Följande är en i mitt tycke mycket intressant och sevärd debatt mellan Sean McDowell och James Corbett. FrÃ¥geställningen som diskuteras är: ”Är Gud den bästa förklaringen för moraliska värden?” McDowell argumenterar för, Corbett argumenterar emot.

(Klicka här och här om du inte kan se videon ovan. Föredrar du en MP3-fil så finns en sådan här.)

Jag kan tillägga att jag tidigare har skrivit om evolutionen som grund för moralen (och varför det inte fungerar).

I en föreläsning om Bibeln och vetenskap säger J.P. Moreland ett par intressanta saker angående ung-jord-kreationism och skapelseberättelsen. Hela föreläsningen är förvisso intressant, men just det här är så pass intressant att jag tog mig tid att transkribera. (Formateringen är således min.)

If 80 % of the Hebrew scholars at evangelical seminaries in America and Canada held the same view, and say 10 or 15 % held another view, [even] that would be a problem for me. But given the state of Hebrew scholarship, among our men and women who love the Scriptures, and given that they’re in various places, for anyone to claim that they have a view of the early chapters of Genesis that they’re sure is right… You can have a view, that’s one thing, and say ”This is what I think it teaches”… But for you to look me straight in the eye and say ”This is what it teaches” is extraordinary risky.

So what I’m suggesting is that I don’t really know what to make of those early chapters of Genesis in terms of the timing on it and in terms of what is largely driving the narrative. Is it largely chronology? How much of it is topical? I don’t know.

[...]

It is permissible for you to be a Young Earth creationist that believes that the days of Genesis are 24-hour periods in six consecutive days and that the universe is fairly young. That’s permissible. Why? Because there are good people in our community who know their stuff that hold that view.

What is not permissible is for you to hold this as a test for fidelity to Scripture or as a way of inspecting other peoples commitment to Jesus Christ. That is completely out of bounds!

And you aren’t smart enough to make that case, and neither is Ken Ham or anybody else. So what I’m saying to you is that it is one thing to hold a view, it’s another to hold it as the orthodox position – that is completely out of bounds!

Now, I’m not a theistic evolutionist, nor the son of one, and I don’t believe that the early chapters of Genesis are consistent with evolution. [...] What if they discovered that Adam and Eve were 100 000 years old? Would that bother me? No. Why? Because a lot of Old Testament scholars believe that the genealogies only touch highlights and an awful lot of generations aren’t included in those genealogies.

[...]

We have people that are experts on this question and they do not agree and have different views, and they hold their views fairly lightly, because they realize that the text is consistent with a lot of different interpretations here.

That means, as a believer, who is not an Old Testament expert, I may have a view on it, but I am certainly not gonna hold that as a test for everybody else.

Lyssna gärna på hela föreläsningen! Moreland säger en hel del bra saker.

Nåd är ett centralt begrepp i kristen tro, men vad betyder det egentligen? Ibland hör jag märkliga uttalanden som tycks bygga på en haltande förståelse av vad det betyder att den troende blir räddad av nåd. Det kan förstås vara jag som är ute och cyklar och i så fall hoppas jag att någon korrigerar mig så snabbt det bara går. Förståelsen av vad det betyder att den troende blir räddad av nåd verkar nämligen ha konsekvenser som sträcker sig långt in i andra teologiska frågor.

Ibland hör jag pÃ¥stÃ¥enden i stil med ”Om Gud inte räddar oss, dÃ¥ är Gud inte god!” eller ”Om Gud inte räddar alla människor, dÃ¥ är Gud orättvis!” Jag vill pÃ¥stÃ¥ att dessa – och liknande pÃ¥stÃ¥enden – inte gÃ¥r att förena med nÃ¥den. Varför? Helt enkelt därför att om Gud pÃ¥ nÃ¥got sätt är Ã¥lagd att rädda oss, om Gud är skyldig att rädda oss, dÃ¥ blir vi inte räddade av nÃ¥d, utan snarare av nödvändighet.

Att bli räddad/frälst av nåd innebär att bli räddad trots att man inte förtjänar det, trots att Gud med rätta hade kunnat låta bli och istället förkasta oss människor. Detta motsäger idén om att Guds godhet på något sätt med nödvändighet medför att Gud frälser.

För att nåden ska vara nåd så måste det vara så att Gud hade kunnat förkasta oss alla och ändå vara god och rättfärdig.

Det här verkar dock, för många, inte vara någon lättköpt tanke, vilket jag har viss förståelse för. Det verkar dock inte finns något sätt att undvika den utan att förvandla nåden till något annat än nåd. Storheten i Guds nåd ligger just precis i detta att den är oförtjänt och inte nödvändiggjord av Guds godhet och rättfärdighet. Gud väljer att frälsa trots att vi inte förtjänar det och trots att han inte måste göra det.

Nu kommer vi till en annan potentiellt obehaglig tanke.

Om Gud inte var skyldig att rädda någon enda av oss, då är han heller inte skyldig att rädda tio för att han räddar en eller hundra för att han räddar tio.

Ingen av oss förtjänar att räddas och därför kan det inte vara så att någon helt plötsligt börjar förtjäna att räddas, bara för att Gud räddar någon eller några. Nu tror jag emellertid att Gud erbjuder frälsningen till alla människor (och att Gud frälser alla som inte förkastar den), men detta är inget som Gud på något sätt måste göra. Inte heller är det så att Gud måste ge oss ett val när det gäller frälsningen (även om jag är av uppfattningen att Gud de facto ger oss ett val därför att han vill ge oss ett val).

I första stycket skrev jag att detta har konsekvenser som sträcker sig långt in i andra teologiska frågor. Ett exempel på en sådan fråga är det jag kallar arvssyndsparadoxen: På grund av arvssynden kan jag inte låta bli att synda, men ändå hålls jag ansvarig för mina synder. Det senare strider mot vår intuitiva idé om moraliskt ansvar; att vi inte kan klandra någon för något som ligger utanför dennes kontroll. Vi skulle t.ex. inte hålla en förlamad man ansvarig för att denne inte springer över vägen och räddar ett barn från att bli överkört av en buss, men en fullt frisk person, som kunde ha räddat barnet utan någon egentlig fara för sitt eget liv (vi kan anta att bussen befinner sig långt bort), denne skulle vi hålla ansvarig (vi kan anta att det är vår plikt att rädda liv när vi kan göra detta utan fara för vårt eget eller andras liv).

Hur kan det då vara så att jag är ansvarig för mina synder om dessa ligger utanför min kontroll (dvs. jag kan inte låta bli att synda)? Denna fråga har av vissa besvarats med att Gud inte dömer mig för de synder som ligger utanför min kontroll, utan att Gud snarare dömer mig utifrån hur jag, av fri vilja, har tagit ställning till Jesus.

Detta svar är dock oförenligt med nåden, eftersom det förutsätter existensen av frälsning av nåd för att Gud ska kunna döma oss rättfärdigt, men om nåden ska vara nåd, då kan detta inte förutsättas; Gud måste kunna döma oss med rätta även om det var så att någon frälsning av nåd inte existerade.

Hur det jag kallar arvssyndsparadoxen ska lösas tänker jag inte gÃ¥ in pÃ¥ här och nu. Jag mÃ¥ste i ärlighetens namn säga att jag inte har bestämt mig för vilken lösning som är rimligast; just nu stÃ¥r det mellan tvÃ¥ modeller som bÃ¥da verkar vara koherenta. Det är fritt fram att dela med sig av lösningsförslag, sÃ¥ om du har nÃ¥got pÃ¥ lager… shoot! Detsamma gäller förstÃ¥s kommentarer angÃ¥ende nÃ¥den.

För ett par mÃ¥nader sedan hörde jag nÃ¥gon besvara frÃ¥gan ”Kan man bevisa Gud?” med nÃ¥got i stil med ”Nej, Gud mÃ¥ste upplevas!” Svaret var en del av en predikan vars poäng tycktes vara att det enda sättet, pÃ¥ vilket tro pÃ¥ Gud (vilket inkluderar försanthÃ¥llandet ”Gud existerar”) kan uppstÃ¥, är genom religiösa upplevelser. Religiösa upplevelser mÃ¥lades upp som grundförutsättningen för en stabil gudstro.

Jag vill göra tre påståenden i anslutning till detta: (1) Upplevelser är inte säkrare än argument; (2) Upplevelser är inte andligare än argument; (3) Varken upplevelser, argument eller att möta kärleksfulla kristna räcker för att föra en människa till Gud.

Jag är medveten om att inlägget består av ~1450 ord, så jag vill tipsa om att det går bra att hoppa till och läsa valfri punkt. Punkt (2) är kortast, men punkt (3) innehåller enligt min mening de viktigaste poängerna i inlägget.

(1) Upplevelser är inte säkrare än argument. Dvs. religiösa upplevelser ger inte en säkrare grund för gudstro än argument (för Guds existens). Religiösa upplevelser kan ges psykologiska förklaringar; det går alltid ifrågasätta att en religiös upplevelse har en övernaturlig orsak.

Låt mig ge ett exempel: Jag sitter i kyrkbänken och lyssnar på en predikan. Plötsligt upplever jag hur orden i predikan tycks vara riktade speciellt till mig. Orden berör och det känns på ett väldigt speciellt sätt. Jag attribuerar denna upplevelse till Gud; jag antar att orsaken till min upplevelse är att Gud är verksam i mig.

Min attribuering till Gud kan ske medvetet eller omedvetet. Oavsett vilket sÃ¥ är det faktum att jag attribuerar upplevelsen till Gud inget som garanterar att upplevelsen verkligen orsakades av Gud. Man kan uttrycka det sÃ¥ här: Jag gör en tolkning av upplevelsen (mina intryck). Själva upplevelsen (mina intryck) rÃ¥der det ingen tvekan om att jag erfarit. Vilken som är den rätta tolkningen av upplevelsen är dock en annan frÃ¥ga – och där finns det utrymme för ifrÃ¥gasättande.

Hur vi tolkar en viss upplevelse (vissa intryck) beror pÃ¥ vilka föreställningar vi redan har. Ett trivialt exempel är följande: Den bilförare som tror att det finns gott om älgar längst vägen kommer att se fler älgar – även älgar som inte finns (alltsÃ¥ stenar och annat, som speciellt i skymningen kan pÃ¥minna om älgar) - än en bilförare som tror att det inte finns nÃ¥gra älgar längst vägen.

En person som gör en upplevelse, som denne själv beskriver som en ”oerhört stark gudsupplevelse”, kan senare i livet ifrÃ¥gasätta tolkningen av upplevelsen; dvs. ifrÃ¥gasätta huruvida upplevelsens orsak verkligen var Gud. PÃ¥ samma sätt kan nÃ¥gon, som nyligen börjat tro pÃ¥ Gud, i efterhand attribuera vissa upplevelser till Gud, trots att personen i frÃ¥ga tidigare inte hade en tanke pÃ¥ att det skulle vara Gud som var verksam.

En person som har goda skäl (argument) för sin gudstro kan naturligtvis ändÃ¥, i ett senare skede, ifrÃ¥gasätta och förkasta argumenten – de förnuftsmässiga skälen. Detta lÃ¥ter sig göras även om argumenten är hÃ¥llbara. Människor är lÃ¥ngt ifrÃ¥n alltid rationella, och argument och förnuftsskäl, även goda sÃ¥dana, är till sin natur inte tvingande.

Om vi återgår till tolkning av upplevelser och frågan om vilken tolkning som är den rimligaste så verkar det förhålla sig på följande sätt: Vilken tolkning som är rimligast är en fråga som vi avgör med argument. Av detta verkar det följa att religiösa upplevelser, dvs. upplevelser som vi ger en religiös tolkning, inte kan vara en säkrare grund för gudstro än de skäl (argument) som finns i botten.

Hur blir det då med en person som (mer eller mindre) bara går på känslor? En sådan person kan väl bli starkt övertygad av en förmodad gudsupplevelse? För en sådan person går väl övertygelsen inte tillbaka på argument? Nej, visst är det så. En sådan person kan absolut bli starkt övertygad av en förmodad gudsupplevelse.

Problemet med ett sÃ¥dant, oreflekterat förhÃ¥llningssätt är att samma person kan övertygas Ã¥t andra hÃ¥llet av en upplevelse som tolkas i motsatt riktning – oavsett i vilken riktning sanningen ligger.

(För att undvika missförstånd vill jag dock säga att jag inte menar att gudstro nödvändigtvis kräver varken argument eller religiösa upplevelser. Jag tillhör dem som tror att gudstro kan vara lika grundläggande som andra försanthållanden för vilka inga argument behövs, exempelvis försanthållandet att världen inte skapades för fem minuter sedan med sken av att vara gammal.)

(2) Upplevelser är inte andligare än argument. Dvs. det är inte mer ”kristet” att uppleva Gud än att tänka pÃ¥ och om honom.

Man är inte mer andlig (i biblisk bemärkelse) om man i ett euforiskt tillstånd viftar med händerna och sjunger lovsång än om man lugnt och sansat anstränger sig för att tänka och tala sant om Gud. Inte heller är man mer andlig för att man har tagit steget till gudstro efter en viss upplevelse än om man har gjort det efter ett intellektuellt övervägande av argumenten.

Här ska det ocksÃ¥ sägas att jag inte vill ställa upplevelser mot argument och tänkande. Snarare ingÃ¥r bÃ¥da tvÃ¥ i det kristna livet. Eller: De bör Ã¥tminstone ingÃ¥ bÃ¥da tvÃ¥. (Tyvärr finns det som bekant tendenser till antiintellektualism i vissa kristna kretsar – trots att nya testamentet ger mÃ¥nga exempel pÃ¥ intellektuell skärpa, inte minst frÃ¥n Jesus själv.)

(3) Varken upplevelser, argument eller att möta kärleksfulla kristna räcker för att föra en människa till Gud. Dvs. inget av detta räcker för att föra en människa till tro pÃ¥ – och in i gemenskap med – Gud.

Jag hör ganska ofta pÃ¥stÃ¥enden i stil med följande: ”Argument och bevis är kanske bra pÃ¥ sitt sätt, men man kan inte argumentera nÃ¥gon in i Guds rike!”

Samma personer säger ofta även nÃ¥got i stil med detta: ”Det enda sättet att föra människor in i Guds rike är att visa dem Jesu kärlek!”

(De som menar att religiösa upplevelser är nyckeln har jag redan nämnt.)

Hur förhåller det sig då med detta? Svar: Inget av det ovan nämnda räcker! Ingen av dessa saker räcker för att föra människor till Gud.

Det spelar ingen roll hur många goda argument en människa hör. Eller hur mycket kärlek någon möter från kristna människor. Eller hur många subjektiva upplevelser någon har. Inget av det räcker!

Håll i hatten nu: Inte ens predikan av det enkla, klara evangeliet räcker!

Det finns en sak som är absolut nödvändig för att en människa ska föras in i gemenskap med Gud. Nämligen att Gud själv drar människan till sig, att Gud själv verkar i den människan. Jesus säger: ”Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom …” (Joh 6:44).

Man kan säga så här: Utan att Gud är verksam fungerar ingenting, men när Gud är verksam fungerar många saker. (Inklusive upplevelser, argument, kärlek, etc!)

Detta är dock inte samma sak som att säga att vad som helst fungerar på vem som helst. Man kan uttrycka det så här: Gud använder olika nycklar till olika lås. Se t.ex. hur Paulus talar till olika människor på olika sätt. Paulus säger själv, om sig själv:

För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som står under lagen har jag, som inte själv står under lagen, blivit som den som står under lagen för att vinna dem som står under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit som den som är utan lag, för att vinna dem som är utan lag, fast jag själv inte är utan Gudslag utan lever i Kristi lag. För de svaga har jag blivit svag för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt, för att jag i varje fall skall frälsa några. (1 Kor 9:20-22)

Att många saker fungera när Gud är verksam betyder alltså inte att vi därför kan strunta i vad vi gör och säger. Samma sak fungerar inte för alla.

Själv är jag övertygad om att det finns många människor som befinner sig i situationer där det föreligger intellektuella hinder för gudstro, samt att dessa hinder inte kan undanröjas med kärleksfulla handlingar eller något liknande. Det är enligt min mening rimligt att intellektuella problem ska ges intellektuella lösningar.

Jag vill dock poängtera att jag ocksÃ¥ är övertygad om att mÃ¥nga som säger sig ha intellektuella problem med Gud egentligen har emotionella problem med Gud; man vill helt enkelt inte att Gud ska vara verklig (det har ju trots allt en del ”jobbiga” konsekvenser, bland annat pÃ¥ grund av att vi gärna vill vara vÃ¥ra egna gudar) och använder (skenbara) intellektuella skäl som ursäkt.

Jag är, till sist, också fullt medveten om att Gud ibland (ofta?) använder de mest otippade synliga medlen för att föra människor till gemenskap med honom. Jag känner till flera exempel på sådant. Detta betyder dock, åter igen, inte på något sätt att vi inte ska vara strategiska i hur vi presenterar, förklarar och försvarar kristen tro.

Jesus själv var strategisk – och vi bör rimligtvis försöka följa hans exempel även pÃ¥ den punkten.

Hemkommen frÃ¥n Livskraft Polar 09/10, som överträffade i princip alla mina förväntningar. Jag som inte ens (trodde att jag) tycker om läger… Galet!

Jag har under Livskraft blivit påmind om en del saker samt också förvärvat en del nya insikter. Här följer två exempel:

1. Skillnaden mellan muntlig och skriftlig kommunikation. Givetvis är detta inget nytt. Det är liksom inte så att jag på något sätt varit ovetande om att det föreligger en stor skillnad mellan dessa. Snarare har denna skillnad gjort sig påmind flera gånger, ibland på mycket frustrerande sätt.

Jag kommunicerar för det mesta skriftligt när jag uttrycker och formulerar filosofiska och teologiska resonemang – och jag tycker nog ändÃ¥ att jag gör det ganska bra – Ã¥tminstone i bemärkelsen att jag lyckas säga det jag vill säga. Att göra samma sak muntligt, mer eller mindre on-the-fly och med kravet att aldrig pausa för att tänka efter eller bli alltför ointressant, det är nÃ¥got helt annat!

Någon skulle kanske säga att man ska använda manuskript. Alltså skriva ner vartenda ord man tänkt säga och sedan läsa upp det man skrivit ner. Detta har jag testat vid ett flertal tillfällen, med mindre lyckat resultat. Det som låter bra hemma framför datorn och en grupp låtsasåhörare tenderar att inte låta lika bra i en skarp situation, inför en grupp verkliga åhörare. Dessutom har jag aldrig lyckats hålla mig till manus genom hela framförandet, vilket tenderar att resultera i att det blir svårt att hitta tillbaka till texten i manus.

Den största nackdelen med manus är dock, tror jag, att det innebär att man inte kan besvara Ã¥hörarnas (relevanta) frÃ¥gor i den ordning de dyker upp. Istället fÃ¥r man säga ”Du fÃ¥r vänta med frÃ¥gan till efterÃ¥t” eller ”Jag kommer till det senare”, som om det skulle innebära att Ã¥hörarna slutar fundera pÃ¥ frÃ¥gan och fortsätter lyssna pÃ¥ uppläsning av manus.

Min nuvarande linje är alltsÃ¥ att skippa manus, utom eventuellt dÃ¥ det gäller introduktion och avslutning, och istället formulera och skriva ner frÃ¥gor som ska besvaras under presentationens gÃ¥ng (vilket inte nödvändigtvis betyder att själva frÃ¥gorna uttalas högt). Kan tillägga att jag hämtat inspirationen till detta frÃ¥n Bengt Hemlins bok ”Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga…”, vilken jag rekommenderar alla som hÃ¥ller pÃ¥ med presentationer av olika slag att läsa.

(Jag har dock ännu inte lyckats tillämpa en ortodox hemliniansk presentationsteknik, men jag jobbar på det. Jag är för övrigt inte säker på att den lämpar sig för precis alla typer av framställningar.)

I vilket fall som helst sÃ¥ är det – med eller utan manus - en helt annan sak att tala inför en grupp Ã¥hörare än att, som nu, kommunicera skriftligt och ha virtuellt obegränsat med betänketid samt möjlighet att gÃ¥ tillbaka och ändra. Denna skillnad har – Ã¥tminstone för mig – uppenbarat sig tydligt under mina presentationer pÃ¥ Livskraft. Detta är kanske inte heller sÃ¥ konstigt, eftersom jag de facto är nÃ¥got av en rookie vad gäller muntliga presentationer.

Ett potentiellt problem med detta är att det, vad jag vet, bara finns ett sätt att öva på muntliga presentationer, nämligen att hålla muntliga presentationer. Det gäller alltså att inte göra bort sig så mycket att man inte får fler tillfällen.

2. Ordens otillräcklighet. När man pratar om Gud sÃ¥ räcker orden inte hela vägen. Jag upplever en viss frustration, inte bara när jag rent sprÃ¥kligt inte lyckas säga det jag vill säga, utan ocksÃ¥ när jag tycker att jag lyckas men det ändÃ¥ inte tycks räcka – och kanske speciellt dÃ¥. Detta är en källa till frustration, men samtidigt ganska skönt: Det är inte bara mina ord som det hela stÃ¥r och faller med; Gud kan beröra och pÃ¥verka även om jag inte uttrycker mig perfekt. Samtidigt innebär detta inte heller att man kan slarva med vad man säger. Orden är viktiga, även om orden inte är allt.

Till sist, mitt motto för 2010. Egentligen är det mitt motto för livet: Att fortsätta sträva mot att tänka och tala klart, tydligt och sant om Gud. Någonstans här ligger också vad man kan kalla mitt livsmål: Att hjälpa andra människor att tänka och tala klart, tydligt och sant om Gud. Detta är ytterligare en sak jag blev kraftfullt påmind om under den gångna veckan.

Tänkte bara ursäkta den låga inläggsfrekvensen genom att säga att jag, förutom att jag försöker läsa ett par böcker som ska läsas och skriva ett par hemtentor som ska skrivas, också förbereder mig inför ett (egentligen två eller tre, beroende på hur man räknar) apologetikseminarium på Livskraft Polar som jag har fått den stora äran att hålla i. Det ska bli riktigt kul. Ska även tala på ett av kvällsmötena. Då ska jag prata om något så politiskt inkorrekt som synd - människans problem och lösningen på detta.

Ha en trevlig jul! Det tänker jag ha. Jag återkommer i januari (förhoppningsvis tidigare, men det ser mörkt ut just nu).

Ni kanske har hört det förmodade Franciskus-citatet ”Predika alltid evangelium, och om nödvändigt, använd ord” (eller nÃ¥gon variant av det). (Franciskus av Assisi lär ha sagt nÃ¥got sÃ¥dant, men nÃ¥gon säker källa känner jag dock inte till.) Detta förmodade citat, eller nÃ¥gon variant av det, brukar användas, bland annat, när man vill säga att det inte är sÃ¥ viktigt vad en kristen säger, utan att det viktiga är att ”leva evangeliet”.

Nu kan man naturligtvis förstÃ¥ detta pÃ¥ flera sätt. Man kan t.ex. förstÃ¥ det som att kristna inte bara ska syssla med ”snack”, utan ocksÃ¥ med ”verkstad”, vilket förstÃ¥s är helt riktigt. Man kan ocksÃ¥ förstÃ¥ det som att vad man säger – orden - inte alls är viktiga, utom i nödfall; att en kristen inte behöver bry sig sÃ¥ mycket om att förstÃ¥, förklara och försvara kristen tro; att det bästa nästan är att vara intellektuellt nollad och i övrigt bara fokusera pÃ¥ att handla Jesuslikt. Detta tycks vara den mest naturliga tolkningen av det förmodade citatet.

Denna idé, oavsett den kommer från det förmodade citatet eller från annat håll, är ytterst problematisk. Det största och det i mina ögon mest uppenbara skälet till detta är att Jesus själv inte gjorde så. Evangelierna berättar om en Jesus som pratar en hel del. Och när hans kritiker försöker sätta dit honom exempelvis genom att ställa knepiga frågor, då är han allt annat än tyst. Inte heller ger han halvdana och inkoherenta svar. Tvärtom uppvisar Jesus prov på intellektuell skärpa.

Att följa Jesus kan därför aldrig betyda att ignorera orden, att bara vara tyst, att inte bry sig så mycket om vad Jesus sa och hur det ska förstås, eller att inte lägga så stor vikt vid vad man själv säger och hur man säger det. Ett sådant efterföljande blir bara halvt.

Man kan inte leva evangeliet och samtidigt ignorera orden, reflektionen och tänkandet. Ã…tminstone inte om vi förutsätter att Jesus själv visade vad det innebär att ”leva evangeliet”.

Det är naturligtvis sÃ¥ att vi alla har olika gÃ¥vor; vi har alla fÃ¥tt ett visst ”pund” att förvalta (Luk 19). Alla har inte samma förutsättningar när det gäller den intellektuella biten av kristen tro. Jag säger sÃ¥ledes inte att alla mÃ¥ste Ã¥stadkomma samma sak. Se bara till att förvalta det som du har fÃ¥tt att förvalta.

C.S. Lewis får avsluta:

To be ignorant and simple now – not to be able to meet the enemies on their own ground – would be to throw down our weapons, and to betray our uneducated brethren who have, under God, no defence but us against the intellectual attacks of the heathen. Good philosophy must exist, if for no other reason, because bad philosophy needs to be answered.

(C.S. Lewis, Learning in War-Time, In: The Weight of Glory, Macmillan Publishing Company, New York, 1980, p. 28.)

Det är svÃ¥rt att hÃ¥lla sig för skratt. Den som vet nÃ¥got om William Lane Craig bör förstÃ¥ varför…

(Klicka här om du inte kan se YouTube-klippet ovan.)

Nu har jag äntligen tid att skriva ett par rader om en intressant frågeställning som dök upp i en kommentar till ett tidigare inlägg:

Om Gud, som är allvetande, visste att vissa människor inte skulle lära känna Kristus och således inte bli räddade undan synden och dess konsekvenser, varför skapade då Gud dessa människor?

Kunde inte Gud bara ha låtit bli att skapa dessa människor? Det verkar ju prima facie som att det hade varit bättre så.

Notera att denna frÃ¥geställning har vissa beröringspunkter med det ondas problem. Man skulle t.ex. kunna ställa en liknande frÃ¥ga om onda människor. Nu är det emellertid sÃ¥ att vi alla gör och har gjort onda saker. I den meningen är vi alltsÃ¥ alla onda – och hade Gud lÃ¥tit bli att skapa människor vars fria val skulle innefatta ondska, dÃ¥ hade han potentiellt inte kunnat skapa människor överhuvudtaget. Visserligen är det logiskt möjligt att människan aldrig nÃ¥gonsin skulle göra det onda, men att det är logiskt möjligt är ingen garanti för att ett sÃ¥dant scenario skulle kunna realiseras av Gud, eftersom att människans val trots allt är upp till henne själv. (Gud kan inte tvinga fria varelser att aldrig välja det onda – det är logiskt omöjligt.) Nog om detta. LÃ¥t oss Ã¥tergÃ¥ till den ursprungliga frÃ¥gan.

Hur kan man som kristen förklara Guds skapande av människor som han vet inte kommer att tro pÃ¥ Jesus? Är inte detta nÃ¥got som leder till slutsatsen att Gud inte kan vara allvetande och allgod? Eller Ã¥tminstone att Gud – om Gud är allvetande och vill att alla ska tro pÃ¥ Jesus – bör lÃ¥ta bli att skapa icke-troende människor?

Jag tror att följande resonemang visar på ett möjligt svar, en möjlig förklaring. En möjlig förklaring är också allt som behövs för att visa att det inte nödvändigtvis föreligger någon motsägelse här. Följande resonemang ska således inte ses som ett anspråk på en säker kunskap om hur det verkligen förhåller sig. Jag ser dock inga motsättningar mellan följande och den bibliska uppenbarelsen, snarare är det så att Bibelns innehåll styrker och/eller bekräftar vissa av premisserna.

(1) Guds primära intention är att så många som möjligt ska lära känna honom. (Troende människor = människor som har lärt känna honom.)

(2) Människan har fri vilja och Gud bestämmer således inte över människors val. Det Gud kan göra är att låta bli att realisera vissa individers existens.

(3) En viss individs existens är beroende av en multitud av faktorer: Orsakskedjan som ledde fram till en viss människas födelse är oerhört komplex och innefattar bland annat både andra individers existens och deras handlingar, samt världens allmänna beskaffenhet.

FrÃ¥n detta kan vi dra följande slutsats: Det är möjligt att Gud, genom att lÃ¥ta bli att realisera alla icke-troende människors existens, samtidigt, genom detta, indirekt skulle omöjliggöra en viss mängd troende människors existens. Det är möjligt att det antal troende människor som skulle ”försvinna” genom detta är mycket stort. Det är möjligt att det inte finns nÃ¥gon realiserbar värld där proportionen mellan antalet troende och antalet icke-troende är sÃ¥ bra/önskvärd som det är i den här världen.

Vi kan lägga till ytterligare en premiss:

(4) Om en människa kommer att vara troende eller icke-troende beror på mer än att just hon existerar; det beror också på vilka omständigheter hon möter genom livet. (Notera att detta inte motsäger existensen av fri vilja, eftersom fri vilja inte förutsätter att valmöjligheterna är obegränsade eller att en viss individ väljer på samma sätt oberoende av omständigheterna. Inte heller motsäger det tanken om att alla människor har tillgång till den så kallade allmänna uppenbarelsen i naturen och att de därigenom har möjlighet att erfara och erkänna Guds existens.)

Nu kan vi även dra följande slutsats: Det är möjligt att existensen av icke-troende människor förverkligar de omständigheter som är nödvändiga för att ett visst antal existerande människor ska bli troende. (”Existerande människor” = människor som skulle existera även om vissa icke-troende människor inte existerade, men som dÃ¥ inte skulle vara troende.)

Sammanfattningsvis kan man, om allt detta, helt säkert säga att vi inte befinner oss i en epistemisk situation som tillåter oss att säga att Gud inte kan ha goda skäl att realisera en värld i vilken det finns icke-troende människor. Det är möjligt att Gud har sådana skäl, och således föreligger ingen nödvändig motsägelse i den kristna förståelsen av Gud.

Jag har ett antal Google Wave-invites över. Någon som vill ha? Lämna en kommentar i så fall. Notera dock att jag inte garanterar att inbjudningarna räcker till alla. Inbjudningar kommer i första hand att delas ut till er som kommenterat tidigare.

Om du inte vet vad Google Wave är så får du svaret här:

(Klicka här om du inte kan se YouTube-klippet ovan.)