För ett par mÃ¥nader sedan hörde jag nÃ¥gon besvara frÃ¥gan ”Kan man bevisa Gud?” med nÃ¥got i stil med ”Nej, Gud mÃ¥ste upplevas!” Svaret var en del av en predikan vars poäng tycktes vara att det enda sättet, pÃ¥ vilket tro pÃ¥ Gud (vilket inkluderar försanthÃ¥llandet ”Gud existerar”) kan uppstÃ¥, är genom religiösa upplevelser. Religiösa upplevelser mÃ¥lades upp som grundförutsättningen för en stabil gudstro.

Jag vill göra tre påståenden i anslutning till detta: (1) Upplevelser är inte säkrare än argument; (2) Upplevelser är inte andligare än argument; (3) Varken upplevelser, argument eller att möta kärleksfulla kristna räcker för att föra en människa till Gud.

Jag är medveten om att inlägget består av ~1450 ord, så jag vill tipsa om att det går bra att hoppa till och läsa valfri punkt. Punkt (2) är kortast, men punkt (3) innehåller enligt min mening de viktigaste poängerna i inlägget.

(1) Upplevelser är inte säkrare än argument. Dvs. religiösa upplevelser ger inte en säkrare grund för gudstro än argument (för Guds existens). Religiösa upplevelser kan ges psykologiska förklaringar; det går alltid ifrågasätta att en religiös upplevelse har en övernaturlig orsak.

Låt mig ge ett exempel: Jag sitter i kyrkbänken och lyssnar på en predikan. Plötsligt upplever jag hur orden i predikan tycks vara riktade speciellt till mig. Orden berör och det känns på ett väldigt speciellt sätt. Jag attribuerar denna upplevelse till Gud; jag antar att orsaken till min upplevelse är att Gud är verksam i mig.

Min attribuering till Gud kan ske medvetet eller omedvetet. Oavsett vilket sÃ¥ är det faktum att jag attribuerar upplevelsen till Gud inget som garanterar att upplevelsen verkligen orsakades av Gud. Man kan uttrycka det sÃ¥ här: Jag gör en tolkning av upplevelsen (mina intryck). Själva upplevelsen (mina intryck) rÃ¥der det ingen tvekan om att jag erfarit. Vilken som är den rätta tolkningen av upplevelsen är dock en annan frÃ¥ga – och där finns det utrymme för ifrÃ¥gasättande.

Hur vi tolkar en viss upplevelse (vissa intryck) beror pÃ¥ vilka föreställningar vi redan har. Ett trivialt exempel är följande: Den bilförare som tror att det finns gott om älgar längst vägen kommer att se fler älgar – även älgar som inte finns (alltsÃ¥ stenar och annat, som speciellt i skymningen kan pÃ¥minna om älgar) - än en bilförare som tror att det inte finns nÃ¥gra älgar längst vägen.

En person som gör en upplevelse, som denne själv beskriver som en ”oerhört stark gudsupplevelse”, kan senare i livet ifrÃ¥gasätta tolkningen av upplevelsen; dvs. ifrÃ¥gasätta huruvida upplevelsens orsak verkligen var Gud. PÃ¥ samma sätt kan nÃ¥gon, som nyligen börjat tro pÃ¥ Gud, i efterhand attribuera vissa upplevelser till Gud, trots att personen i frÃ¥ga tidigare inte hade en tanke pÃ¥ att det skulle vara Gud som var verksam.

En person som har goda skäl (argument) för sin gudstro kan naturligtvis ändÃ¥, i ett senare skede, ifrÃ¥gasätta och förkasta argumenten – de förnuftsmässiga skälen. Detta lÃ¥ter sig göras även om argumenten är hÃ¥llbara. Människor är lÃ¥ngt ifrÃ¥n alltid rationella, och argument och förnuftsskäl, även goda sÃ¥dana, är till sin natur inte tvingande.

Om vi återgår till tolkning av upplevelser och frågan om vilken tolkning som är den rimligaste så verkar det förhålla sig på följande sätt: Vilken tolkning som är rimligast är en fråga som vi avgör med argument. Av detta verkar det följa att religiösa upplevelser, dvs. upplevelser som vi ger en religiös tolkning, inte kan vara en säkrare grund för gudstro än de skäl (argument) som finns i botten.

Hur blir det då med en person som (mer eller mindre) bara går på känslor? En sådan person kan väl bli starkt övertygad av en förmodad gudsupplevelse? För en sådan person går väl övertygelsen inte tillbaka på argument? Nej, visst är det så. En sådan person kan absolut bli starkt övertygad av en förmodad gudsupplevelse.

Problemet med ett sÃ¥dant, oreflekterat förhÃ¥llningssätt är att samma person kan övertygas Ã¥t andra hÃ¥llet av en upplevelse som tolkas i motsatt riktning – oavsett i vilken riktning sanningen ligger.

(För att undvika missförstånd vill jag dock säga att jag inte menar att gudstro nödvändigtvis kräver varken argument eller religiösa upplevelser. Jag tillhör dem som tror att gudstro kan vara lika grundläggande som andra försanthållanden för vilka inga argument behövs, exempelvis försanthållandet att världen inte skapades för fem minuter sedan med sken av att vara gammal.)

(2) Upplevelser är inte andligare än argument. Dvs. det är inte mer ”kristet” att uppleva Gud än att tänka pÃ¥ och om honom.

Man är inte mer andlig (i biblisk bemärkelse) om man i ett euforiskt tillstånd viftar med händerna och sjunger lovsång än om man lugnt och sansat anstränger sig för att tänka och tala sant om Gud. Inte heller är man mer andlig för att man har tagit steget till gudstro efter en viss upplevelse än om man har gjort det efter ett intellektuellt övervägande av argumenten.

Här ska det ocksÃ¥ sägas att jag inte vill ställa upplevelser mot argument och tänkande. Snarare ingÃ¥r bÃ¥da tvÃ¥ i det kristna livet. Eller: De bör Ã¥tminstone ingÃ¥ bÃ¥da tvÃ¥. (Tyvärr finns det som bekant tendenser till antiintellektualism i vissa kristna kretsar – trots att nya testamentet ger mÃ¥nga exempel pÃ¥ intellektuell skärpa, inte minst frÃ¥n Jesus själv.)

(3) Varken upplevelser, argument eller att möta kärleksfulla kristna räcker för att föra en människa till Gud. Dvs. inget av detta räcker för att föra en människa till tro pÃ¥ – och in i gemenskap med – Gud.

Jag hör ganska ofta pÃ¥stÃ¥enden i stil med följande: ”Argument och bevis är kanske bra pÃ¥ sitt sätt, men man kan inte argumentera nÃ¥gon in i Guds rike!”

Samma personer säger ofta även nÃ¥got i stil med detta: ”Det enda sättet att föra människor in i Guds rike är att visa dem Jesu kärlek!”

(De som menar att religiösa upplevelser är nyckeln har jag redan nämnt.)

Hur förhåller det sig då med detta? Svar: Inget av det ovan nämnda räcker! Ingen av dessa saker räcker för att föra människor till Gud.

Det spelar ingen roll hur många goda argument en människa hör. Eller hur mycket kärlek någon möter från kristna människor. Eller hur många subjektiva upplevelser någon har. Inget av det räcker!

Håll i hatten nu: Inte ens predikan av det enkla, klara evangeliet räcker!

Det finns en sak som är absolut nödvändig för att en människa ska föras in i gemenskap med Gud. Nämligen att Gud själv drar människan till sig, att Gud själv verkar i den människan. Jesus säger: ”Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom …” (Joh 6:44).

Man kan säga så här: Utan att Gud är verksam fungerar ingenting, men när Gud är verksam fungerar många saker. (Inklusive upplevelser, argument, kärlek, etc!)

Detta är dock inte samma sak som att säga att vad som helst fungerar på vem som helst. Man kan uttrycka det så här: Gud använder olika nycklar till olika lås. Se t.ex. hur Paulus talar till olika människor på olika sätt. Paulus säger själv, om sig själv:

För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som står under lagen har jag, som inte själv står under lagen, blivit som den som står under lagen för att vinna dem som står under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit som den som är utan lag, för att vinna dem som är utan lag, fast jag själv inte är utan Gudslag utan lever i Kristi lag. För de svaga har jag blivit svag för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt, för att jag i varje fall skall frälsa några. (1 Kor 9:20-22)

Att många saker fungera när Gud är verksam betyder alltså inte att vi därför kan strunta i vad vi gör och säger. Samma sak fungerar inte för alla.

Själv är jag övertygad om att det finns många människor som befinner sig i situationer där det föreligger intellektuella hinder för gudstro, samt att dessa hinder inte kan undanröjas med kärleksfulla handlingar eller något liknande. Det är enligt min mening rimligt att intellektuella problem ska ges intellektuella lösningar.

Jag vill dock poängtera att jag ocksÃ¥ är övertygad om att mÃ¥nga som säger sig ha intellektuella problem med Gud egentligen har emotionella problem med Gud; man vill helt enkelt inte att Gud ska vara verklig (det har ju trots allt en del ”jobbiga” konsekvenser, bland annat pÃ¥ grund av att vi gärna vill vara vÃ¥ra egna gudar) och använder (skenbara) intellektuella skäl som ursäkt.

Jag är, till sist, också fullt medveten om att Gud ibland (ofta?) använder de mest otippade synliga medlen för att föra människor till gemenskap med honom. Jag känner till flera exempel på sådant. Detta betyder dock, åter igen, inte på något sätt att vi inte ska vara strategiska i hur vi presenterar, förklarar och försvarar kristen tro.

Jesus själv var strategisk – och vi bör rimligtvis försöka följa hans exempel även pÃ¥ den punkten.

Hemkommen frÃ¥n Livskraft Polar 09/10, som överträffade i princip alla mina förväntningar. Jag som inte ens (trodde att jag) tycker om läger… Galet!

Jag har under Livskraft blivit påmind om en del saker samt också förvärvat en del nya insikter. Här följer två exempel:

1. Skillnaden mellan muntlig och skriftlig kommunikation. Givetvis är detta inget nytt. Det är liksom inte så att jag på något sätt varit ovetande om att det föreligger en stor skillnad mellan dessa. Snarare har denna skillnad gjort sig påmind flera gånger, ibland på mycket frustrerande sätt.

Jag kommunicerar för det mesta skriftligt när jag uttrycker och formulerar filosofiska och teologiska resonemang – och jag tycker nog ändÃ¥ att jag gör det ganska bra – Ã¥tminstone i bemärkelsen att jag lyckas säga det jag vill säga. Att göra samma sak muntligt, mer eller mindre on-the-fly och med kravet att aldrig pausa för att tänka efter eller bli alltför ointressant, det är nÃ¥got helt annat!

Någon skulle kanske säga att man ska använda manuskript. Alltså skriva ner vartenda ord man tänkt säga och sedan läsa upp det man skrivit ner. Detta har jag testat vid ett flertal tillfällen, med mindre lyckat resultat. Det som låter bra hemma framför datorn och en grupp låtsasåhörare tenderar att inte låta lika bra i en skarp situation, inför en grupp verkliga åhörare. Dessutom har jag aldrig lyckats hålla mig till manus genom hela framförandet, vilket tenderar att resultera i att det blir svårt att hitta tillbaka till texten i manus.

Den största nackdelen med manus är dock, tror jag, att det innebär att man inte kan besvara Ã¥hörarnas (relevanta) frÃ¥gor i den ordning de dyker upp. Istället fÃ¥r man säga ”Du fÃ¥r vänta med frÃ¥gan till efterÃ¥t” eller ”Jag kommer till det senare”, som om det skulle innebära att Ã¥hörarna slutar fundera pÃ¥ frÃ¥gan och fortsätter lyssna pÃ¥ uppläsning av manus.

Min nuvarande linje är alltsÃ¥ att skippa manus, utom eventuellt dÃ¥ det gäller introduktion och avslutning, och istället formulera och skriva ner frÃ¥gor som ska besvaras under presentationens gÃ¥ng (vilket inte nödvändigtvis betyder att själva frÃ¥gorna uttalas högt). Kan tillägga att jag hämtat inspirationen till detta frÃ¥n Bengt Hemlins bok ”Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga…”, vilken jag rekommenderar alla som hÃ¥ller pÃ¥ med presentationer av olika slag att läsa.

(Jag har dock ännu inte lyckats tillämpa en ortodox hemliniansk presentationsteknik, men jag jobbar på det. Jag är för övrigt inte säker på att den lämpar sig för precis alla typer av framställningar.)

I vilket fall som helst sÃ¥ är det – med eller utan manus - en helt annan sak att tala inför en grupp Ã¥hörare än att, som nu, kommunicera skriftligt och ha virtuellt obegränsat med betänketid samt möjlighet att gÃ¥ tillbaka och ändra. Denna skillnad har – Ã¥tminstone för mig – uppenbarat sig tydligt under mina presentationer pÃ¥ Livskraft. Detta är kanske inte heller sÃ¥ konstigt, eftersom jag de facto är nÃ¥got av en rookie vad gäller muntliga presentationer.

Ett potentiellt problem med detta är att det, vad jag vet, bara finns ett sätt att öva på muntliga presentationer, nämligen att hålla muntliga presentationer. Det gäller alltså att inte göra bort sig så mycket att man inte får fler tillfällen.

2. Ordens otillräcklighet. När man pratar om Gud sÃ¥ räcker orden inte hela vägen. Jag upplever en viss frustration, inte bara när jag rent sprÃ¥kligt inte lyckas säga det jag vill säga, utan ocksÃ¥ när jag tycker att jag lyckas men det ändÃ¥ inte tycks räcka – och kanske speciellt dÃ¥. Detta är en källa till frustration, men samtidigt ganska skönt: Det är inte bara mina ord som det hela stÃ¥r och faller med; Gud kan beröra och pÃ¥verka även om jag inte uttrycker mig perfekt. Samtidigt innebär detta inte heller att man kan slarva med vad man säger. Orden är viktiga, även om orden inte är allt.

Till sist, mitt motto för 2010. Egentligen är det mitt motto för livet: Att fortsätta sträva mot att tänka och tala klart, tydligt och sant om Gud. Någonstans här ligger också vad man kan kalla mitt livsmål: Att hjälpa andra människor att tänka och tala klart, tydligt och sant om Gud. Detta är ytterligare en sak jag blev kraftfullt påmind om under den gångna veckan.

Tänkte bara ursäkta den låga inläggsfrekvensen genom att säga att jag, förutom att jag försöker läsa ett par böcker som ska läsas och skriva ett par hemtentor som ska skrivas, också förbereder mig inför ett (egentligen två eller tre, beroende på hur man räknar) apologetikseminarium på Livskraft Polar som jag har fått den stora äran att hålla i. Det ska bli riktigt kul. Ska även tala på ett av kvällsmötena. Då ska jag prata om något så politiskt inkorrekt som synd - människans problem och lösningen på detta.

Ha en trevlig jul! Det tänker jag ha. Jag återkommer i januari (förhoppningsvis tidigare, men det ser mörkt ut just nu).

Ni kanske har hört det förmodade Franciskus-citatet ”Predika alltid evangelium, och om nödvändigt, använd ord” (eller nÃ¥gon variant av det). (Franciskus av Assisi lär ha sagt nÃ¥got sÃ¥dant, men nÃ¥gon säker källa känner jag dock inte till.) Detta förmodade citat, eller nÃ¥gon variant av det, brukar användas, bland annat, när man vill säga att det inte är sÃ¥ viktigt vad en kristen säger, utan att det viktiga är att ”leva evangeliet”.

Nu kan man naturligtvis förstÃ¥ detta pÃ¥ flera sätt. Man kan t.ex. förstÃ¥ det som att kristna inte bara ska syssla med ”snack”, utan ocksÃ¥ med ”verkstad”, vilket förstÃ¥s är helt riktigt. Man kan ocksÃ¥ förstÃ¥ det som att vad man säger – orden - inte alls är viktiga, utom i nödfall; att en kristen inte behöver bry sig sÃ¥ mycket om att förstÃ¥, förklara och försvara kristen tro; att det bästa nästan är att vara intellektuellt nollad och i övrigt bara fokusera pÃ¥ att handla Jesuslikt. Detta tycks vara den mest naturliga tolkningen av det förmodade citatet.

Denna idé, oavsett den kommer från det förmodade citatet eller från annat håll, är ytterst problematisk. Det största och det i mina ögon mest uppenbara skälet till detta är att Jesus själv inte gjorde så. Evangelierna berättar om en Jesus som pratar en hel del. Och när hans kritiker försöker sätta dit honom exempelvis genom att ställa knepiga frågor, då är han allt annat än tyst. Inte heller ger han halvdana och inkoherenta svar. Tvärtom uppvisar Jesus prov på intellektuell skärpa.

Att följa Jesus kan därför aldrig betyda att ignorera orden, att bara vara tyst, att inte bry sig så mycket om vad Jesus sa och hur det ska förstås, eller att inte lägga så stor vikt vid vad man själv säger och hur man säger det. Ett sådant efterföljande blir bara halvt.

Man kan inte leva evangeliet och samtidigt ignorera orden, reflektionen och tänkandet. Ã…tminstone inte om vi förutsätter att Jesus själv visade vad det innebär att ”leva evangeliet”.

Det är naturligtvis sÃ¥ att vi alla har olika gÃ¥vor; vi har alla fÃ¥tt ett visst ”pund” att förvalta (Luk 19). Alla har inte samma förutsättningar när det gäller den intellektuella biten av kristen tro. Jag säger sÃ¥ledes inte att alla mÃ¥ste Ã¥stadkomma samma sak. Se bara till att förvalta det som du har fÃ¥tt att förvalta.

C.S. Lewis får avsluta:

To be ignorant and simple now – not to be able to meet the enemies on their own ground – would be to throw down our weapons, and to betray our uneducated brethren who have, under God, no defence but us against the intellectual attacks of the heathen. Good philosophy must exist, if for no other reason, because bad philosophy needs to be answered.

(C.S. Lewis, Learning in War-Time, In: The Weight of Glory, Macmillan Publishing Company, New York, 1980, p. 28.)

Det är svÃ¥rt att hÃ¥lla sig för skratt. Den som vet nÃ¥got om William Lane Craig bör förstÃ¥ varför…

(Klicka här om du inte kan se YouTube-klippet ovan.)

Nu har jag äntligen tid att skriva ett par rader om en intressant frågeställning som dök upp i en kommentar till ett tidigare inlägg:

Om Gud, som är allvetande, visste att vissa människor inte skulle lära känna Kristus och således inte bli räddade undan synden och dess konsekvenser, varför skapade då Gud dessa människor?

Kunde inte Gud bara ha låtit bli att skapa dessa människor? Det verkar ju prima facie som att det hade varit bättre så.

Notera att denna frÃ¥geställning har vissa beröringspunkter med det ondas problem. Man skulle t.ex. kunna ställa en liknande frÃ¥ga om onda människor. Nu är det emellertid sÃ¥ att vi alla gör och har gjort onda saker. I den meningen är vi alltsÃ¥ alla onda – och hade Gud lÃ¥tit bli att skapa människor vars fria val skulle innefatta ondska, dÃ¥ hade han potentiellt inte kunnat skapa människor överhuvudtaget. Visserligen är det logiskt möjligt att människan aldrig nÃ¥gonsin skulle göra det onda, men att det är logiskt möjligt är ingen garanti för att ett sÃ¥dant scenario skulle kunna realiseras av Gud, eftersom att människans val trots allt är upp till henne själv. (Gud kan inte tvinga fria varelser att aldrig välja det onda – det är logiskt omöjligt.) Nog om detta. LÃ¥t oss Ã¥tergÃ¥ till den ursprungliga frÃ¥gan.

Hur kan man som kristen förklara Guds skapande av människor som han vet inte kommer att tro pÃ¥ Jesus? Är inte detta nÃ¥got som leder till slutsatsen att Gud inte kan vara allvetande och allgod? Eller Ã¥tminstone att Gud – om Gud är allvetande och vill att alla ska tro pÃ¥ Jesus – bör lÃ¥ta bli att skapa icke-troende människor?

Jag tror att följande resonemang visar på ett möjligt svar, en möjlig förklaring. En möjlig förklaring är också allt som behövs för att visa att det inte nödvändigtvis föreligger någon motsägelse här. Följande resonemang ska således inte ses som ett anspråk på en säker kunskap om hur det verkligen förhåller sig. Jag ser dock inga motsättningar mellan följande och den bibliska uppenbarelsen, snarare är det så att Bibelns innehåll styrker och/eller bekräftar vissa av premisserna.

(1) Guds primära intention är att så många som möjligt ska lära känna honom. (Troende människor = människor som har lärt känna honom.)

(2) Människan har fri vilja och Gud bestämmer således inte över människors val. Det Gud kan göra är att låta bli att realisera vissa individers existens.

(3) En viss individs existens är beroende av en multitud av faktorer: Orsakskedjan som ledde fram till en viss människas födelse är oerhört komplex och innefattar bland annat både andra individers existens och deras handlingar, samt världens allmänna beskaffenhet.

FrÃ¥n detta kan vi dra följande slutsats: Det är möjligt att Gud, genom att lÃ¥ta bli att realisera alla icke-troende människors existens, samtidigt, genom detta, indirekt skulle omöjliggöra en viss mängd troende människors existens. Det är möjligt att det antal troende människor som skulle ”försvinna” genom detta är mycket stort. Det är möjligt att det inte finns nÃ¥gon realiserbar värld där proportionen mellan antalet troende och antalet icke-troende är sÃ¥ bra/önskvärd som det är i den här världen.

Vi kan lägga till ytterligare en premiss:

(4) Om en människa kommer att vara troende eller icke-troende beror på mer än att just hon existerar; det beror också på vilka omständigheter hon möter genom livet. (Notera att detta inte motsäger existensen av fri vilja, eftersom fri vilja inte förutsätter att valmöjligheterna är obegränsade eller att en viss individ väljer på samma sätt oberoende av omständigheterna. Inte heller motsäger det tanken om att alla människor har tillgång till den så kallade allmänna uppenbarelsen i naturen och att de därigenom har möjlighet att erfara och erkänna Guds existens.)

Nu kan vi även dra följande slutsats: Det är möjligt att existensen av icke-troende människor förverkligar de omständigheter som är nödvändiga för att ett visst antal existerande människor ska bli troende. (”Existerande människor” = människor som skulle existera även om vissa icke-troende människor inte existerade, men som dÃ¥ inte skulle vara troende.)

Sammanfattningsvis kan man, om allt detta, helt säkert säga att vi inte befinner oss i en epistemisk situation som tillåter oss att säga att Gud inte kan ha goda skäl att realisera en värld i vilken det finns icke-troende människor. Det är möjligt att Gud har sådana skäl, och således föreligger ingen nödvändig motsägelse i den kristna förståelsen av Gud.

Jag har ett antal Google Wave-invites över. Någon som vill ha? Lämna en kommentar i så fall. Notera dock att jag inte garanterar att inbjudningarna räcker till alla. Inbjudningar kommer i första hand att delas ut till er som kommenterat tidigare.

Om du inte vet vad Google Wave är så får du svaret här:

(Klicka här om du inte kan se YouTube-klippet ovan.)

Jag tillhör, som många säkert redan vet, den gruppen kristna som anser att det är viktigt med djupare teologisk kunskap. Jag menar att det är viktigt att inte bara ha en ytlig kunskap om Gud, inkarnationen (Jesus), försoningen (vilket inkluderar människans situation och lösningen på hennes problem), samt bibelsyn (vilket inkluderar sådant som rör Bibelns natur, historia och trovärdighet). Det finns såklart fler viktiga teologiska områden, men dessa tror åtminstone jag är de viktigaste.

NÃ¥got som jag noterat är att oroväckande mÃ¥nga verkar tycka att det räcker med en ytlig och mycket grundläggande förstÃ¥else av dessa saker och att allt utöver det är ”onödiga hÃ¥rklyverier”. Evangeliet är ju sÃ¥ enkelt att till och med ett barn förstÃ¥r det, sÃ¥ varför krÃ¥ngla till det?

Ungefär sÃ¥ kan det lÃ¥ta, men det handlar förstÃ¥s inte om att ”krÃ¥ngla till det” – som om själva ”krÃ¥ngligheten” skulle vara mÃ¥let.

Att djupare teologisk kunskap kräver mer tankearbete är inget konstigt. SÃ¥ är det ju med allt. Att trycka pÃ¥ datorns strömbrytare, starta och skriva i Word, det kräver bara en ytlig kunskap om datorer. Att hantera problem som kan dyka upp eller att själv tillverka mjukvaror som t.ex. Word, det kräver dock mer – ibland väldigt mycket mer. Nu är ju förstÃ¥s datorer nÃ¥got som fortfarande är ganska ”nytt”, Ã¥tminstone för mÃ¥nga äldre. NÃ¥got som dock är helt säkert, det är att i princip alla vuxna människor har djupare kunskap inom Ã¥tminstone nÃ¥got omrÃ¥de – sannolikt flera – även om det inte gäller just datorer.

Min morfar var snickare, och det fanns nog egentligen inget inom det området som han inte kunde. Om någon hade problem med låt oss säga stabiliteten hos en träkonstruktion, då hade han garanterat ett förslag på lösning. Själv kommer jag ihåg att jag, när jag var betydligt yngre, tyckte att jag vara ganska duktig när jag lyckades snickra till en smörkniv. I och med det tyckte jag nog att jag hade visat att jag kunde snickra.

Att kunna använda alla till synes tusentals verktyg som min morfar hade i sin verkstad, det såg jag nog inget större behov av. Och att lära mig alla krångliga namn på alla verktyg, det var knappast aktuellt. Jag tyckte nog snarare att det verkade onödigt att ha en massa olika namn på verktyg som såg likadana ut. Att de olika namnen var till för att underlätta när man skulle kommunicera exakt vilket verktyg man behövde eller liknande, det förstod jag inte. Jag tyckte snarare att det bara var onödiga krångligheter. Jag kunde ju minsann snickra ändå!

Det här fungerar ganska bra som analogi till teologisk kunskap. Djupare kunskap om snickrande är värdefullt därför att det innebär att man kan göra mer. En duktig snickare kan göra betydligt mer avancerade konstruktioner än smörknivar. På samma sätt förhåller det sig med djupare teologisk kunskap. Den som har en djupare teologisk kunskap kan göra mer. Visserligen handlar det (såklart!) inte om fysiska konstruktioner då, men väl om abstrakta sådana. Sådan kunskap innebär att man kan hantera frågor och problem på ett helt annat sätt, vilket naturligtvis är värdefullt. Dessutom innebär sådan kunskap en större förståelse av vem Gud är.

Fördjupad kunskap är alltsÃ¥ nÃ¥got som alla människor skaffar sig inom ett eller flera omrÃ¥den – och kristna människor utgör förstÃ¥s inget undantag. Det märkliga är dock att kristna människor ändÃ¥ verkar nöja sig med ytlig kunskap när det gäller kristen tro.

Exakt varför det förhåller sig på detta sätt vet jag inte, men jag tror nog att präster, pastorer och predikanter ska ha sig en släng av sleven. Undantag finns såklart, och jag kan (eftersom jag inte gjort någon enkätundersökning eller liknande) bara tala utifrån egen erfarenhet.

Min erfarenhet är att mÃ¥nga predikningar bestÃ¥r av substanslösa poetiska betraktelser, ytliga versioner av kristna läror, öronkittlande historier, eller upprepningar av sÃ¥dant som den som varit kristen i mer än en vecka redan bör känna till (alternativt en kombination av dessa och andra, liknande saker). Gemensamt för dessa predikningar är att de inte är inriktade pÃ¥ att förmedla nÃ¥gon djupare kunskap. De ger sÃ¥ gott som ingen fördjupning – och definitivt ingen tankemässig utmaning. Det tycks som att allt ska vara enkelt och lättsmält – sÃ¥ kallade ”hÃ¥rklyverier” ska undvikas.

(Notera att jag ovan inte säger att upprepning per se ska undvikas. Upprepning är generellt något bra, men inte om samma saker upprepas gång på gång, hela tiden. Då står man bara och stampar på samma ställe och tar sig inte vidare.)

Resultatet då? En ganska stor samling kristna människor som inte ens tycks kunna skilja den klassiska treenighetsläran från modalism och andra avarter. En ganska stor samling kristna som inte ens tycks kunna förklara vad det betyder att Gud är allsmäktig eller hur det kan vara möjligt att Gud är god samtidigt som det finns så mycket ondska i världen.

Det är förstås, för frälsningens skull, inte nödvändigt att ha sådan kunskap. Det är möjligt att för egen del nöja sig så och bara sitta av tiden i kyrkbänken och invänta livet efter detta.

Men för andra människors skull, för att kunna möta människor som tänker ett steg längre och därför har frågor som rör sig på ett djupare plan, för dessa människors skull kan det vara nödvändigt att också själv tänka till lite. Så att man kan hjälpa den som ser problem i kristen tro, den som i värsta fall uppfattar kristen tro som lika orimlig som en fyrkantig triangel.

Något av det mest frustrerande jag vet, det är när människor förkastar kristen tro utan att egentligen veta vad det är de förkastar. Många som förkastar kristen tro lutar sig mot mycket bristfälliga argument. Att dessa människor är osofistikerade i sitt tänkande skulle inte vara ett så stort problem, om det inte vore för att så många kristna är precis lika osofistikerade.

Följande är tvÃ¥ exempel pÃ¥ argument som antas visa pÃ¥ motsägelser i det kristna konceptet ”Gud” (vilket, om det var sant, skulle innebära att Guds existens är omöjlig), men som i själva verket baseras pÃ¥ bristfällig teologisk kunskap:

(1) Gud är, om han finns, allsmäktig. Kan Gud då skapa en sten som är så stor och tung att han inte kan lyfta den? Om han kan skapa en sten som är så stor och tung att han inte kan lyfta den, då finns det något som Gud inte kan göra, nämligen lyfta stenen. Om han å andra sidan inte kan skapa en sten som är så stor och tung att han inte kan kan lyfta den, då finns det även då något som Gud inte kan göra, nämligen skapa stenen. I båda fallen finns det något som Gud inte kan göra, alltså kan inte Gud vara allsmäktig och således finns inte Gud.

(2) Gud är, om han finns, allvetande. Michael Jackson visste ”Jag är Michael Jackson”. Gud kan däremot inte veta ”Jag är Michel Jackson”, eftersom att endast Michael Jackson kan veta det. SÃ¥ledes hade Michel Jackson kunskap som Gud inte har. AlltsÃ¥ kan Gud inte vara allvetande och sÃ¥ledes finns inte Gud.

Man kan ocksÃ¥ ge exempel pÃ¥ argument som antas visa pÃ¥ motsägelser mellan det kristna konceptet ”Gud” och andra (kristna) koncept. Följande är ett sÃ¥dant exempel:

(3) Gud är, om han finns, allvetande. Människan har fri vilja och väljer själv hur hon ska handla. Om Gud är allvetande sÃ¥ vet han att person P kommer att göra X imorgon kl 17.15. Om Gud vet en sak sÃ¥ kan han inte ha fel, eftersom att han är allvetande. AlltsÃ¥, om Gud vet att P kommer att göra X imorgon kl 17.15, dÃ¥ kan inte P undvika att göra X. AlltsÃ¥ är det förutbestämt att P ska göra X, vilket innebär att P inte har fri vilja. Slutsats: Antingen är inte Gud allvetande eller sÃ¥ har människan inte fri vilja. Om vi hÃ¥ller för sant att människan har fri vilja, dÃ¥ mÃ¥ste vi förneka Guds allvetande, och sÃ¥ledes förnekar vi ocksÃ¥ det kristna konceptet ”Gud”. När en kristen säger ”Gud finns” är detta därmed inte sant; Gud finns alltsÃ¥ inte!

Om du är kristen och inte kan visa att argumenten ovan är ohållbara, då kanske du ska ta det som en indikation på att du bör spendera mindre tid i TV-soffan och mer tid på att tänka igenom din tro?

Notera att jag inte säger att alla mÃ¥ste bli experter eller att alla ens mÃ¥ste kunna vederlägga argumenten ovan. Det finns exempelvis människor som av en eller annan orsak inte har intellektuell kapacitet till det – och detta berör sÃ¥ledes inte dem. De som däremot har kapaciteten, men inte använder den, de kan betrakta det jag säger som en välbehövlig känga.

Bibeln uppmanar inte till intellektuell lathet. Snarare uppmanar den oss att älska Gud ocksÃ¥ med förstÃ¥ndet (Mark 12:30), och att vi alltid ska vara ”beredda att svara var och en som begär att vi förklarar det hopp vi äger” (1 Petr 3:15).

Notera att argumenten ovan endast utgör exempel. De ska alltsÃ¥ inte tas som ”det ultimata har-du-en-genomtänkt-tro-testet”. Att jag nämner just dessa argument har i första hand att göra med att varianter av dessa dyker upp dÃ¥ och dÃ¥ som invändningar mot kristen tro. Att sitta hemma för sig själv och vederlägga dessa argument har nog inget större värde om man inte själv upplever sÃ¥dana argument som problem för tron. FörmÃ¥gan att kunna hantera dylika invändningar är dock värdefull, eftersom en sÃ¥dan förmÃ¥ga innebär att vi kan ”svara var och en som begär att vi förklarar det hopp vi äger”.

Föreställ er en nybyggd träeka och lÃ¥t oss kalla den E1. Ekan används flitigt och delar behöver bytas ut med jämna mellanrum. Ekans ägare byter dÃ¥ och dÃ¥ ut vissa brädor och andra saker i konstruktionen. Efter ett visst antal Ã¥r är alla delar av ekan utbytta. Inte en enda molekyl frÃ¥n den ursprungliga konstruktionen finns kvar. LÃ¥t oss kalla den ”nya” konstruktionen E2.

Nu kommer frågan: Är det fortfarande samma eka? Är E1 samma eka som E2?

För att krångla till det ytterligare så råkar det vara så att alla delar från den ursprungliga konstruktionen, E1, finns kvar. Dessa sätts nu ihop på exakt samma sätt som de satt ihop när E1 var ny. Låt oss kalla denna konstruktion E3.

Är E3 samma eka som E1? I så fall kan E2 omöjligt vara samma eka som E1, eftersom det skulle innebära att E1 = E2 = E3. Det skulle med andra ord innebära att E3 är samma eka som E2, men eftersom att dessa två ekor kan beskådas sida vid sida så är det uppenbarligen inte så att E3 är samma eka som E2 (de är två till antalet, inte en).

De alternativ som finns är följande:

(1) E2 är samma eka som E1.
(2) E3 är samma eka som E1.
(3) Varken E2 eller E3 är samma eka som E1.

Vilket av alternativen är korrekt? Om man jämför alternativ 1 och 2 så verkar det rimligare att välja alternativ 2, eftersom E3 är den konstruktion som är mest lik E1. Jag vill därmed påstå att man i alla fall kan räkna bort alternativ 1.

Föreställ er nu en människa och lÃ¥t oss kalla henne P1. Eftersom att en människas kropp bestÃ¥r av celler som ständigt dör och byts ut sÃ¥ innebär det att varenda cell i en människas kropp är utbytt efter en viss tidsperiod (man brukar prata om 6-7 Ã¥r). LÃ¥t oss säga nu att det gÃ¥r 10 Ã¥r. Nu är alla celler i P1:s kropp utbytta – det är helt enkelt inte samma kropp längre. LÃ¥t oss kalla personen som har den nya kroppen P2.

Nu kommer förstås den oundvikliga frågan: Är P1 samma människa/person som P2?

Jag vill påstå att vi inte kan besvara frågan med något annat än ett ja. Vi kan åtminstone inte leva våra liv utan att tro att människor behåller samma identitet över tid. Vi betraktar en 10-årig pojke som samma person 70 år senare, då denne fyller 80 år. Detta gör vi trots att det inte finns en enda cell kvar från 10-åringen.

Den enda rimliga slutsatsen verkar vara att vÃ¥ra identiteter inte sitter i vÃ¥ra kroppar, men hur ska vi förklara det? Ett förslag, som jag uppfattar som rimligt, är följande: Människor bestÃ¥r av nÃ¥got mer än bara materia, och i detta immateriella – vi kan kalla det själen – har vÃ¥ra identiteter sin grund. Man skulle kunna säga att vi är själar som har kroppar, snarare än att vi är kroppar.

Ett tekniskt ord för detta är substansdualism (mellan kropp och själ). Även om den kanske inte har extremt många förespråkare i nutida filosofi så uppfattar jag den ändå som ett rimligt alternativ. Jag kan inte låta bli att spekulera i att orsaken till att många förnekar substansdualism skulle kunna vara att de har anslutit sig a priori till materialism (att allt som existerar är materia). För om allt som existerar är materia, då kan substansdualismen inte vara sann. Det ska dock sägas att det också finns teister, som alltså inte omfattar materialism (eftersom Gud är inte materia), men som ändå förnekar substansdualismen. För mig framstår det sistnämnda som ganska märkligt.

Notera begreppet samkönade äktenskap. Det avser konstellationer bestÃ¥ende av tvÃ¥ personer av samma kön, som Svenska kyrkan i dagarna har valt att inkludera under rubriken ”äktenskap”, givet att tvÃ¥ personer i en sÃ¥dan konstellation önskar detta.

Att tala om homosexuella äktenskap i relation till denna förändring, och den tidigare juridiska förändringen, är inte korrekt. Varför? Helt enkelt för att det inte finns varken krav pÃ¥ eller kontroll av att de tvÃ¥ personerna har en viss sexuell läggning. Det struntar bÃ¥de svensk lag och Svenska kyrkan fullständigt i – den senare Ã¥tminstone i praktiken. TvÃ¥ män (eller kvinnor) kan gifta sig med varandra utan att det finns nÃ¥got krav pÃ¥ att dessa mÃ¥ste genomgÃ¥ nÃ¥got sorts homosexualitetstest. Och pÃ¥ samma sätt kan tvÃ¥ personer av olika kön, men som har en homosexuell läggning, gifta sig med varandra utan att nÃ¥gon kräver ett heterosexualitetstest. Trots detta tycker media (och andra) om att prata om homosexuella äktenskap.

Är det sÃ¥ farligt dÃ¥? Nej, farligt är det inte. Det innebär dock en viss skillnad. De som motsätter sig ett omdefinierat äktenskapsbegrepp anklagas ofta för diskriminering och ”homofobi”. Att man motsätter sig ett omdefinierat äktenskapsbegrepp behöver dock inte ha nÃ¥gonting med homosexualitet att göra överhuvudtaget. Det finns ingen nödvändig koppling mellan dessa tvÃ¥ företeelser.

PiteÃ¥-Tidningen skrev för en dryg vecka sedan om att ett ”20-tal personer i PiteÃ¥ har begärt utträde ur kyrkan sedan beslutet togs. Vissa för att samkönade äktenskap tillÃ¥ts. Andra för att en del präster vägrar viga personer av samma kön.” Denna beskrivning är oproblematisk, men artikelns rubrik var däremot inte oproblematisk: ”Homovigslar fÃ¥r folk att lämna kyrkan”

Rubriken säger alltsÃ¥ nÃ¥got helt annat. Den pÃ¥stÃ¥r att orsaken till att vissa har lämnat kyrkan har nÃ¥got med den sexuella läggningen hos de personer som vigs i kyrkan att göra. Detta är förstÃ¥s lÃ¥ngt ifrÃ¥n självklart – och lÃ¥ngt ifrÃ¥n samma sak som att lämna kyrkan pÃ¥ grund av att den valt att bejaka och välsigna samkönade äktenskap.

En tänkbar orsak till att media tycker om att prata om homoäktenskap, homosexuella äktenskap eller liknande, är att det ger sken av att frågan skulle handla om homosexuellas rättigheter. Att det skulle handla om det är dock ett misstag. Vilka rättigheter man har i samhället beror inte på vilken sexuell läggning man har. Våra rättigheter kan påverkas av andra saker (som exempelvis ålder), men sexuell läggning är inte relevant för våra rättigheter. Ingenstans avkrävs vi ett svar på frågan om vilken sexuell läggning vi har innan vi får del av det man har rätt till som människa och medborgare.

Om det var så att ens sexuella läggning avgjorde var man fick sitta på bussen, vilket sjukhus man fick uppsöka vid vårdbehov, eller vilken del av stan man fick bosätta sig i, då skulle vi kunna prata om diskriminering på grund av sexuell läggning och att vilka rättigheter man har är beroende av vilken läggning man har. Så är dock inte fallet.

Notera att jag inte pÃ¥ nÃ¥got sätt förnekar att det förekommer brott mot – och annan moralvidrig behandling av -  människor pÃ¥ grund av deras sexuella läggning. SÃ¥dant är förstÃ¥s fruktansvärt och bör bekämpas, men det har inget att göra med att de drabbade skulle sakna rättigheter – problemet är ju snarare att deras rättigheter som människor och medborgare kränks.

FrÃ¥n medias (och andras) sida verkar det som att man vill göra frÃ¥gan om samkönade äktenskap till en känslofrÃ¥ga, snarare än en frÃ¥ga som ska avgöras med hjälp av förnuft och argument. Att göra det hela till en känslofrÃ¥ga lÃ¥ter sig dock inte göras. Eller… det är ju inte sÃ¥ att det är principiellt omöjligt, men är det förnuftigt? LedtrÃ¥d: Inte alls.

(Kommentarer är som vanligt välkomna, men eftersom ämnet är lite av en trollmagnet så vill jag påpeka följande: Internettroll och andra osaklighetsivrare behöver inte tro att deras kommentarer varken kommer att publiceras eller bemötas.)