Detta inlägg skrevs för 6 år 6 månader 14 dagar sedan. Det är därför möjligt, men dock inte alls nödvändigt, att det inte längre är representativt för min position i olika frågor som eventuellt diskuteras i inlägget. Kommentera gärna om det är något som verkar konstigt.Dopet har diskuterats flitigt de senaste 150 åren (minst); den klassiska dopsynen har utmanats av den baptistiska, som kortfattat menar att dopet endast är till för den som hört och har tagit ställning till evangeliet. Och enligt det synsättet är det som bekant uteslutet att döpa spädbarn. Men hur är det egentligen? Vad är korrekt?
Jag har själv brottats med frågan under ett par år. När jag tog beslutet att bli kristen – och det följande året efter det – så var jag i det närmaste maniskt intresserad av allt som hade med tron att göra. Jag ville veta allt, jag ville kunna allt… och till slut trodde jag att jag hade fattat det mesta.
Dopet var ju skitenkelt. Jesus säger ju att ”den som tror och blir döpt skall bli frälst” (Mark 16:16). Alltså: Först tro, sedan dop. Det framgår ju av ordföljden i texten. Jepp, det var vad jag trodde, ända tills jag insåg att Bibeln inte var skriven på svenska och att det ju måste vara grundtextens innebörd som är det väsentliga. Och när det gäller just den här versen så är det så, att det på originalspråket i originaltexten inte existerar något som indikerar en viss kronologisk ordning. Grundtexten säger endast att ”den troende och den döpte ska bli frälst”, utan någon speciell ordningsföljd.
Vidare började jag fundera som så, att det i frågor som denna kanske kan vara klokt att ta en titt på vad kyrkofäderna hade att säga om saken. Många saker i Bibeln går ju faktiskt att tolka på olika sätt, utan att för den skull göra avkall på varken god intention eller ärligt uppsåt. En sådan ”sak” är dopet. Och därför är det klokt att titta på vad kyrkofäderna säger.
Okej, så vad säger då kyrkofäderna?
Hippolytus skriver, år 215:
Döp först barnen, och om de kan tala för sig själva, låt dem göra så. Låt i annat fall deras föräldrar eller andra släktingar tala för dem.
(Den apostoliska traditionen 21:16)
Origenes skriver, år 248:
Varje själ som är född av kött är nedsmutsad av orenhet från ondska och synd [...] I kyrkan ges dopet för borttagande av synder, och i enlighet med kyrkans sedvänja ges dopet även till spädbarn. Om det inte fanns något i barnen vilket krävde borttagande av synder och ingenting i dem relevant för förlåtelse, skulle dopets nåd förefalla överflödig
(Homilior om 3 Mos 8:3)Kyrkan mottog från apostlarna traditionen att ge dopet även till spädbarn. Apostlarna, åt vilka hemligheterna om de gudomliga sakramenten hade anförtrotts, visste att det hos var och en finns medfödda skador av arvsynden, vilka måste tvättas bort genom vatten och Anden
(Kommentarer till Rom 5:9)
Nu kommer något extra intressant! I urkyrkan ansåg man att dopet var det nya förbundets motsvarighet till det gamla förbundets omskärelse. Detta var även Paulus uppfattning:
I honom blev också ni omskurna, inte med människohand, utan med Kristi omskärelse, då ni avkläddes er syndiga natur och begravdes med honom genom dopet. [...]
(Kol 2:11-12)
Man diskuterade till och med på ett kyrkomöte om inte dopet skulle förrättas 8 dagar efter födseln, precis som omskärelsen (3 Mos 12:2-3).
Cyprianus av Karthago skriver, år 253:
Angående spädbarn: Sade du (Fidus), att de inte borde döpas andra eller tredje dagen efter deras födelse, att den gamla lagen om omskärelse måste tagas i betraktelse, och att du inte trodde, att man skulle bli döpt och helgad före den åttonde dagen efter födelsen. På vårt koncilium [dvs kyrkomöte, min anmärkning] föreföll det oss vara helt annorlunda. Ingen höll med om den kurs riktning som du tyckte man skulle följa. Snarare bedömer vi alla, att Guds barmhärtighet och nåd inte borde nekas någon född människa
(Brev 64:2)
Vidare skriver Cyprianus:
Vad gäller de värsta syndarna, och de som tidigare syndade mycket mot Gud, fick syndernas förlåtelse efter att de blivit troende och ingen av dem hindrades från dopet och nåden. Varför skulle då ett spädbarn hindras som inte gjort något utom att det nyligen blivit fött och inte har begått någon synd, förutom att det ådragit sig denna urgamla dödliga smitta från skapelsens begynnelse, eftersom det har blivit fött av samma kött som Adam. Av just detta skäl är det lättare för ett spädbarn att ta emot syndernas förlåtelse: ty de synder som det får förlåtelse för är inte dess egna utan någon annans
(Ibid 64:5)
Ambrosius av Milano skriver, år 387:
Såvida inte en människa blir född på nytt av vatten och den helige Ande kan hon inte komma in i Guds rike. Ingen är undantagen, inte ens ett spädbarn.
(Abraham 1:3:21)
Augustinus skriver, år 412:
Cyprianus gav inte ut något nytt dekret utan höll sig till kyrkans fastaste tro, med avsikt att rätta några som trodde att spädbarnen inte borde bli döpta före åttonde dagen efter sin födelse [...] Han var ense med några av sina med-biskopar om att ett barn kan bli döpt i vederbörlig ordning så snart det är fött
(Brev 166:8:23)
…och så fortsätter det. Man har i kyrkan, hela vägen från apostlarna och urkyrkan till Luther och vidare till dagens datum, döpt spädbarn. Den baptistiska dopsynen är en relativt modern uppfinning, som saknar stöd hos urkyrkan och kyrkofäderna.
Om någon anser att jag har fel så är det fritt fram att påvisa det. Jag är öppen för att ändra min syn på detta.
