hatthyllan när man gick till kyrkan.)

Så vad väntar ni på? Det finns gott om apologetisk litteratur som behandlar alla möjliga sorters frågor, på alla olika nivåer. Mycket tack vare den revolution som har pågått inom (religions)filosofin i den angloamerikanska världen de senaste 40 åren.

Go, go, go!

 
Filosofi/Religion