Detta inlägg skrevs för 5 år 15 dagar sedan. Det är därför möjligt, men dock inte alls nödvändigt, att det inte längre är representativt för min position i olika frågor som eventuellt diskuteras i inlägget. Kommentera gärna om det är något som verkar konstigt.Om man frågar någon som inte tror att Gud existerar om anledningen till det, då får man ofta höra att om Gud fanns, då skulle det inte finnas så mycket ondska i världen.
Invändningen finns i alla möjliga olika former, mycket beroende på vem som uttrycker den. Att det inte är ett problem endast för intellektuella filosofer, det är tydligt i och med att även barn spontant kan formulera liknande tankar, om än inte lika strukturerade och tydligt formulerade.
Den första som formulerade problemet i detalj sägs ha varit en grekisk filosof vid namn Epicurus (341-270 f.Kr). Det är alltså inga nya tankar. Så hur kommer det sig då att kristendomen har kunnat växa så mycket, trots att problemet i fråga är äldre än kristendomen? Är problemet inget verkligt problem? Är kristna människor inte tillräckligt intelligenta för att förstå problemet?
Ungefär så här ser argumentet ut:
(1) Gud existerar och är allsmäktig
(2) Gud är alltigenom god och vill det goda
(3) Det finns ondska i världen
Problemet består i, menar man, att samtliga premisser inte kan vara sanna samtidigt. Om (1) och (2) är sanna, då måste (3) vara falsk. Om (1) och (3) är sanna, då måste (2) vara falsk. Och så vidare.
Man menar alltså att om (1) är sann, då existerar en omnipotent Gud, och om (2) också är sann, då existerar en Gud som både vill och kan göra det goda. Guds omnipotens gör det möjligt för honom att eliminera ondskan, vilket han också vill göra om han är god (detta kan diskuteras, men det får bli en annan gång). Och eftersom att det finns ondska i världen (3) så är antingen (1) eller (2) falska, och således existerar inte kristendomens Gud.
Som jag ser det så har argumentet ovan ett stort problem i premiss (3): Om det finns ondska i världen, då måste en absolut norm för ondska existera separat från Gud. Detta eftersom att man inte kan motbevisa p genom att utgå ifrån en premiss som kräver p.
Om ondska finns i världen, då måste detta kunna påvisas utan Gud. Så vad/vem avgör vad som är objektivt och absolut ont? Redan här invänder vissa med att ondska finns, men inte i objektiv mening. Och om det är sant, då följer med anledning av det att premiss (3) är falsk.
Om det finns något, om vilket någons subjektiva uppfattning är att detta något är ont, då har vi ett subjektivt ont. Problemet är bara att det inte finns någon grund för att tro att Gud, om han finns, skulle underkasta sig någon människas subjektiva åsikt om vad som är ont och gott. När det sägs att Gud är alltigenom god så avses att Gud är god i objektiv bemärkelse; att hans godhet är förankrad i hans absoluta natur. Därför kan subjektiva uppfattningar om gott och ont inte användas.
Jag menar att detta, vilket jag kortfattat har försökt förklara ovan, innebär att det ondas problem inte är ett användbart argument mot kristendomens Gud. Åtminstone inte strikt logiskt. Argumentet har fortfarande retorisk tyngd då det vädjar till människans tanke på ondskan, vilket för de flesta innebär någon form av emotionell reaktion; de flesta ogillar kraftigt det som de själva menar är ont. Men jag menar, som sagt, att argumentet är logiskt ohållbart.
