Jag har uppdaterat min Filmtipset.se-widget så att den fungerar med Filmtipsets nya adresser (nyheter24.se), samt lagt upp ett skript som hämtar Filmtipset-betyg och skriver in dem i XBMC-databasen.

”Övervåld”, ”brott mot folkrätten”, ”överlagt mord” och ”sjöröveri”. Det är några av de ord och fraser som har använts för att beskriva Israels ingripande mot Gazakonvojen. Kritiken mot Isreal och IDF (Israel Defense Forces) är i många fall mycket onyanserad och oreflekterad.

Mattias Gardell citeras i Dagen:

Israel har använt massivt militärt övervåld mot en fredlig hjälpinsats. De har begått överlagt mord och gjort sig skyldiga till sjöröveri [...]

En första iakttagelse är att kritiken är inkoherent. Det är exempelvis meningslöst att tala om övervåld i en situation där inget våld kan anses som legitimt. Den som talar om övervåld implicerar därför att en viss grad av våld från IDF hade varit legitimt. Detta är emellertid inte förenligt med anklagelser om ”sjöröveri”, eftersom att det då skulle betyda att det är legitimt för ”sjörövare” att använda en viss grad av våld, vilket naturligtvis är absurt.

Det finns många fler exempel på att kritiken tenderar att vara onyanserad, oreflekterad och – som i det citerade fallet – inkoherent och motsägelsefull. Och de som så att säga ”kritiserar kritiken” är inte nödvändigtvis bättre. Det tycks som att många som uttalar sig i första hand reagerar känslomässigt och/eller förhastat. De noggrant övervägda, reflekterade och motiverade ståndpunkterna tycks vara extremt fåtaliga.

Med anledning av detta vill jag göra ett par kommentarer:

(1) För att bedöma huruvida IDF har utövat ett moraliskt klandervärt övervåld är det irrelevant om, vilka och hur många vapen det fanns på fartyget.

Detta bör inte vara så kontroversiellt. Om någon angrips med våld som motiverar att våld används i självförsvar, då spelar det ingen roll om denne angrips med svärd (ett vapen) eller kökskniv (ett icke-vapen). Ett angrepps dignitet avgörs helt enkelt inte av hur föremålet som används av angriparen klassificeras, utan snarare av den skada (eller hot om skada) som det aktuella användandet av föremålet medför eller riskerar att medföra. Det är exempelvis inte värre att skjuta någon i huvudet med pistol än att krossa dennes huvud med hjälp av en stor sten, bara för att en pistol klassificeras som ”vapen”.

Detta betyder att anklagelsen om övervåld inte kan motiveras med utsagan ”Det fanns inga vapen på fartyget”. Även om denna utsaga vore sann, vilket den inte tycks vara (slangbellor bör väl exempelvis räknas som vapen?), så gör det varken till eller från när det gäller frågan om övervåld.

Det finns, vad jag kan se, huvudsakligen fyra faktorer/frågor som avgör frågan om övervåld i den aktuella situationen:

(i) Vilken grad av våld, eller hot om våld, utsattes IDF för?
(ii) Vilken grad av våld svarade IDF med?
(iii) Vilken grad av våld, om något, är det moraliskt acceptabelt för IDF att svara med, baserat på (i)?
(iv) Är (ii) större än (iii)?

Hittills har jag dock inte sett någon grundlig analys som besvarar dessa frågor och motiverar anklagelserna om övervåld.

Det duger liksom inte att bara ropa ”Övervåld!” och/eller ”Det fanns inga vapen på fartyget!”

Inte heller duger det att resonera utifrån vilken grad av våld som Svensk (eller något annats lands) nödvärnsrätt tillåter, eftersom svensk (eller något annat lands) lag inte gäller på den aktuella platsen, samt att en sådan lag hur som helst knappast kan betraktas som en moralisk högsta auktoritet.

(2) För att bedöma om Israels beslut att stoppa fartygskonvojen på internationellt vatten var moraliskt rätt eller fel kan man inte endast hänvisa till platsen i fråga eller till internationella konventioner eller en viss tolkning av dessa i relation till situationen.

Ett moraliskt fel respektive ett juridiskt fel är helt enkelt två olika saker utan nödvändig koppling till varandra. Vore det inte två olika saker så skulle moralen med nödvändighet vara relativ, eftersom det som är olagligt i ett land kan vara lagligt i ett annat, och då skulle man inte ha några grunder för moraliskt fördömande av av Israels och IDF:s agerande. (Israel skulle då kunna hänvisa till sina egna lagar – och vilka är vi i så fall att säga att våra lagar är mer ”rätta” än deras? Med vilken måttstock skulle vi mäta?)

Min poäng är att man inte endast kan hänvisa till juridik och konventioner för att motivera att något är moraliskt fel. Det räcker således inte med att orda om ”internationellt vatten” för att avgöra den moraliska frågan. Det krävs mer än så. Mycket mer än så.

(3) De frågor som nämns ovan (1 och 2) är olika frågor.

Det finns ingen nödvändig koppling mellan (1) och (2). Det är exempelvis fullt möjligt att hävda att IDF-soldaterna inte gjorde sig skyldiga till något övervåld samtidigt som man hävdar att Israel borde ha hanterat Gazakonvojen annorlunda. Däremellan finns ingen motsägelse. Samma sak gäller förstås det omvända; att hävda IDF-soldaterna brukade övervåld samtidigt som man hävdar att Israel inte gjorde något fel i hanteringen av Gazakonvojen.

Min intention med allt detta är inte att ta ställning åt vare sig det ena eller andra hållet i själva sakfrågorna (1 och 2).

Det jag tar ställning mot ovan är, vilket jag hoppas har framgått, att förhastat ”hoppa på bandvagnen”. Att utan reflektion och eftertanke välja sida. Att tro att verkligheten är så simpel att man kan motivera sitt ställningstagande i den moraliska frågan genom att ropa ”övervåld” och ”internationellt vatten”. Eller genom att hänvisa till att Israel är ”Guds egendomsfolk”, som vissa ”Israelvänner” gör.

Nej, de som inte kan motivera sina ställningstaganden bör gå tillbaka till ritbordet.

Via jociferous hittade jag detta:

Jag har precis tittat på en debatt mellan Mats Selander och Jerker Karlsson om Guds nödvändighet för moralen. Intressant, såklart. Det hade dock varit ännu mer intressant om inte Karlsson hade styrt bort debatten från metaetiken och frågan om moralens grund genom att paradera exempel på osmakligheter i Bibeln. Inte för att debatten kring det sistnämnda är ointressant – eller för att den i just det här fallet blev ointressant – tvärtom! Den debatten är också intressant, men det är en annan debatt och har ingenting med den ursprungliga frågeställningen att göra.

För den som är intresserad:

(Klicka här om du inte kan se videon ovan.)

Kan inte låta bli att tycka att det här är ganska roligt – men framförallt finns det en viktig poäng här. Man skulle kunna kalla det en känga till den moderna evangelikala gudstjänstkulturen (som jag – och det erkänner jag gärna – har väldigt svårt för).

(Klicka här om du inte kan se YouTube-klippet ovan.)

Jag har, som de flesta andra människor, uppfattningar om vad som är rätt och fel, gott och ont. Jag hyser också försanthållanden om vad det är som gör en handling rätt respektive fel, god respektive ond, samt att det överhuvudtaget finns moraliska fakta; att en moralisk uppfattning har ett sanningsvärde, att den antingen är sann eller falsk.

Att det finns moraliska fakta implicerar att moralen är objektiv, i motsats till subjektiv. En moralisk utsaga är sann eller falsk i kraft av dess överensstämmelse med något ”där ute”. Detta förhållningssätt kräver en förklaring. Vad är det ”där ute” som gör en moralisk utsaga sann eller falsk? Vad är moralens ontologiska grund? Mitt svar på den frågan är: Gud.

När jag säger att Gud är god, då menar jag inte att Gud lever upp till en norm (som en god människa gör, om hon är god), utan att Gud är paradigmet för det goda. En handling är – något förenklat – rätt/god eller fel/ond i kraft av huruvida den överensstämmer med Guds (uttalade) vilja (som flödar från hans nödvändiga, oföränderliga natur).

Där har ni min metaetik. Min intention här är dock inte att övertyga er om att min metaetik är sann. Istället vill jag kritisera en viss företeelse: att trycka in Gud i min uppfattning om rätt och fel, gott och ont.

Med ‘trycka in’ menar jag detta: att göra gällande att Gud på något sätt är underställd mina moraliska försanthållanden, antingen detta görs medvetet eller omedvetet (att det impliceras av andra försanthållanden/påståenden).

Utsagor i stil med (eller utsagor vars betydelse ligger i linje med) ”Gud kan omöjligt ha utfört handling H, för då skulle Gud inte vara god enligt min uppfattning om det goda, men Gud är god enligt min uppfattning om det goda!” är djupt problematiska.

Varför? Helt enkelt därför att sådana utsagor förutsätter att Gud är underställd mina moraluppfattningar. Gud antas vara ålagd att efterleva vad jag anser är rätt/gott respektive fel/ont, vilket är ett antagande jag vågar påstå är omöjligt att motivera. Om Gud var underställd mig, då skulle jag vara högre än Gud, vilket innebär en motsägelse (eftersom Gud per definition är det högsta).

Det fungerar inte heller att hänvisa till en objektiv moralisk norm utanför mig själv, vilken Gud är underställd, (bland annat) eftersom detta implicerar att det finns en norm som är högre än Gud, vilket – åter igen – innebär en motsägelse.

En framkomlig väg – den enda, tror jag – är att visa att Gud omöjligt kan ha utfört handling H, eftersom H strider mot den Gud är. Ett sådant påstående kräver förstås att man ger en motivering, något som prima facie verkar vara allt annat än enkelt, men det är åtminstone en möjlig väg att ta.

Det tycks dock som om det är betydligt vanligare att göra utsagor i stil med utsagan ovan, vilket i princip är detsamma som att säga ”Gud kan omöjligen vara sådan att jag skulle ogilla honom!” För utan en objektiv moralisk norm att bedöma Gud gentemot (och utan att Gud är paradigmet för det goda) så tycks det ofrånkomligt att utsagor om Gud som god eller ond endast är uttryck för subjektiva gillanden respektive ogillanden.

Att tro att Guds beskaffenhet (eller existens) skulle bero på mina personliga preferenser, det är rimligtvis (i bästa fall, får man nog säga) ett sorts självbedrägeri. Troligtvis ett omedvetet sådant (existerar medvetet självbedrägeri?), för jag kan inte tänka mig att någon på allvar, medvetet skulle hysa en sådan uppfattning.

Jag ögnade igenom det senaste inlägget på Christer Sturmarks blogg. Han skriver två saker som jag gärna kommenterar.

I lördags debatterade jag med matematikprofessorn John Lennox i Stockholm. Han tror på fullt allvar att Jesus gick på vatten, förvandlande vatten till vin och återuppstod från de döda. En man med vetenskaplig bildning tror på detta. Hur är det möjligt i dagens kunskapsrika värld?

Sturmark antyder att vetenskap befinner sig i ett sorts motsatsförhållande till försanthållandet ‘Jesus återuppstod från de döda’. Detta är i mitt tycke anmärkningsvärt. Dessa två skulle naturligtvis befinna sig i ett motsatsförhållande till varandra om det sistnämnda försanthållandet var ‘Jesus återuppstod på naturlig väg från de döda’, eftersom vetenskapen tämligen konklusivt har visat att döda människor inte återvänder till livet på naturlig väg (efter att ha varit döda en viss tid). Kristna har dock aldrig påstått att Jesus återvände till livet på naturlig väg; påståendet är att Gud ingrep i historien och uppväckte Jesus från de döda.

Om försanthållandet är att Gud uppväckte Jesus, då innebär det att det handlar om en händelse som ligger utanför vetenskapens område. Huruvida försanthållandet har sanningsvärdet sant är således en fråga som inte kan besvaras av vetenskapen.

Religionen har snarare bromsat mänsklighetens moraliska utveckling än hjälpt den.

‘Moralisk utveckling’ betyder rimligtvis att mina/andras/samhällets/världens moraluppfattningar och praktiker rör sig i rätt riktning. Men hur bedömer man om moraluppfattningar och praktiker rör sig i rätt riktning? Svar: Man jämför dem med en allmängiltig (objektiv) moralisk norm; ”den perfekta moraluppfattningen”. Om de moraliska uppfattningarna och praktikerna rör sig närmare normen, då rör de sig i rätt riktning.

Problemet för Sturmark är att han, med den världsbild han säger sig ha, inte har någon sådan allmängiltig norm att tillgå. Det verkar snarare som att han oproblematiskt och oreflekterat utgår ifrån att hans moraluppfattning är ”den perfekta moraluppfattningen”, mot vilken han sedan jämför historiens och samtidens avvikande moraluppfattningar (och kritiserar dessa för att de avviker).

Följande är en i mitt tycke mycket intressant och sevärd debatt mellan Sean McDowell och James Corbett. Frågeställningen som diskuteras är: ”Är Gud den bästa förklaringen för moraliska värden?” McDowell argumenterar för, Corbett argumenterar emot.

(Klicka här och här om du inte kan se videon ovan. Föredrar du en MP3-fil så finns en sådan här.)

Jag kan tillägga att jag tidigare har skrivit om evolutionen som grund för moralen (och varför det inte fungerar).

I en föreläsning om Bibeln och vetenskap säger J.P. Moreland ett par intressanta saker angående ung-jord-kreationism och skapelseberättelsen. Hela föreläsningen är förvisso intressant, men just det här är så pass intressant att jag tog mig tid att transkribera. (Formateringen är således min.)

If 80 % of the Hebrew scholars at evangelical seminaries in America and Canada held the same view, and say 10 or 15 % held another view, [even] that would be a problem for me. But given the state of Hebrew scholarship, among our men and women who love the Scriptures, and given that they’re in various places, for anyone to claim that they have a view of the early chapters of Genesis that they’re sure is right… You can have a view, that’s one thing, and say ”This is what I think it teaches”… But for you to look me straight in the eye and say ”This is what it teaches” is extraordinary risky.

So what I’m suggesting is that I don’t really know what to make of those early chapters of Genesis in terms of the timing on it and in terms of what is largely driving the narrative. Is it largely chronology? How much of it is topical? I don’t know.

[...]

It is permissible for you to be a Young Earth creationist that believes that the days of Genesis are 24-hour periods in six consecutive days and that the universe is fairly young. That’s permissible. Why? Because there are good people in our community who know their stuff that hold that view.

What is not permissible is for you to hold this as a test for fidelity to Scripture or as a way of inspecting other peoples commitment to Jesus Christ. That is completely out of bounds!

And you aren’t smart enough to make that case, and neither is Ken Ham or anybody else. So what I’m saying to you is that it is one thing to hold a view, it’s another to hold it as the orthodox position – that is completely out of bounds!

Now, I’m not a theistic evolutionist, nor the son of one, and I don’t believe that the early chapters of Genesis are consistent with evolution. [...] What if they discovered that Adam and Eve were 100 000 years old? Would that bother me? No. Why? Because a lot of Old Testament scholars believe that the genealogies only touch highlights and an awful lot of generations aren’t included in those genealogies.

[...]

We have people that are experts on this question and they do not agree and have different views, and they hold their views fairly lightly, because they realize that the text is consistent with a lot of different interpretations here.

That means, as a believer, who is not an Old Testament expert, I may have a view on it, but I am certainly not gonna hold that as a test for everybody else.

Lyssna gärna på hela föreläsningen! Moreland säger en hel del bra saker.

Nåd är ett centralt begrepp i kristen tro, men vad betyder det egentligen? Ibland hör jag märkliga uttalanden som tycks bygga på en haltande förståelse av vad det betyder att den troende blir räddad av nåd. Det kan förstås vara jag som är ute och cyklar och i så fall hoppas jag att någon korrigerar mig så snabbt det bara går. Förståelsen av vad det betyder att den troende blir räddad av nåd verkar nämligen ha konsekvenser som sträcker sig långt in i andra teologiska frågor.

Ibland hör jag påståenden i stil med ”Om Gud inte räddar oss, då är Gud inte god!” eller ”Om Gud inte räddar alla människor, då är Gud orättvis!” Jag vill påstå att dessa – och liknande påståenden – inte går att förena med nåden. Varför? Helt enkelt därför att om Gud på något sätt är ålagd att rädda oss, om Gud är skyldig att rädda oss, då blir vi inte räddade av nåd, utan snarare av nödvändighet.

Att bli räddad/frälst av nåd innebär att bli räddad trots att man inte förtjänar det, trots att Gud med rätta hade kunnat låta bli och istället förkasta oss människor. Detta motsäger idén om att Guds godhet på något sätt med nödvändighet medför att Gud frälser.

För att nåden ska vara nåd så måste det vara så att Gud hade kunnat förkasta oss alla och ändå vara god och rättfärdig.

Det här verkar dock, för många, inte vara någon lättköpt tanke, vilket jag har viss förståelse för. Det verkar dock inte finns något sätt att undvika den utan att förvandla nåden till något annat än nåd. Storheten i Guds nåd ligger just precis i detta att den är oförtjänt och inte nödvändiggjord av Guds godhet och rättfärdighet. Gud väljer att frälsa trots att vi inte förtjänar det och trots att han inte måste göra det.

Nu kommer vi till en annan potentiellt obehaglig tanke.

Om Gud inte var skyldig att rädda någon enda av oss, då är han heller inte skyldig att rädda tio för att han räddar en eller hundra för att han räddar tio.

Ingen av oss förtjänar att räddas och därför kan det inte vara så att någon helt plötsligt börjar förtjäna att räddas, bara för att Gud räddar någon eller några. Nu tror jag emellertid att Gud erbjuder frälsningen till alla människor (och att Gud frälser alla som inte förkastar den), men detta är inget som Gud på något sätt måste göra. Inte heller är det så att Gud måste ge oss ett val när det gäller frälsningen (även om jag är av uppfattningen att Gud de facto ger oss ett val därför att han vill ge oss ett val).

I första stycket skrev jag att detta har konsekvenser som sträcker sig långt in i andra teologiska frågor. Ett exempel på en sådan fråga är det jag kallar arvssyndsparadoxen: På grund av arvssynden kan jag inte låta bli att synda, men ändå hålls jag ansvarig för mina synder. Det senare strider mot vår intuitiva idé om moraliskt ansvar; att vi inte kan klandra någon för något som ligger utanför dennes kontroll. Vi skulle t.ex. inte hålla en förlamad man ansvarig för att denne inte springer över vägen och räddar ett barn från att bli överkört av en buss, men en fullt frisk person, som kunde ha räddat barnet utan någon egentlig fara för sitt eget liv (vi kan anta att bussen befinner sig långt bort), denne skulle vi hålla ansvarig (vi kan anta att det är vår plikt att rädda liv när vi kan göra detta utan fara för vårt eget eller andras liv).

Hur kan det då vara så att jag är ansvarig för mina synder om dessa ligger utanför min kontroll (dvs. jag kan inte låta bli att synda)? Denna fråga har av vissa besvarats med att Gud inte dömer mig för de synder som ligger utanför min kontroll, utan att Gud snarare dömer mig utifrån hur jag, av fri vilja, har tagit ställning till Jesus.

Detta svar är dock oförenligt med nåden, eftersom det förutsätter existensen av frälsning av nåd för att Gud ska kunna döma oss rättfärdigt, men om nåden ska vara nåd, då kan detta inte förutsättas; Gud måste kunna döma oss med rätta även om det var så att någon frälsning av nåd inte existerade.

Hur det jag kallar arvssyndsparadoxen ska lösas tänker jag inte gå in på här och nu. Jag måste i ärlighetens namn säga att jag inte har bestämt mig för vilken lösning som är rimligast; just nu står det mellan två modeller som båda verkar vara koherenta. Det är fritt fram att dela med sig av lösningsförslag, så om du har något på lager… shoot! Detsamma gäller förstås kommentarer angående nåden.